Stridsvagn fm/21

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stridsvagn m/21
Stridsvagn fm21 tank.jpg
Typ Stridsvagn
Ursprungsplats Tyskland
Tjänstehistoria
Använts av Sverige
Produktionshistoria
Antal tillverkade 10 st (i svensk tjänst)
Specifikationer
Vikt 9,7 ton
Besättning 2-4 man

Pansar 4-14 mm
Primär beväpning 2 x ksp m/14 eller m/14-29
Motor Benz 1910
55 hk
Hastighet 16 km/h

Strv m/21 var Sveriges första stridsvagn. Av de tio som köptes in, är idag bara en, den enda kvarvarande i världen, i originalskick, körduglig och kördes senast 1979.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vagnen är av tysk konstruktion (LK II, Leichter Kampfwagen) men hann aldrig bli färdig för insats under första världskriget. Delarna gömdes undan för den allierade kontrollkommissionen, i Versaillesfreden blev Tyskland förbjudet att inneha stridsvagnar, flygplan och fartyg tyngre än 10 000 ton.

Vagnarna köptes i hemlighet från Tyskland och importerades i byggsats som "traktorer och bleckslageriarbeten". Chassidelarna kom till Sverige i augusti-september 1921 och i december ankom ohärdade stålplåtar från Tyskland. De sista plåtdetaljerna ankom under våren 1922. De monterades på Stockholms Tygstation och Flottans varv på Skeppsholmen i Stockholm, stod klara i april 1922 och erhöll först beteckning pansarvagn fm/22 ("fm" för "försöksmodell"). När sen pansarbilar började förekomma byttes namnet till stridsvagn under november 1924 på förslag av Bertil Burén, chef för Sveriges första stridsvagnsbataljon. Samtidigt infördes nytt modellår, vagnarna hade faktiskt köpts in 1921.

Vinterövning med stridsvagn m/1921. Stridsvagnen korsar ett mindre vattendrag. Armémuseum.

11 augusti 1922 utfärdade regeringen tillstånd att inleda försök med dessa stridsvagnar vid Svea livgarde och Bertil Burén utsågs att leda dessa försök 1 september till 7 oktober 1922. Stridsvagnarna kom därefter att stå oanvända fram till sensommaren 1923. Under hösten 1923 sändes fem av vagnarna under stort hemlighetsmakeri ned till Skåne för att delta under en övning. Efter framgångarna under övningarna beslutades att det ohärdade pansar som monterats på vagnarna skulle härdas och de monterades ned. Sex av vagnarna härdades vintern 1923/1924 och fyra vagnar hösten 1924.[1]

Vagnarna kom att fortsätta utsättas för nya utvecklingsförsök. Vagn nummer 5 försågs hösten 1923 med en 37 mm Puteauxkanon från en Renault FT som nyligen köpts in. Hösten 1924 sågs vagn nummer 10 med en radiomottagare. Försöksavdelningen med stridsvagnarna överfördes i enlighet med försvarsbeslutet 1925 från Svea Livgarde till Göta Livgarde från och med budgetåret 1927-1928. Bertil Burén blev chef för enheten med överstelöjtnants grad, och samtidigt anslogs medel för inköp av nya stridsvagnar. [2]

Det hade tidigt noterats att stridsvagn m/21 hade för svag motor. 1928 lades en beställning hos Nohab att ta fram ett modifierat exemplar av stridsvagnen. Den tidigare Benzmotorn av modell 1910 på 55 hästkrafter ersattes av en Scaniamotor på 85 hästkrafter. Samtidigt försågs stridsvagnen med generator, elbelysning och startmotor. I övrigt var det endast mindre detaljer på frontpansaret som ändrades. Den första ombyggda vagnen levererades 1930 och 1931-1934 byggdes ytterligare fyra av vagnarna om efter denna modifikation. Tre av de återstående fem som ej modifierades blev efter några år skjutmål eller användes till reservdelar till de fem renoverade. De modifierade Stridsvagn m/21-29 kom att användas av försvaret fram till krigsutbrottet 1939.[3]

Vagn nr 10 skickades till Tyskland 1938 för att bli museiföremål, efter begäran, då Tyskland saknade sina tidiga stridsvagnar. Den levererades dit under slutet av 1938 och försvann under andra världskriget. 1993 fick tyskarna ett nytt exemplar, en av de fem strv m/21-29, som idag befinner sig i Munster stridsvagnsmuseum.[4]

Det enda elektriska systemet på den ursprungliga stridsvagn m/21 är tändsystemet. Motorn vevades i gång för hand, det gick också att göra inifrån stridsrummet. Belysning vid mörkerkörning var en gaslykta som erhöll acetylengas från en tub baktill på tornet.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenskt pansar - 90 år av stridsfordonsutveckling, Rickard O. Lindström & Carl-Gustaf Svantesson, s 24-25.
  2. ^ Svenskt pansar - 90 år av stridsfordonsutveckling, Rickard O. Lindström & Carl-Gustaf Svantesson, s 24-25.
  3. ^ Svenskt pansar - 90 år av stridsfordonsutveckling, Rickard O. Lindström & Carl-Gustaf Svantesson, s 24-25.
  4. ^ Svenskt pansar - 90 år av stridsfordonsutveckling, Rickard O. Lindström & Carl-Gustaf Svantesson, s 24-25.
  5. ^ Svenskt pansar - 90 år av stridsfordonsutveckling, Rickard O. Lindström & Carl-Gustaf Svantesson, s 24-25.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]