Strävsoppar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Leccinum
"strävsoppar"
Birkenpilz02.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeSvampar
Fungi
StamBasidiesvampar
Basidiomycota
KlassAgaricomycetes
OrdningBoletales
FamiljBoletaceae
SläkteLeccinum
Vetenskapligt namn
§ Leccinum
AuktorGray 1821
Arter

Leccinum är ett släkte soppar som bildar ektomykorrhiza med framförallt träd av familjerna Betulaceae (bjökväxter) och Salicaceae (videväxter). De förekommer huvudsakligen inom den norra tempererade zonen, med få arter i tropikerna, och kännetecknas av ljust (vitt till gulaktigt) kött och att foten är klädd med mörka (mörknande) fjäll. Antalet arter och dessas kännetecken varierar betydligt mellan olika författare.[1] Utseendemässiga artindelningar baseras huvudsakligen på mikroskopiska karaktärer hos hatthuden och makroskopiska egenskaper som hattens färg, fotens fjäll och eventuell missfärgning av snittyor.[2]

Enligt tidigare taxonomi kallades det som då ansågs som släktet Leccinum (idag betecknat som Leccinum s.lat.[3]) för strävsoppar. Vissa arter som idag förs till andra släkten, som gul strävsopp, Lecinellum crocipodium, har behållit strävsoppsbeteckningen på svenska och beteckningen "strävsoppar" har idag inget taxonomiskt värde.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Släktet kan delas in i tre "sektioner" av vilka en kan delas in i "undersektioner":[4]

  • Sektionen Leccinum
    • Leccinum Hattkanten uppdelad i oregelbundna flikar. Köttet rodnar, blånar, svartnar eller grånar i brottytor. Hatten vanligtvis rödtonad. Typart Leccinum aurantiacum.
    • Fumosa Hattkanten helbräddad. Köttet grånar i brottytor. I allmänhet tillsammans med popplar och asp (Populus). Typart Leccinum olivaceoglutinosum.
    • Scabra Hattkanten helbräddad. Köttet missfärgas ej i brottytor. I allmänhet tillsammans med björkar (Betula). Typart Leccinum scabrum.
  • Sektionen Luteoscabra Hatthuden är ett nätverk av septerade hyfer med uppsvällda ändar. Porer med gul färgton.
  • Sektionen Roseoscabra. Typart Leccinum chromapes. Denna sektion förs av vissa auktorer till släktet Tylopilus, liksom den tidigare sektionen Exima.[5][6]

Som matsvampar[redigera | redigera wikitext]

Samtliga arter anses ätliga, men de bör upphettas tillräckligt: otillräckligt tillagade kan de ge upphov till förgiftningar[7][8] (magont, kräkningar, illamående, diarré).[9] Fruktkropparna är ofta angripna av larver av svampmyggor.

Källor och noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Antalet arter i Europa anges som minst till 13 och som mest till 36.
  2. ^ Henk C. den Bakker, Barbara Gravendeel, Thomas W. Kuyper, 2004, An ITS phylogeny of Leccinum and an analysis of the evolution of minisatellite-like sequences within ITS1, Mycologia, 96:1, sid. 102–118.
  3. ^ Leccinum s.lat.Dyntaxa.
  4. ^ Den Bakker & Noordeloos sid. 517-518.
  5. ^ Shweta Kukreti, R. P. Bhatt, 2016, Garhwal Boletes I. The Genus Leccinum, International Journal of Science and Research, 5:10, sid 900-902.
  6. ^ Den Bakker & Noordeloos sid. 518.
  7. ^ Nordiska ministerrådet 2012: Handelssvamp sid. 40.
  8. ^ Den norska Giftinformasjonen anger (på sidan Poisonous mushrooms in Norway) om tegelsopp L. versipelle att den är ätlig om den upphettas i 15-20 minuter och att otillräckligt tillagade tegelsoppar troligen är den främsta anledingen till magbesvär på grund av svamp i Norge. Symptomen försvinner efter en till två dagar, men intag av stora mängder kan kräva sjukhusvistelse.
  9. ^ I Krakow, Polen, behandlades 40 förgiftningsfall av Leccinum (björksopp och aspsopp) under 2002-2009. Under samma period behandlades också 36 fall av kantarell, 35 fall av ängschampinjon, 22 fall av karljohanssvamp (stensopp), 37 fall av smörsopp... Sammanlagt 400 av de totalt 457 svampförgiftningarna stod alltså "ätliga" arter för och av dessa 400 fall stod Leccinum för tio procent. (Av de 57 giftsvampsfallen stod vit/lömsk flugsvamp för 40 och "hallucinogena svampar" för 12.) I 303 av fallen ansågs förgiftningarna dock bero på lagring av svamp eller svamprätt i över två dagar eller förvaring i plastpåsar, medan de övriga ansågs bero på hög lufttemperatur eller skadad svamp. Se T Gawlikowski, M Romek, L Satora, 2014, Edible mushroom-related poisoning, Human & Experimental Toxicology, DOI: 10.1177/0960327114557901.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]