TV-pejling

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

TV-pejling var en teknik som i Sverige användes under 1980- och 1990-talen av Televerket och senare av Radiotjänst i Kiruna för att avgöra om ett hushåll innehade TV-mottagare eller inte. [1][2]

Generellt[redigera | redigera wikitext]

Teknik: För att en tv ska kunna bearbeta informationen på en mellanfrekvens mixas den inkommande högfrekventa signalen med signalen från en lokaloscillator. Den signalen som lokaloscillatorn genererar är den signal en tv-pejlare kan detektera.[3]

Noggrannhet: Vid TV-pejling används en riktantenn för att samla in signalerna man är intresserad av. Riktade antenner har alltid en viss riktverkan, till exempel en antenn tar emot signaler i sin riktning med fem graders spridning. I och med användning av en riktantenn finns två huvudbegränsningar. Det första är att man bara får reda på riktningen mot en signal, man måste ta flera mätningar på olika platser för att kunna avgöra varifrån signalen egentligen kommer. Nummer två är att det alltid finns möjligheten att signaler studsar, böjs etcetera, vilket gör att en signal kan se ut att komma från ett håll när den faktiskt kommer någon annanstans ifrån.

Analog TV-pejling[redigera | redigera wikitext]

Enligt tekniska museet[1] fungerar analog TV-pejling som följer:

När ett TV-program produceras sparas bild- och ljuddelar för sig men innan de skickas iväg i sändaren så mixas de ihop och omvandlas till en högfrekvent signal. I TV-mottagaren så omvandlas denna signal tillbaka till sina olika delar, bild och ljud, och det är här som TV-pejlingen kommer in i bilden. I omvandlingen, uppdelningen, av bild och ljud så uppstår specifika radiosignaler som är tillräckligt starka för att kunna tas upp av en TV-pejlare inom inte alltför långt avstånd. Dessa specifika signaler ("signal-fingeravtryck") gör det möjligt att avgöra att det är en TV-mottagare som är igång och till och med vilken TV-kanal som används.

Metoden att pejla TV-signaler för att avslöja licensskolkare har numera övergivits av Radiotjänst[2] och istället tar Radiotjänst kontakt med personer i hushåll som inte finns registrerade som betalande, personer som hyrt eller köpt ny tv-utrustning och personer som bytt adress.[4] Kontakten sker via besök, brev eller telefon.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”TV-pejling”. Tekniska museet. Arkiverad från originalet den 5 december 2008. https://web.archive.org/web/20081205191228/http://www.tekniskamuseet.se/templates/Page.aspx?id=3482. Läst 12 november 2013. 
  2. ^ [a b] ”Bluffen - Radiotjänst använder inte pejlare”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/bluffen-radiotjanst-anvander-inte-pejlare/. Läst 12 november 2013. 
  3. ^ Jodå, en plattskärmsteve går också att pejla!”. Ny Teknik. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525165848/http://www.nyteknik.se/efter_jobbet/teknikfragan/article37940.ece. Läst 12 november 2013. 
  4. ^ [a b] ”Vanliga frågor och svar (FAQ)”. Radiotjänst. http://radiotjanst.se/sv/Kundservice/Vanliga-fragor-och-svar/. Läst 6 februari 2016.