Sven Linderot

Från Wikipedia
Sven Linderot


Mandatperiod
19391949
Valkrets Västerbottens läns och Norrbottens läns valkrets
Uppdrag i riksdagen
Ordförande för Sveriges kommunistiska partis riksdagsgrupp (1945–48)

Tid i befattningen
19291951
Företrädare Nils Flyg
Efterträdare Hilding Hagberg

Född Sven Harald Larsson
8 oktober 1889
Skedevi församling, Östergötlands län, Sverige
Död 7 april 1956 (66 år)
Stockholm, Sverige
Gravplats Skogskyrkogården
Nationalitet Svensk Sverige
Politiskt parti Socialdemokraterna (1907–17)
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (1917–21)
Sveriges kommunistiska parti (1921–56)
Yrke Journalist, politiker
Maka Gerda Linderot
Barn Ina Linnéa Linderot

Sven Harald Linderot, före 1918 Larsson, även kallad "Sven-Lasse",[1] född 8 oktober 1889 i Skedevi församling, Östergötlands län, död 7 april 1956 i Stockholm, var en svensk journalist och politiker (kommunist), riksdagsman (första kammaren) 1939–49, partiordförande i Sveriges kommunistiska parti 1929–51, huvudredaktör för Norrskensflamman 1925–27.

Biografi

Linderot, som var statarson, var 1900–12 glasblåsare vid Reijmyre glasbruk och i Nynäshamn. Han deltog bl.a. i storstrejken 1909, och svartlistades 1912 efter inblandning i ytterligare strejker.[2] 1907–12 var han ledamot av styrelsen for Stockholmsdistriktet av Socialdemokraterna. 1912–14 jobbade han i Stockholm som symaskinsagent. 1914-15 var Linderot agitator för Svenska fabriksarbetareförbundet och 1915 ombudsman för Svenska handelsarbetareförbundet. Linderot var sekreterare 1916–17 i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, och när ungdomsförbundet bröt med moderpartiet socialdemokraterna följde han med in i Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis ungdomsförbund. 1917–21 var han ordförande för ungdomsförbundet. Från 1923 arbetade Linderot för tidningen Norrskensflamman, där han var huvudredaktör 1925–27.

Linderot var partiordförande i Sveriges kommunistiska parti 1929–51 och riksdagsman 1939–49. I sin roll som partiordförande försökte han balansera mellan Kominterns revolutionära linje och sin egen tro på en fredlig väg till socialismen via samarbete med socialdemokratin och övrig arbetarrörelse. Linderot var ofta en uppmärksammad debattör i riksdagen men fick inget stort inflytande utanför det egna partiet, trots att detta under hans ledning nådde bland de största röstetalen någonsin – 10,3 % i andrakammarvalet 1944.[3] Under efterkrigstiden och kalla krigets inledning fanns ej längre förutsättningarna för Linderots enhetsfrontstaktik. Han avgick därför som riksdagsman efter det stora nederlaget i andrakammarvalet 1948, där partiet endast fick 6,31 % av rösterna, samt som partiordförande 1951.

Från 1935 hade Linderot en rad internationella uppdrag inom Komintern. Bland konkreta internationella insatser kan nämnas positionen som andre styrman på båten Eskilstuna III, som var den första båten att bryta blockaden mot det nybildade Sovjetryssland i maj 1919.[4]

Han var gift med politikern Gerda Linderot. Tillsammans hade de ett adoptivbarn, Ina Linnéa, född 1926. Linderot avled 1956, och är begraven på Skogskyrkogården i Stockholm.[5] Vid hans begravning talade författaren Moa Martinson[6].

Bibliografi i urval

  • 1972 – Masslinjen – Tal och skrifter i urval och med inledning av Per-Olov Zennström

Referenser

  • Sveriges dödbok 1947–2006, (CD-rom), Sveriges Släktforskarförbund
  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1992), band 5, s. 361-362

Noter

Externa länkar

Företrädare:
Nils Flyg
Sveriges kommunistiska partis partiledare
1929–1951
Efterträdare:
Hilding Hagberg