Svenska flottan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flottan
Kustflottans vapen.
Vapensköld för Flottan tolkad efter dess blasonering.
Datum Officiellt: 7 juni, 1522
Inofficiellt: Tidig medeltid
Land Sverige Sverige
Lojalitet Krigsmakten/Försvarsmakten
Försvarsgren Marinen
Typ Örlogsflotta
Del av Försvarsmakten
Marsch Marinens Paradmarsch (Kungliga Flottans Paradmarsch) av Josef Franz Wagner
Flottans defileringsmarsch (Reginamarsch) av Ernst Urbach[1]
Årsdagar 9 juli, Slaget vid Svensksund
Befälhavare
Framstående befälhavare Klas Kristersson (Horn)
Clas Larsson Fleming
Johan af Puke
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg

Svenska flottan (vid ceremoniella tillfällen även Kungliga flottan) är det ena av de två vapenslagen inom svenska marinen och består av fartygsförband med underhållsresurser. Flottans stridsfartyg består av korvetter, minröjningsfartyg, minfartyg och ubåtar. Det andra vapenslaget är Amfibiekåren, tidigare Kustartilleriet.

Sverige har en örlogsflotta med fartyg anpassade för att hävda Sveriges territoriella integritet och svenska intressen samt för att genomföra sjöfartsskydd huvudsakligen i närområdet (Sveriges omgivande vatten), men även utanför närområdet, som t.ex. i Medelhavet utanför Libanon (UNIFIL) och utanför Afrikas horn (EUNAVFOR operation ATALANTA). Sverige är ett av få länder med egen utveckling och produktion av avancerade ubåtar, korvetter och mindre fartyg avsedda för kustnära miljöer.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Redan under vikingatiden fanns en marin organisation under Svea-kungarna som benämndes ledung. Den moderna flottans historia brukar i allmänhet ledas tillbaka till Gustav Vasas dagar, närmare bestämt den 7 juni 1522, då 750 tyska legoknektar med tio skepp anlände till Stockholm. Skeppen och legoknektarna hade av köpmän från Lübeck ställts till den svenske kungens förfogande för en summa av 42 000 mark motsvarande tio tunnor silver. Svenska örlogsfartyg deltog emellertid redan i slaget i Öresund år 1427 vilket påvisar en marin organisation innan den av Gustav Vasa skapade svenska flottan.

Materiel[redigera | redigera wikitext]

K31 Visby

De närmaste åren tillförs marinen fem moderna korvetter av Visbyklass, en investering på drygt nio miljarder kronor. Med Visbysystemet tillförs flottan fartyg med betydligt större uthållighet. Detta är något som krävs då riksdagen har tagit beslut på att försvarsmakten skall kunna deltaga i operationer långt bort från Sverige. För flottans del innebär det att fartyg och besättningar i framtiden måste klara av helt andra farvatten än endast Östersjön och Nordsjön. Nästa generations stridsfartyg kommer förmodligen bli större än dagens fartyg. Det finns långt gångna planer på fregatter eller fartyg av liknande storlek inom projektet YS Ny.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Den svenska flottan är från och med 1 januari 2005 organiserad i en ubåtsflottilj och två sjöstridsflottiljer:

Flottans huvudbas ligger i Karlskrona och utgörs av stödförbanden Marinbasen och Sjöstridsskolan samt ovan nämnda insatsförband, 1. Ubåtsflottiljen och 3. Sjöstridsflottiljen.

Internationell verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Svensk sjöofficer på HMS Norrköping (R131) under övning BALTOPS 2003.

Flottan har i alla tider bedrivit verksamhet som kan betraktas som internationell. Vid sidan om operationer, som tex skydd av svensk sjöfart mot pirater i Medelhavet tidigt 1800-tal och andra bevakningsuppgifter utanför Sveriges sjöterritorium, har flottans fartyg genomfört inspektions- och utbildningsexpeditioner i främmande farvatten. Örlogsbesök, som genom ömsesidiga utbyten mellan svenska fartygsbesättningar och värdländernas örlogsflottor syftar till att skapa goda relationer mellan stater, förekommer regelbundet.

Sedan 1995 har flottan återkommande varit engagerad i minröjningsoperationer i de baltiska ländernas farvatten. Inledningsvis bedrevs denna som svenskt suveränitetsstöd men utvecklades efterhand till en multilateral insatsverksamhet med deltagande örlogsfartyg från bland annat Benelux, Frankrike, Storbritannien och de nordiska grannländerna.

I oktober 2006 beslutade Sveriges regering att Sverige för första gången skall ställa upp med en marin styrka under FN-mandat. Styrkan gick under namnet ML 01 och skulle tillsammans med örlogsfartyg från bland annat Tyskland, Danmark, Norge, Bulgarien, Grekland och Turkiet stoppa smuggling av vapen till Hizbollah och andra grupperingar efter kriget i Libanon sommaren 2006.

Flottan bidrog med korvetten HMS Gävle samt stödresurser i land. Styrkan bedrev sjötrafikkontroll i farvattnen utanför Libanons kust, där uppgiften var att samtliga fartyg som skulle in och ut från Libanons hamnar skulle kontrollas. HMS Sundsvall (K24) löste av HMS Gävle i april 2007. Den svenska insatsen i Libanon avslutades i september 2007.

Under 2009 bidrog 3. Sjöstridsflottiljen med tre fartyg till den EU-ledda Operation Atalanta i Adenviken. Uppgiften var i första hand att eskortera fartyg tillförande Världslivsmedelsprogrammet. Som tillika uppgift skulle man även ingripa mot piratverksamheten i området. HMS Malmö lyckades stoppa ett pågående piratangrepp, och även gripa sju misstänkta gärningsmän. Styrkan benämndes ME01 och var på plats april till augusti 2009.

Under 2010 skickades ME02 med HMS Carlskrona ned för att agera som styrkehögkvarter för hela Operation Atalanta. Flottiljamiral Jan Thörnqvist var under april till augusti 2009 embarkerad ombord som högste militära befälhavare på plats inom EUNAVFOR.

Marinen har med olika beredskapsnivåer sedan 2001 haft beredskap med följande insatsförband:

  • IM, Internationellt minröjningsförband (från 2001)
  • IKS, Internationellt korvettförband (från 2003)
  • IUb, Internationellt ubåtsförband (från 2003)
  • IAS, Internationell Amfibiestyrka (från 2007)
  • FNSU, Internationellt underhållsförband (från 2001)

Från och med årsskiftet 2007 deltar ammunitions- och minröjningsenhet ur 4. sjöstridsflottiljen i Afghanistan.

Svenska örlogsfartyg[redigera | redigera wikitext]

För komplett förteckning och historiska fartyg se Lista över svenska örlogsfartyg

Klass Typ Antal Första sjösättn Detaljer
Visby Korvett 5 2000 Korvetter utformade med smygegenskaper byggda av kompositmaterial. Utrustade med Robot 15 sjömålsrobotar, 57mm allmålskanon och torpeder. Möjlighet att ta emot en helikopter.
Göteborg Korvett 2(4) 1992 Korvetter anpassade för ubåtsjakt. Drivs med vattenjet. Utrustade med Robot 15 sjömålsrobotar, 57 mm och 40 mm allmålskanoner, och torpeder.
Stockholm Korvett 2 1985 Korvetter som modifierades med helt nytt stridsledningssystem 2000-2001. Utrustade med Robot 15 sjömålsrobotar, 57 mm allmålskanon, och torpeder.
Koster Minröjningsfartyg 5 1983 Minröjningsfartyg utrustade med fjärrstyrda undervattensfarkoster, s.k. ROV:ar, och sveputrustning.
Styrsö Minröjningsfartyg 4 1996 Minröjningsfartyg byggda helt i komposit. Två fartyg ombyggda till röjdykarfartyg.
Gotland Ubåt 3 1996 Konventionell ubåt utrustad med luftoberoende Stirlingmaskineri. Beväpnade med torpeder. Systerfartyg Uppland och Halland
Södermanland Ubåt 2 1986 Två ubåtar av Västergötlandklass förlängdes under 2003–2005 och utrustades med Stirlingmaskineri. De kallas efter ombyggnaden för Södermanlandklass.
Carlskrona Minfartyg 1 1982 F.d. minfartyg som besökt många hamnstäder över hela världen då hon varit långresefartyg. Numera tödfartyg. Har medverkat i EU:s operationer i Adenviken.
Trossö Stödfartyg 1 1997 Stöd- och ledningsfartyg för 4. Sjöstridsflottiljen
Belos Ubåtsbärgningsfartyg 1 1990 Fartyg utrustat med en URF, ubåtsräddningsfarkost, med möjlighet att rädda en hel ubåtsbesättning ur en sjunken ubåt.
Tapper Bevakningsbåt 12 1992 Bevakningsbåtar för sjöövervakning. Är även utrustade med sensorer och vapensystem för ubåtsjakt
Altair Skolfartyg 5 2008 Skolfartyg tillhörande Sjöstridsskolan för utbildning i navigation, manöver och allmän fartygstjänst. Fartygen är även utrustade för att kunna agera som bevakningsfartyg.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. sid. 200. ISBN 978-91-631-8699-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]