Tempelherreorden

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För den nutida nykterhetsorden, se Tempel Riddare Orden.
Tempelherreorden
Templarsign 400x400.png
Modern representation av "Knights Templar Seal" i emblemet "Morne Preceptory of High Knights Templar and Masonic Knights of Malta"
Officiellt namnPauperes commilitones Christi templique Salomonis
Datum 1119 – 1312
LojalitetPåven
TypKatolsk militärorder
RollBeskydda kristna pilgrimer
Storlek15 000–20 000 medlemmar som mest, varav 10% var riddare
HögkvarterVexillum Regni Hierosolymae.svg Tempelberget, Jerusalem, Kungariket Jerusalem
ValspråkNon nobis, Domine, non nobis, sed Nomini tuo da gloriam[a]
MaskotTvå riddare som rider på en häst
Kända slag och krigKorstågen
Befälhavare
StormästareArmoiries Hugues de Payens.svg Hugo av Payens
StormästareCoat of arms Jacques de Molay.svg Jacques de Molay

Tempelherreorden (latin: Pauperes commilitones Christi templique Salomonis, 'Kristi och Salomos tempels fattiga riddare', PCCTS) var en medeltida riddarorden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare så sent som 1118 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna. Vissa källor anger grundandet till 1119 eller redan 1111–1112[1] men 1118 är ordens egna officiella tidpunkt för grundandet. År 1128 var de officiellt inbjudna till kyrkomötet i Troyes. År 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i Klippdomen, som numera är en muslimsk helgedom i Jerusalem och är belägen på platsen för det forna Salomos tempel.

Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden i Frankrike fängslades på order av Vatikanen fredagen den 13 oktober 1307 och avrättades. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes tillsammans med Geoffrey de Charneybål den 18 mars 1314. Med stöd av olika anklagelser (bland annat för heresi, avgudadyrkan och homosexualitet) och genom tortyr frampressade falska bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullan Vox in excelso. Den så kallade Chinon-pergamenten, som finns bevarad i Vatikanens arkiv, visar att Clemens V år 1308 gav tempelriddarna absolution för anklagelserna, vilket betraktas som ett stöd för att påven åtminstone till en början strävade efter att bevara Tempelherreorden inom kyrkan.[2]

I modern tid

Orden sägs ha överlevt underjordiskt och framträdde då Filip, hertig av Orléans, utsågs till stormästare 1705. Dokumenterade belägg för detta saknas dock. Ingen nuvarande form av Tempelherreorden erkänns av Vatikanen. Det finns flera påvliga dekret och andra uttalanden mot alla former av Tempelherreordnar.

Namnet lever också vidare i ordet godtemplare. Den moderna orden Tempel Riddare Orden har också tagit sitt namn härifrån, men säger sig uttryckligen inte vara en fortsättning på den medeltida orden.

I skönlitteraturen

Tempelherrarna förekommer i Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn, Don Rosas tecknade serie Korsfararkungarnas krona, Raymond Khourys bok Den siste tempelriddaren (2006), Steve Berrys bok Tempelriddarens arv, Robyn Youngs bok Brödraskapet (2002) samt i otaliga konspirationsteorier, exempelvis i satirisk form i Umberto Ecos bok Foucaults pendel.

Referenser

Anmärkningar

  1. ^ Svensk översättning: "Inte till oss, o Herre, inte till oss, utan till ditt namn ge ära"

Källor

  1. ^ Baigent, Leigh & Lincoln, Heligt blod, helig Gral, Bazar 2005
  2. ^ Webbsidan för Archivum Secretum Apostolicum Vaticanum/Vatican Secret Archives ”THE PARCHMENT OF CHINON – THE ABSOLUTION OF POPE CLEMENT V OF THE LEADING MEMBERS OF THE TEMPLAR ORDER”. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071011034616/http://asv.vatican.va/en/doc/1308.htm. Läst 12 oktober 2007.