TV-avgift i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln handlar om TV-avgiften ur ett svenskt perspektiv. För begreppet TV-avgift från ett globalt perspektiv, se TV-avgift.

Public service-avgift är en avgift som finansierar delar av kostnaderna för public service, det vill säga Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). Enligt svensk lag betalas den via skattsedeln av myndiga privatpersoner med förvärvsinkomst. Till och med 2018 benämndes den TV-avgift, egentligen radio- och TV-avgift[1] och betalades istället av hushåll och företag med innehav av TV-mottagare och fram till 1978 även radiomottagare. TV-avgiften var en licensavgift fram till 1967 och benämningen tv-licens har delvis levt kvar i folkmun.[2] Skyldigheten att betala avgiften och beloppens storlek bestäms av Sveriges riksdag och hanteras av Skatteverket från och med 2019, tidigare hanterades den av Radiotjänst i Kiruna AB.

Lagen[redigera | redigera wikitext]

Enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst (TV-avgiftslagen) skulle alla hushåll och företag i Sverige som hade en TV-mottagare betala radio- och TV-avgift.

Den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att ta emot TV-kanaler på olika plattformar. Februari 2013 till juni 2014 ansåg Radiotjänst att datorer, surfplattor och "smarta mobiltelefoner" med internetuppkoppling i Sverige var avgiftspliktiga TV-mottagare, eftersom SVT börjat med så kallade live-kanaler på internet.[3][4]

Den 13 juni 2014 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att datorer och surfplattor inte kan anses vara mottagare då användaren själv aktivt måste begära att få ta del av utbudet (unicast).[5][6][7] Med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens beslut ändrade Radiotjänst sina villkor. Från och med den 13 juni 2014 var datorer, surfplattor och mobiltelefoner inte längre avgiftspliktiga.[8]

Från och med 1 januari 2019 betalas avgiften per person och benämns public service-avgift[9]. Den nya avgiften administreras av Skatteverket och betalas via skatten, men är även fortsättningsvis en avgift som finansierar public service.

En förändring är att betalningsskyldighet inte längre är beroende av om man har TV-mottagare. Under 2018 var avgiften 2 400 kr per hushåll med TV-mottagare, medan den 2019 blir maximalt cirka 1 300 kr per person och reducerad för personer med låga förvärvsinkomster. Som förvärvsinkomst räknas även a-kassa, pension och sjukersättning. Under dessa premisser föreligger betalningsskyldighet till och med dödsåret.[9] Företag, juridiska personer, personer under 18 år och personer utan förvärvsinkomst (exempelvis studerande som enbart har studiemedel som inkomst) betalar ingen avgift från och med 2019.[10] Förändringen trädde i kraft automatiskt och de som betalade TV-avgift 2018 behövde inte göra något. De som hade betalat den gamla avgiften för 2019 skulle återbetalas av Radiotjänst.[11]

Historia[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiften har sitt ursprung i licensavgiften för radioapparater. Ursprungligen krävde innehav av radiomottagare tillstånd från Kungl. Maj:t, vilket kunde sökas hos Telestyrelsen mot en stämpelavgift på 3:50 kronor. Vid början av 1924 fanns 4 500 sådana tillstånd och vid årets slut hade antalet ökat till 40 000. Detta år bestämdes det också att stämpelavgiften skulle ersättas av en licensavgift vars storlek bestämdes av regeringen. Från och med 1925 skulle den som hade en radiomottagare betala en avgift på tolv kronor.[12] 1926 sänktes avgiften till tio kronor, något som skulle gälla fram till 1951.

Från 1956 blev även innehavare av TV-mottagare skyldiga att betala en licensavgift, som uppgick till 25 kronor per kalenderkvartal. År 1967 övergick avgiften till att bli en "allmän mottagaravgift", och begreppet "licens" avskaffades. De hushåll som ägde en TV-apparat betalade en allmän mottagaravgift som även täckte eventuellt innehav av radiomottagare. Den som bara hade en radioapparat betalade en mindre "särskild ljudradioavgift".

I samband med införandet av färg-TV blev den som hade en färg-TV-apparat från april 1970 skyldig att betala en tilläggsavgift.[13] Från 1971 var den allmänna mottagaravgiften 220 kronor, färgtillägget 100 kronor och den särskilda ljudradioavgiften 50 kronor. Dessa avgifter var oförändrade fram till 1 juli 1977, men radiomonopolet fick ändå ökade medel när fler färg-TV-tillägg betalades.[14]

Avgiften för ljudradio avskaffades den 1 april 1978 och därefter var inte radioapparater licenspliktiga. Före avskaffandet hade ljudradioavgifterna stått för mindre än två procent av avgiftsintäkterna.[14] Färgtillägget avskaffades 1990 och den ordinarie avgiften höjdes för att kompensera.

År 2010 bytte avgiften namn till radio- och TV-avgift för att visa att pengarna går till Sveriges Radio, SVT och UR.[15] Fakturorna skickades till att börja med från Televerket, men Radiotjänst i Kiruna tog över från slutet av 1980-talet till om med 2018. Från och med 2019 kallas avgiften public service-avgift och det är Skatteverket som administrerar den.

Avgiftens storlek[redigera | redigera wikitext]

År 1989 var avgiften 1 084 kronor (motsvarande ett värde på 1 937 kronor år 2019[a]).[16] 2018 var avgiften 2400 kronor.[16]

Avgiftens storlek bestäms i 7 § i TV-avgiftslagen. Avgiften ska betalas i fyra poster och i förskott. För TV-innehav under en kortare tid av en tremånadersperiod ska avgiften betalas med ett belopp som är proportionerligt till tiden för TV-innehav, avrundat nedåt till jämnt antal kronor.[17]

Under verksamhetsåret 2013 inbetalades 7 420 miljoner kronor till rundradiokontot hos Riksgälden.[källa behövs]

Fördelning av TV-avgiften 2004[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot i Riksgälden (Miljoner kr, Mkr):[18]

Sveriges Television AB 3 797 Mkr 57,37 %
Sveriges Radio AB 2 104 Mkr 31,79 %
Sveriges Utbildningsradio AB 301 Mkr 4,56 %
Radiotjänst i Kiruna AB 156 Mkr 2,36 %
Sveriges Radio Förvaltnings AB 253 Mkr 3,83 %
Granskningsnämnden för Radio & TV 6,5 Mkr 0,09 %
Totalt 6 619 Mkr 100  %

Anslagsvillkor för 2013 avseende Sveriges Television AB[redigera | redigera wikitext]

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot i Riksgälden (enligt regeringsbeslut nr 71 från den 2012-12-13):[19].

Medelsanvisning 4 377 400 000 kr 100.00%
varav från rundradiokontot 4 112 700 000 kr 93.95%
från distributionskontot 264 700 000 kr 6.05%

Avgiftsskyldighet till och med 2018[redigera | redigera wikitext]

Innehavaren av en TV-mottagare skulle enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till Radiotjänst. För hushåll, och efterhand även företag, räckte det med att betala en TV-avgift, oavsett antal apparater med TV-mottagare. Även butiker som sålde TV-apparater skulle betala avgift för innehavet.

Privatpersoner betalade avgift för själva mottagaren. Meningarna gick isär kring skyldigheten att betala avgiften även för undanställda eller obrukbara mottagare. Medan Radiotjänst ansåg att avgiften omfattade även en TV-mottagare som inte användes, var trasig eller under dåliga mottagningsförhållanden[20], medan en lagändring från 2009 nämnde: "Radio- och TV-avgift betalas inte för TV-mottagare som [...] är varaktigt undanställd eller obrukbar vad gäller tid efter det att förhållandet har anmälts till RIKAB av den avgiftsskyldige."[21]

Den som hyrde ut sin bostad i andra hand och lät TV-mottagaren stå kvar i huset behövde inte betala avgiften, utan det var då hyresgästen som var avgiftsskyldig.[20]

Tidigare fanns ett undantag i TV-avgiftslagen för den som hade en TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kunde användas för att ta emot markbundna sändningar (ofta kallad kanalväljaren), men detta undantag omfattade inte längre TV-mottagare i lokaler avsedda för bostadsändamål. Företag, föreningar och juridiska personer utom privatpersoner kunde enligt 5 § i TV-avgiftslagen få TV-mottagare plomberade/blockerade och på så sätt bli befriade från avgiften.[20]

I svensk lag var underlåtelse att anmäla innehav av TV-mottagare (så kallat licensskolk eller licenssmitning) kriminaliserat; för den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte anmälde TV-innehav var straffet dagsböter enligt 22 § i dåvarande TV-avgiftslagen. Brottet föll under allmänt åtal, och preskriptionstiden för ett sådant brott var två år.

Anmälningsplikt till och med 2018[redigera | redigera wikitext]

Den som blev innehavare av en TV-mottagare skulle enligt 8 § i TV-avgiftslagen anmäla detta till Radiotjänst senast 15 dagar efter det att innehavet påbörjats. Den som yrkesmässigt sålde eller hyrde ut TV-mottagare hade också skyldighet att rapportera kunden till Radiotjänst. En anmälan till Radiotjänst från en yrkesöverlåtare skulle också innehålla de uppgifter som behövs för fastställandet av vem som var avgiftsskyldig.

TV-mottagare finns inte bara i TV-apparater utan även i många andra apparater som datorer med TV-kort, video eller inspelningsbar DVD-spelare, videokameror, bildskärmar med kanalväljare m.m.

Rättsfall och medierapportering[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst kan fatta beslut om avgiftsskyldighet till följd av en anmälan eller på grund av att Radiotjänst på annat sätt fått reda på TV-innehav, enligt 9 § i TV-avgiftslagen. Vad som avses med "på annat sätt" uttalas inte i lagen. Det finns många nyhetsartiklar som handlar om fall där enskilda personer fått rätt mot Radiotjänst i rättsfall, men statistiken visar att det var få rättsfall där Radiotjänsts beslut ändrades. Av de 115 fall som gick vidare till Förvaltningsrätten 2012 ändrades Radiotjänsts beslut i två fall.[22]

Sundsvall 2001[redigera | redigera wikitext]

I ett rättsfall från 2001 prövades om felkommunikation från en person, som trodde att kontrollanten var utsänd för att dra in TV-kablar för hyresvärden, ledde till avgiftsskyldighet. Hyresvärden hade i det aktuella fallet enligt hyresgästen inte installerat något TV-uttag i hans lägenhet. I det fallet hade kontrollanten varken sett eller hört någon TV. Kammarrätten i Sundsvall påpekade att frågan om en person innehar en TV-mottagare eller inte måste avgöras utifrån vad personen själv har uppgivit. Endast i undantagsfall hade man utkräva avgift trots att vederbörande uppgett att han inte har TV-mottagare.[23]

Örebro 2006[redigera | redigera wikitext]

Efter att Radiotjänst förlorat ett rättsfall mot en Lundabo där ord stod mot ord, angav Radiotjänsts dåvarande verkställande direktör Lars Lindberg att Radiotjänst var tvungna att bli noggrannare och samla in ytterligare detaljer och bevis. "Vi kanske till och med måste göra kontrollerna med två personer". Däremot hade Radiotjänst inte några planer på att använda sig av fotodokumentation eller bandupptagning, eftersom Lindberg ansåg det vara allt för integritetskränkande.[24]

Sundsvall 2007[redigera | redigera wikitext]

Butikskedjan Netto hänvisade till 5 § i Tv-avgiftslagen som föreskrev: "Skyldighet att betala TV-avgift finns inte vid innehav av TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program.".[25] Kammarrätten beviljade inte prövningstillstånd.[26]

Örebro 2010[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst förlorade ett mål 2010, i vilket en 32-årig man från Örebro nekat till innehav sedan år 2005. Länsrätten fann att Radiotjänst aldrig bevisat eller ens haft en kontrollant på plats som påstått att mannen haft TV. Samtliga obetalda fakturor från 2005 ströks.[27]

Skövde 2015[redigera | redigera wikitext]

Hösten 2012 fick en man i 30-årsåldern från Skövde besök av Radiotjänsts kontrollanter. Mannen hade då en TV, bekräftade det med sin namnteckning och betalade avgiften under ett år. Våren 2015 fick han en räkning på 8 269 kronor i radio- och TV-avgift som omfattade avgifterna från och med hösten 2013. Mannen gjorde då en avanmälan till Radiotjänst och angav att han inte haft någon TV sedan hösten 2013. Radiotjänst stod fast vid att beloppet på fakturan skulle betalas. Förvaltningsrätten gav Radiotjänst rätt och vidhöll att mannen skulle betala fakturan.[28]

Avgiftskontroll till och med 2018[redigera | redigera wikitext]

Radiotjänst besökte, skickade brev eller ringde hushåll som inte fanns med som betalande i registret, som köpt eller hyrt en TV-mottagare eller som flyttat och inte anmält innehav av TV-mottagare.[20] Man kunde även bli kontaktad av Radiotjänst om en /make/maka/sambo redan betalade avgiften, vilket kunde förhindras genom att man registrerade sig på "mina sidor" på Radiotjänsts webbplats.[29]

Fortlöpande genomfördes kontroller bland dem som inte uppgett att de innehar en TV-mottagare. Dessa kontroller kallas för särskild avgiftskontroll. Utsända kontrollanter från Radiotjänst skulle då kontrollera samtliga bostäder i ett område (26 § TV-avgiftslagen). Innan en särskild avgiftskontroll utfördes skulle Radiotjänst i god tid och på lämpligt sätt informera de boende i området (27 § TV-avgiftslagen). Upplysning om vilka områden som var aktuella för särskild avgiftskontroll gick även ut i public service-kanalerna.

Kontrollen skedde med hjälp av listor över betalande, där hushåll som inte var listade fick besök av kontrollanten.[29] Enligt Radiotjänst visade kontrollanten alltid ID-kort och fick aldrig gå in i bostaden ens vid inbjudan.[29] Kontrollanten tog inte betalt vid besöket, utan tog notis om uppgifter som skickades till huvudkontoret och några veckor senare skedde eventuell fakturering.[29]

Radiotjänst hade enligt 25 § TV-avgiftslagen rätt att använda särskilda pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning det fanns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område. Kontrollanterna fick endast använda pejlinstrument vid särskild avgiftskontroll. Radiotjänst har dock gått ut i medier under 2010-talet och försäkrat att pejlingsutrustning inte använts sedan 1990-talet.[30][31]

I lagen (28 § TV-avgiftslagen) stod det att så kallad särskild avgiftskontroll skulle bedrivas på ett sådant sätt att besvär för den enskilde kunde undvikas.

Av 17 § TV-avgiftslagen framgår att beslut av Radiotjänst ska anses som beslut av förvaltningsmyndighet.

Kritik mot TV-avgiften till och med 2018[redigera | redigera wikitext]

Avgiftens utformning[redigera | redigera wikitext]

Ett argument mot en TV-avgift är att den är att anse som en regressiv skatt, som utfaller oproportionerligt, eftersom hushåll med låginkomsttagare tvingas att ge bort en proportionerligt större del av sin disponibla inkomst för att betala TV-avgiften. Ensamhushåll missgynnas mot hushåll som har flera medlemmar, eftersom hushållen endast behöver betala en TV-avgift. Ett annat argument mot en TV-avgift är att den är föråldrad. När den infördes fanns inga andra kanaler än SVT:s, men numera finns en uppsjö av fristående kanaler.

Indrivning av TV-avgifter[redigera | redigera wikitext]

Kritik har också riktats mot det sätt som Radiotjänsts kontrollanter jagar s.k. licensskolkare. Bland annat att man använder ett provisionssystem där kontrollanten får ekonomisk vinning för varje licensskolkare som börjar betala. Ingen grundlön förekommer och man hade 2005 ett krav att man tecknade minst 500 nya avtal per år. Det kan också noteras att i hälften av alla fall där avgiftskontrollanten påfört avgift, och där fallet gick till rätten, förlorade Radiotjänst. Ingen information ges om hur många fall som avgjordes via omprövning.[32]

Värde för pengarna[redigera | redigera wikitext]

I takt med att TV-utbudet ökar kan det uppfattas som att värdet för konsumenterna i proportion till avgiftens storlek minskar. I till exempel Storbritannien, Tyskland och Frankrike sänds fria reklamfinansierade TV-kanaler över samma digitala nät som den allmänna televisionen.

I Sverige sändes TV3, ZTV och TV8 gratis över det digitala nätet under en period år 2004. Dessa sändningar krypterades efter några månader och kom att ingå i betal-TV-operatören Boxers utbud. Sedan 2006 sänds reklamfinansierade TV4 och TV6 gratis över det digitala nätet.

Kritik mot vad TV-avgiften finansierar[redigera | redigera wikitext]

Kritik har även riktats mot vad TV-avgiften finansierar, det vill säga SVT:s programutbud, som många kritiker menar inte uppfyller de krav som kan ställas på ett public service-företag. Här har man som exempel andragit frågesporter, tevesåpor, melodifestivaler med flera program som av vissa kategoriseras som ytligt innehåll. Kärnan i kritiken utgörs av att public service-bolaget inte skall ägna sig åt vad som framgångsrikt och reklamfinansierat kan produceras av de kommersiella företagen.[källa behövs]

Det förekommer också kritik att det innehåll som public service skall tillhandahålla, häribland program som präglas av folkbildningsambitioner, en mångfald av åsikter, att olika intressen ska tillgodoses, samt en fri och oberoende granskning, numera bäst tillgodoses via internet och inte via TV.[källa behövs]

Kritik mot avgift för internetanslutna enheter[redigera | redigera wikitext]

Beslutet att göra enheter med internetuppkoppling avgiftsbelagda har mötts av kritik från allmänheten.[33] Argument för att enheterna inte är avsedda för TV-mottagning har också framförts av tekniskt kunniga personer.[34][35]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

En opinionsundersökning utförd 2003 av TEMO på uppdrag av Radiotjänst visade att sex av tio hushåll ansåg att de fick mycket för TV-avgiften och att en majoritet var positiv till att SVT, SR och UR finansierades via TV-avgiften.[36]I en opinionsundersökning utförd av Sifo 2005 på uppdrag av Svenska Dagbladet var det en knapp majoritet, 47 procent, som tyckte att de fick mycket för avgiften och 43 procent som inte tyckte det.[37] En annan opinionsundersökning genomförd av Sifo på uppdrag av SVT opinion 2018 visade att en majoritet, 57 procent, ansåg att de fick mycket för avgiften, medan 34 procent inte ansåg det.[38] Samtliga undersökningar genomfördes innan avgiften blev skattefinansierad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Historik-om-avgiften/
  2. ^ Prop. 1988/89:18, s 21
  3. ^ http://www.idg.se/2.1085/1.487743/dator-och-surfplatta-belaggs-med-tv-avgift
  4. ^ Radiotjänst: Avgiftsplikt för t ex datorer och surfplattor Arkiverad 5 april 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ SVT: Ingen tv-avgift för dator
  6. ^ Sweclockers: Högsta förvaltningsdomstolen stoppar tv-licens för datorinnehav
  7. ^ ”Ingen tv-avgift för dator”. Högsta förvaltningsdomstolen. Arkiverad från originalet den 14 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140614230224/http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Om-Hogsta-forvaltningsdomstolen/Nyheter-fran-Hogsta-forvaltningsdomstolen/Ingen-tv-avgift-for-dator/. Läst 13 juni 2014. 
  8. ^ ”Important information regarding the ruling of the Supreme administrative court concerning fee obligation for computers, tablet PCs and mobile phones” (på engelska). Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 17 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140617114037/http://www.radiotjanst.se/Avgiften/Lagar-och-regler/Important-information/. Läst 13 juni 2014. 
  9. ^ [a b] Wikén, Johan (16 november 2018). ”Tv-avgift för avlidna – det här gäller”. Viralgranskaren. https://www.metro.se/viralgranskaren/tv-avgift-for-avlidna-det-har-galler-6MTWJRbwsc. Läst 16 november 2019. 
  10. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (14 november 2018). ”Ny avgift ersätter radio- och tv-avgiften – frågor och svar” (på sv-se). Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/medier/ny-avgift-ersatter-radio--och-tv-avgiften--fragor-och-svar/. Läst 14 november 2018. 
  11. ^ Radio- och tv-avgiften ersätts”. Radiotjänst. https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/avslut/. Läst 14 november 2018. 
  12. ^ Radions och televisionens framtid i Sverige, SOU 1965:20
  13. ^ Prop. 1988/89:18, s 21 f, 41
  14. ^ [a b] Radio och TV 1978-1985, SOU 1977:19
  15. ^ Radiotjänst: Historik om avgiften
  16. ^ [a b] "Radio- och tv-avgiftens storlek per år i svenska kronor", radiotjanst.se. Åtkomst den 17 juni 2018.
  17. ^ 7 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.
  18. ^ Arkiverad 13 mars 2007 hämtat från the Wayback Machine. svt.se, arkiverad 13 mars 2007 från originalet
  19. ^ ”Anslagsvillkor för 2013 avseende Sveriges Television AB”. http://www.svt.se/omsvt/fakta/public-service/article1000344.svt/binary/Anslagsvillkor%202013. 
  20. ^ [a b c d] ”Vanliga frågor och svar”. Radiotjänst. http://www.radiotjanst.se/sv/Kundservice/Vanliga-fragor-och-svar/. Läst 29 oktober 2013. 
  21. ^ ”SFS 2009:1235 om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Regeringskansliet. http://rkrattsdb.gov.se/SFSdoc/09/091235.PDF. Läst 20 Januari 2017. 
  22. ^ Svårt att vinna om tv-avgiften”. Metro. 8 mars 2013. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2019. https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:0IqysZkuxjYJ:https://www.metro.se/nyheter/svart-att-vinna-om-tv-avgiften-838J1uZUfz+&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se. 
  23. ^ Kammarrättens i Sundsvall dom i mål nr. 2177-2001 meddelad den 2001-11-16.
  24. ^ Laquist, Erik (6 april 2006). ”Lundabo fick rätt om tv-licens”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 5 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100105223219/http://sydsvenskan.se/lund/article152180.ece. Läst 11 april 2010. 
  25. ^ 5 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst
  26. ^ Kammarrättens i Sundsvall beslut 2007-11-07 i mål nr. 3085-07
  27. ^ Lutteman, Markus (15 januari 2010). ”Örebroare vann i rätten - slapp tv-avgiften”. Nerikes Allehanda. http://na.se/nyheter/2.2503/1.707319-orebroare-vann-i-ratten-slapp-tv-avgiften. Läst 11 april 2010. 
  28. ^ Axelsson, Anders (20 oktober 2015). ”Retroaktiv TV-avgift blev dyr”. Falköpings Tidning. https://www.falkopingstidning.se/article/retroaktiv-tv-avgift-blev-dyr/. Läst 16 november 2019. 
  29. ^ [a b c d] ”Avgiftskontroll”. Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131016175744/http://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Avgiftskontroll/. Läst 29 oktober 2013. 
  30. ^ Bluffen: Radiotjänst använder inte pejlare”. Expressen. 23 januari 2013. http://www.expressen.se/nyheter/bluffen-radiotjanst-anvander-inte-pejlare/. Läst 29 oktober 2013. 
  31. ^ Nu tv-pejlas det för fullt i Kalmar”. Barometern. 7 december 2011. http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/nu-tv-pejlas-det-for-fullt-i-kalmar(3064177).gm. Läst 29 oktober 2013. 
  32. ^ SR (29 augusti 2005). ”Tv-avgiftskontrollanter leker poliser”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=681495. 
  33. ^ http://www.svd.se/naringsliv/branscher/teknik-och-telekom/lasarna-rasar-mot-tv-avgift-for-datorn_7849104.svd
  34. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjanst-foljer-inte-lagen-i-synen-pa-dator_7968578.svd
  35. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjansts-tolkning-leder-till-godtycke_7979288.svd
  36. ^ Tidningarnas Telegrambyrå (30 december 2003). ”Rekordmånga betalar tv-licens”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/2.738/rekordmanga-betalar-tv-licens-1.232348. Läst 11 april 2010. 
  37. ^ Public service inte värt tv-avgift”. Svenska Dagbladet. 23 oktober 2005. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/public-service-inte-vart-tv-avgift. Läst 16 november 2019. 
  38. ^ ”Majoriteten tycker att public service är värt pengarna”. SVT Nyheter. 22 november 2018. https://www.svt.se/opinion/sa-tycker-svenskarna-om-public-service. Läst 16 november 2019. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. (TV-avgiftslagen)