Tågluffning

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Tågluff)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln handlar om tågsystemet Interrail. För den svenska filmen från 1981 med samma namn, se Inter Rail.

Tågluffning är att turista med tåg som transportmedel. I första hand används beteckningen tågluffning när man inte bara åker tur och retur till ett ställe, utan lite mer varierat, samt övernattar på olika ställen. Det finns tågluffar-kort, så kallade InterRail-kort, som är giltiga under en viss tidsperiod, exempelvis fyra veckor, och gäller som andraklassbiljett (eller första klass, men de är mycket dyrare) på de flesta tåg. Interrailkortet kan användas i 28 europeiska länder, samt Turkiet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

För att fira den internationella järnvägsunionens (UIC) 50-årsjubileum gick 1972 järnvägsbolag i 21 europeiska länder samman och enades om att sälja interrailbiljetter till ungdomar under 21 år. Aktiviteten var tänkt som en engångsföreteelse men blev genast en succé och permanentades. 1976 ändrades denna åldersgräns till 23 år, och 1979 till 26 år. 1988 tilläts alla köpa biljetten. 1985 gick ett antal rederier med på samarbetet, och det blev möjligt att åka båt med en interrailbiljett (även tidigare erbjöd många rederier rabatter mot uppvisande av interrailkort). 1994 deltog 29 av 30 länder i Europa (alla utom Bosnien och Hercegovina som gick med först 2005), och Europa delades in i zoner. Den 1 april 2007 blev åter interrailsystemet förändrat med nya priser, de tidigare zonerna avskaffades, resperioderna blev flexiblare och man kunde köpa olika biljetter för första och andra klass. Det finns nu även möjlighet att tågluffa i ett enda land.

Tågluffning hade en storhetstid i Sverige under första halvan av 1980-talet, då uppemot hundratusen InterRail-kort årligen såldes i Sverige. Det sista "stora" året för tågluffning i Sverige sett i antalet "luffare" var 1991. Året därpå hade en alltmer devalverad svensk valuta, ett dyrare InterRail-kort, sämre möjligheter till arbete, inbördeskrig i det dåvarande Jugoslavien (som började i mitten av 1991) med mera gjort tågluffning mycket mindre attraktivt. Konkurrensen från billigare flygförbindelser har också bidragit. Många använde InterRail-kortet för att ta sig till Spanien eller Grekland och tillbringade sin tid där. De flyger numera. De mer äventyrligt sinnade "flygluffar" numera ofta utanför Europa, ofta i östra Asien. Många "tågluffar" i östra Asien, till exempel Vietnam, Kina, Thailand. Det finns inget sådant kort där, men biljetter är billiga.

Biljettvarianter[redigera | redigera wikitext]

År 2009 inkluderade interrailbiljetten 30 länder. Det så kallade InterRail Global Pass gäller i alla länder i Europa utom Albanien, Kosovo, Nordirland och forna Sovjetunionen (inkl. de baltiska länderna där buss rekommenderas på grund av sämre tågförbindelser). Kortet gäller inte i det land man är bosatt i och köper biljetten i, men man får 50% rabatt på resan till respektive från dess gräns.

InterRail Global Pass finns i tre varianter: "Continuous", där man reser fritt under 15 dagar, 22 dagar eller en månad i följd, och "Flexi", som är billigare men där man endast reser ca hälften av dagarna. Man kan välja på 5 resdagar av 10 dagar eller 10 resdagar av 22 dagar.

InterRail One Country Pass som möjliggör "tågluffning" i ett separat land är ett nytt alternativ, som finns i många varianter. Samma begränsning gäller för det land man bor i.

Eurail är namn på biljetter, avsedda för bosatta utanför Europa. De har inte någon begränsning av giltigheten i det land man köper biljetten i, eller bor. Däremot ingår inte Storbritannien i Eurail.

För nattåg gäller att man måste betala tillägg för sovplats, såvida man inte åker på sittplats. Platsreservering har också avgift. Höghastighetståg kräver i flera länder ganska stora tillägg. Vissa, t ex franska TGV, har endast ett visst antal platser reserverade för tågluffare. När de är slut, får man betala fullt pris.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]