Sydstormfågel
| Sydstormfågel Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Stormfåglar Procellariiformes |
| Familj | Liror Procellariidae |
| Släkte | Fulmarus |
| Art | Sydstormfågel F. glacialoides |
| Vetenskapligt namn | |
| § Fulmarus glacialoides | |
| Auktor | (Smith, 1840) |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Sydlig stormfågel | |
Sydstormfågel[2] (Fulmarus glacialoides) är en kolonihäckande havsfågel som lever på södra halvklotet.[3] Tillsammans med stormfågel (F. glacialis) utgör den släktet Fulmarus inom familjen liror (Procellariidae) i ordningen stormfåglar (Procellariiformes).
Utseende, fältkännetecken och läte
[redigera | redigera wikitext]Sydstormfågel påminner ytligt om en liten kompakt trut men är inte alls nära besläktad med dessa. I jämförelse ser de tjurnackade och kort- och tjocknäbbade ut. Den är en ganska stor och kraftig petrell som är 45–51 centimeter lång, med ett vingspann på 110–120 centimeter och en medelvikt på ungefär 800 gram.
Den flyger genom att alternera mellan grunda vingslag och långa glid, och den har ofta huvudet riktat nedåt då den söker efter föda. Vingarna är proportionellt breda med lite rundade vingspetsar och i flykten hålls de stela utefter kroppen. Stjärten hålls också stelt ut från kroppen och är rundad i bakkanten.
Fjäderdräkten är övervägande ljust silvergrå på ovansidan och vit på undersidan. Huvudet är vitt. Vingspetsen är svart med en stor vit fläck och hela vingen har en svart bakkant. Fötterna som sitter långt bak på kroppen är blå och rosa och näbben är rosa med svart spets och blått näsrör. Juvenila fåglar har en smalare näbb än adulta.
Fågelungens dun är till en början vitt förutom en blågrå fläck på övre delen av ryggen. När den fått sin andra uppsättningen av dun är den istället grå på ovansidan och på sidorna medan undersidan och pannan fortfarande är vit.
Den är för det mesta tyst men har ett högljutt kacklande läte som hörs vid häckningskolonierna eller i födosökande flockar. Uppvaktande fåglar i häckningstider låter höra en mjukt bordunton och gutturala kraxande läten.
Utbredning och förekomst till havs
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort globalt utbredningsområde och man uppskattar att den uppträder som häckfågel i ett område som sträcker sig 50 000–100 000 km².[1]
Det finns häckningskolonier på ett flertal öar runt Antarktis som exempelvis på Sydsandwichöarna, Sydorkneyöarna, Sydshetlandsöarna, Bouvetön och Peter I:s ö. Den finns även ett flertal kolonier utefter den Antarktiska kusten.
Till havs förekommer den vanligtvis norr om packisen till omkring 40°S. Utöver detta förekommer den i de kalla vattnen i Humboldtströmmen, där den når så långt norrut som Peru. Mindre antal ses utanför Sydafrikas , södra Australiens och Nya Zeelands kuster. Många fåglar kan stranda på stränder vi stormar. Det finns ett flertal obekräftade rapporter om observationer av sydstormfågel utefter Nordamerikas västkust.
Häckning, beteende och föda
[redigera | redigera wikitext]
Dess häckningskolonier kan omfatta hundratals individer och återfinns på klippor i isfria områden dit fåglarna anländer i slutet av oktober. Uppvaktningen består av att paret sitter mitt emot varandra medan de utstöter läten, vajar på huvudena, nafsar och putsar varandra. Redet är en grunt utskrapad fördjupning som fodras med stenflisor. Det placeras på en plats som är skyddad från vinden på en klipphylla, i en stensluttning eller skreva. I slutet av november eller början av december läggs ett vitt ägg som i genomsnitt mäter 76 gånger 51 millimeter och väger omkring 103 gram. Ägget ruvas under 45 dygn av båda föräldrarna som turas om med en periodicitet av tre till nio dygn. De juvenila fåglarna blir flygdugliga efter omkring 52 dygn. De största naturliga hoten mot ägg och fågelungar utgörs av dåligt väder och fåglar som lever av rov som labbar (Stercorariidae) och slidnäbbar (Chionididae).
Sydstormfågel samlas ofta i flockar, inte sällan med andra havsfåglar som exempelvis brokpetrell (Daption capense), där det finns en hög koncentration av föda, exempelvis vid stim av krill (Euphausia superba), runt valfångarfartyg och trålare. Krill och andra kräftdjur utgör den viktigaste beståndsdelen av dess diet men arten äter också fisk som Pleuragramma antarcticum och bläckfisk som Psychroteuthis, Gonatus och Galiteuthis. Födan plockas ofta från havsytan men fågeln kan också tillfälligtvis dyka.
Status
[redigera | redigera wikitext]Arten är vanlig och man uppskattar att världspopulationen består av omkring 4 000 000 individer[4] och man uppskattar också att populationstrenden är stabil [5]. På grund av detta är den upptagen som livskraftig (LC) på IUCN:s rödlista.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Birdlife International 2012 Fulmarus glacialoides Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Fishpool & Evans 2001
- ^ Hoyo et al. 1992
Källor
[redigera | redigera wikitext]Texten är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Southern Fulmar, läst 2007-11-07, där följande källor anges:
- Harrison, Peter (1987) A Field Guide to Seabirds of the World, The Stephen Greene Press, Lexington, Massachusetts.
- Heather, Barrie D. & Robertson, Hugh (1996) The Field Guide to the Birds of New Zealand, Viking.
- del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (1992) Handbook of the Birds of the World: volume 1, Ostrich to ducks, Lynx Edicions, Barcelona.
- Jaramillo, Alvaro; Burke, Peter & Beadle, David (2003) Field Guide to the Birds of Chile, Christopher Helm, London
- Pizzey, Graham & Knight, Frank (1997) The Graham Pizzey & Frank Knight Field Guide to the Birds of Australia, HarperCollins, London, UK.
- Watson, George E. (1975) Birds of the Antarctic and Subantarctic, American Geophysical Union, Washington.
- Woods, Robin W. (1988) Guide to Birds of the Falkland Islands, Anthony Nelson, Oswestry
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör sydstormfågel.
Wikispecies har information om Fulmarus glacialoides.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|