Svensk-Tyska föreningen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Svensk-Tyska Föreningen är en svensk förening som enligt stadgarna ska verka för kulturellt och ideellt utbyte mellan Sverige och Tyskland. Föreningen grundades 1913 på initiativ av försäkringsdirektören Sven Palme. Bland stiftarna återfinns bland andra Carl Larsson, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. För att nå föreningens syfte anordnar föreningen föredrag, utflykter samt besök på teatrar, utställningar, museer med mera. Föreningen officiella språk är svenska, men man vill även stimulera till ökad kännedom om tyska språket. Föreningen är politiskt och konfessionellt obunden. Föreningen har cirka 450 medlemmar (2013).

Historik[redigera | redigera wikitext]

De inledande åren[redigera | redigera wikitext]

Föreningen grundades 1913 på initiativ av försäkringsdirektören Sven Palme. Bland stiftarna återfinns bland annat ett 60-tal av den tidens framträdande kulturpersonligheter, bland andra Svante Arrhenius, Carl Larsson, Selma Lagerlöf, Hanna Pauli och Verner von Heidenstam. I ett upprop till allmänheten inför bildandet konstaterar initiativtagarna bland annat att ”inom vida kretsar av vårt folk kännedomen om och intresset för Tyskland och det tyska folket samt dess kultur och egenart icke hava nått den utveckling, som kan anses önskvärd med hänsyn till ländernas gemenskap i tankeliv och livsvillkor”.

Syftet med den nya föreningen - som i Berlin under en tid fick en samtidig motpart i ”Deutsch-Schwedische Vereinigung zu Berlin” – beskrivs som att ”främja svenskars och tyskars kännedom om varandras land och folk samt andliga och materiella odling, ävensom för övrigt utan några politiska mål samarbeta för gemensamma kultursyften”. Ordvalet motsvarar tidsandan och den positiva framtoning som Tyskland traditionellt åtnjutit bland dåtidens akademiskt bildade skikt i det svenska samhället. Exempelvis infördes redan 1856 det tyska språket som grundläggande läroämne vid svenska läroverk och Tyskland torde sällan ha haft en starkare ställning hos svensk opinion än vid tiden före och omkring sekelskiftet 1900.

1930- och 40-talen[redigera | redigera wikitext]

Även om föreningens medlemsantal dramatiskt sjönk under tidsperioden 1914-1918 innebar Sveriges traditionella tyskorientering inom viktiga samhällsområden efterhand ett förnyat intresse för föreningen och dess verksamhet. Samma betydelsefulla skikt i samhället som under första världskriget tagit ställning för Tyskland kom efterhand att också under 1930-talet inta en välvillig ställning till utvecklingen i Tyskland. En starkt bidragande orsak var givetvis Sveriges allmänt goda förbindelser med Tyskland på det officiella planet.

Många svenskar tog starkt intryck av utvecklingen i ”det nya” Tyskland och de tyska militära framgångarna i krigets inledningsskede. Föreningens verksamhet kom som en följd härav under några år på 1930-talet och början av 1940-talet att i strid mot stadgarna utnyttjas för politiska syften och kännetecknas av sympati för NS-regimen i Berlin.

Framträdande medlemmar i föreningens styrelse under denna period var viceamiral Charles de Champs, dennes bror generallöjtnant Henri de Champs, Sven Hedin, professorn och nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin och överstelöjtnant Emil Fevrell. I föreningens föredragsverksamhet förekom i ökad utsträckning företrädare för nazi-regimen. Under denna tid kan cirka hälften av föreningens arrangemang betraktas som politiska.

I det sammanhanget ter sig föreläsare som den kände filosofen Oswald Spengler samt nobelpristagaren Thomas Mann som smärre men viktiga undantag. För sin hållning under denna tid har Svensk-Tyska Föreningen i efterhand blivit föremål för motiverad kritik, även inom föreningens egna led. I sin inledning till jubileumsskriften med anledning av Föreningens 100-årsjubileum konstaterade föreningens nuvarande ordförande Leif H. Sjöström till exempel att de nära kontakterna i föreningens namn med företrädare för NS-regimen måste ses som en del av historiens realiteter, men att mycket av det som skedde i föreningens regi under 1930- och 40-talen måste fördömas, vilket också har skett. En viktig lärdom av denna tid i föreningens historia är ett strikt förhållningssätt till föreningens stadgar, det vill säga ”att verka för kulturellt utbyte mellan Sverige och Tyskland” samt att utöva en ”politiskt och konfessionellt obunden” verksamhet.

Verksamheten på senare år[redigera | redigera wikitext]

Åren närmast efter kriget förde föreningen - liksom övriga sammanslutningar, som ägnat sig åt relationerna med Tyskland - naturligen en tynande tillvaro, men en bit in på 1960-talet kan den stadgeenliga verksamheten sägas ha kommit igång igen.

Någon formell skillnad mellan de båda tyska staterna för fanns ej föreningens del: 1977 års stadgar talar om ”utbyte mellan Sverige och Tyskland”. Men i realiteten fokuserades föreningens arbete på kontakter med företrädare för Förbundsrepubliken, det vill säga Västtyskland. Det kan noteras att under efterkrigstiden minst två andra föreningar också kom att verka för bättre relationer med Tyskland: dels det Svensk-Tyska Sällskapet, dels Vänskapsförbundet Sverige - DDR. Bådas verksamhet kom dock så småningom att upphöra - det förstnämndas definitivt år 1974 och det sistnämndas senast 1990 i samband med det tyska enandet. Men Svensk-Tyska föreningen arbetar vidare, med ett tiotal arrangemang per år, ett stadigt tillskott av även yngre medlemmar och en uttalat opolitisk styrelse.

En bild av hur tyngdpunkterna i föreningens verksamhet varit fördelade ger uppgiften att av de cirka 540 arrangemang, som gjorts i föreningens regi sedan starten 1913, över 425 ägt rum efter 1945. Det är främst verksamheten under de senaste kanske 35 åren, som bekräftat att arbetet på att främja svensk-tyska relationer följer moderna och tidsenliga linjer.

Bland gästande tyska talare under senare tid märks bland andra ambassadörerna Wolfgang Trautwein, Joachim Ruecker och Harald Kindermann samt direktörerna Jörn Gallwitz, Klaus Bohler och Ralph-Georg Tischer. Från svensk sida har medverkat bland andra professorerna Lars Eriksson-Wolke, Dick Harrison, Nils Landgren, Daniel Birnbaum och Sture Packalén samt ambassadörerna Kaj Björk, Carl Tham, Ruth Jacoby och Staffan Carlsson. Som talare vid föreningens olika arrangemang har vidare framträtt bland andra landshövding Mats Hellström, överintendent Karin Sidén och direktör Göran Blomqvist. Flera arrangemang har gjorts i samarbete med bland annat Goethe-Institutet, Utrikespolitiska institutet och andra.

I samband med sitt 100-årsjubileum 2013 har föreningen sammanställt en jubileumsskrift Svenskt+Tyskt - tänkt och tyckt vid ett jubileum, innehållande ett tjugotal personligt hållna bidrag av framstående aktörer inom de många områden, som traditionellt förenar de båda länderna som gemensam historia, konst, musik, litteratur, företagsamhet, ekonomi, teknik och forskning. Tidsmässigt spänner skriftens innehåll från tidig medeltid till Europas framtid. I boken behandlas vidare viktiga företeelser som Berlin-murens fall och Förbundsrepublikens förhållande till Europeiska unionen. Den bärande tesen är att de svensk-tyska relationerna sedan århundraden präglas av stor mångfald, soliditet och fruktbarhet, två grannländer emellan.

Ordförandena i Svensk-Tyska Föreningen 1913 - 2015[redigera | redigera wikitext]

1913-1921: Riksantikvarien, professor Oscar Montelius
1922-1923: Bruksdisponenten, envoyé Herman Lagercrantz
1923-1930: Försäkringsdirektör Sven Palme
1930-1932: Kammarherren, greve Carl von Essen
1932-1934: Viceamiral Carl Fredrik Riben
1934-1948: Generallöjtnant Henri de Champs
1948-1955: Professor Gösta Häggqvist
1955-1964: Direktör E A Bolle
1964-1973: Lektor Lechard Johannesson
1973-1987: Civiljägmästaren, greve Hans Wachtmeister
1987-1990: Ambassadör Sven Backlund
1990-1995: Ambassadören, friherre Carl Gustaf von Platen
1995-2004: Överläkare S Gunnar Edlund
2004-2006: Överceremonimästaren, ambassadör Tom Tscherning
2006-idag: Ambassadör Leif H Sjöström

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]