Susanna Agnelli

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Susanna Agnelli
Susanna Agnelli.jpg
FöddSusanna Agnelli
24 april 1922[1][2][3]
Turin
Död15 maj 2009[4][1][2] (87 år)
Rom
Begravdbegravning till havs
MedborgarskapItalien och Kungariket Italien
Utbildad vidUniversitetet i Turin Arbcom ru editing.svg
SysselsättningEntreprenör, diplomat, memoarförfattare, författare, politiker[5], filantrop
Befattning
Mayor of Monte Argentario (1974–1984)
Ledamot av Italiens deputeradekammare
Italiens sjunde mandatperiod (1976–1979)[6]
Suppleant i Europarådets parlamentariska församling (1976–1980)[7]
Ledamot av Italiens deputeradekammare
Italiens åttonde mandatperiod (1979–1983)[6]
Europaparlamentariker
första Europaparlamentet, Italien (1979–1981)[8]
Ledamot av italienska senaten
Italiens nionde mandatperiod (1983–1992)
Ordförande, Telethon (1990–2009)
Italiens utrikesminister
regeringen Dini (1995–1996)
Ministro senza portafoglio per gli italiani nel mondo della Repubblica Italiana
regeringen Dini (1995–1996)
Politiskt parti
Partito Repubblicano Italiano
MakeUrbano Rattazzi
(g. 1945–1975)[9]
Barn6
FöräldrarEdoardo Agnelli
Virginia Bourbon del Monte
SläktingarGiovanni Agnelli (syskon)
Umberto Agnelli (syskon)
Utmärkelser
Acqui Award of History
Storkorsdame av Republikken Italias fortjenstorden
Perus order för framstående tjänst
Xirka Ġieħ ir-Repubblika
Redigera Wikidata

Susanna Agnelli, Contessa Rattazzi, född 24 april 1922 i Turin, Italien, död 15 maj 2009 i Rom, var en italiensk politiker, affärskvinna och författare. Agnelli var syster till Giovanni Agnelli och Umberto Agnelli. Hon satt i det italienska parlamentet för Partito Repubblicano Italiano och valdes in i Europaparlamentet 1979. Åren 1995-1996 var hon Italiens första kvinnliga utrikesminister[10] och 1974-1984 var hon borgmästare i kommunen Monte Argentario.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Agnelli var dotter till Edoardo Agnelli och Donna Virginia Bourbon del Monte, en dotter till Prince di San Faustino och hans Kentuckyfödda hustru Jane Campbell. Hennes bror, Gianni Agnelli, var chef för Fiat fram till 1996. Medlemmar av familjen Agnelli är fortfarande de kontrollerande (2022) aktieägarna i företaget.[10] Under andra världskriget arbetade hon ibland som sjuksköterska för Röda korset, och när transporten blev ouppnåelig i efterkrigskaoset använde hon sina kontakter med Fiat och den allierade militären för att för Röda korset upprätta en flotta på fem ambulanser med tio förare för att transportera skadade och sjuka civila.[11]

År 1945 gifte hon sig med greve Urbano Rattazzi (1918–2012), och de fick sex barn varav yngsta är fotografen Priscilla Rattazzi. Äktenskapet upplöstes 1975. Hon delade sin tid mellan New York City och Italien och hon var länge ett lojalt fan av Robert Denning, vid Denning &Fourcade, som designade över 15 hem för henne på Manhattan, i Sydamerika och Italien.[12]

Agnellis självbiografi Vestivamo alla marinara ("Vi bar alltid sjömanskostymer", 1983) var en bästsäljare i Italien.

Karriär och politiskt arbete[redigera | redigera wikitext]

År 1974 fick Agnelli sin första offentliga utnämning, när hon blev borgmästare i Monte Argentario. Hennes farfar och farfarsfar hade varit borgmästare på sin tid. Agnelli var borgmästare i ett decennium, från 1974 till 1984. Erfarenheten inspirerade henne att gå in i nationell politik.

Agnelli valdes in i det italienska parlamentet 1976 för italienska republikanska partiet (PRI). År 1979, fortfarande för PRI, blev hon ledamot av Europaparlamentet, från 1979 till 1981. År 1983 återvände hon till det italienska parlamentet och blev senator.

Kulmen på hennes politiska karriär var hennes utnämning till Italiens första kvinnliga utrikesminister 1995. Hon tjänstgjorde i mer än ett år vilket i efterkrigstidens Italiens bräckliga politik gör henne till en av de mest långvariga innehavarna av ämbetet. Det var först 2013 som Emma Bonino blev nästa kvinna på posten.

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Denna lista hämtas från Wikidata. Informationen kan ändras där.

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Vestivamo alla marinara (1975)
  • Gente alla deriva (1980)
  • Ricordati Gualeguaychu (1982)
  • Addio, addio mio ultimo amore (1985)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Susanna Agnelli, 22 maj 2022.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 37177929, omnämnd som: Susanna Agnelli, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] FemBio : Frauendatenbank, omnämnd som: Susanna Agnelli, FemBio-ID: 285, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ flera författare, Prabook, Prabook-ID: 271417, omnämnd som: Susanna Agnelli.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, The New York Times.[källa från Wikidata]
  5. ^ storia.camera.it, storia.camera.it-ID: susanna-agnelli-19220424, läst: 2 april 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Italiens deputeradekammare-ID: 300003, läst: 31 januari 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.assembly.coe.int.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, www.europarl.europa.eu.[källa från Wikidata]
  9. ^ The Peerage person-ID: p16352.htm#i163513, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  10. ^ [a b] Donadio, Rachel (16 maj 2009). ”Susanna Agnelli, First Woman in Italy to Run Foreign Office, Dies at 87” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2009/05/17/world/europe/17agnelli.html. Läst 22 juli 2020. 
  11. ^ Agnelli, Susanna (1975). We Always Wore Sailor Suits (1). London: Corgi. sid. 197–211. ISBN 0552105309 
  12. ^ "Editorial Statement — Brushing Up Jason Epstein's Downtown Loft", by Judith Thurman, Architectural Digest March 1995, v. 52 #3, pp. 186-200

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]