Hoppa till innehållet

Tibetlärka

Från Wikipedia
Tibetlärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteMelanocorypha
ArtTibetlärka
M. maxima
Vetenskapligt namn
§ Melanocorypha maxima
AuktorBlyth, 1867

Tibetlärka[2] (Melanocorypha maxima) är en asiatisk fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.[3] Arten är relativt stor, störst av alla lärkor i Europa och Asien. Den förekommer vid höglänta våtmarker på tibetanska högplatån från Indien till Kina. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tibetlärkan är en stor och långnäbbad lärka, med kropplängd på 21 centimeter störst av alla lärkor i Europa och Asien. Den har ett rätt enhetligt färgat huvud, en svart fläck vid sidan av bröstet, samt vit bakkant på stjärten och armpennorna. Hjässa, örontäckare och övergump kan vara färgade i rödbrunt.[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Sången är långsam och tvekande. Bland lätena hörs ett "tchu lip".[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Tibetlärkan förekommer som namnet avslöjar på tibetanska platån från nordvästra Indien till centrala Kina.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Tibetlärkans utbredningsområde.

Genetiska studier visar att tibetlärkans närmaste släkting är mongollärka (Melanocorypha mongolica), trots den senare artens avvikande utseende.[6][7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Rätt lite är känt om tibetlärkans levnadssätt, både vad gäller föda och häckningsbiologi.[8] Fågeln förekommer vid våtmarker kring höglänta myrar, sjöar och floder[5][8] mellan 3 200 och 4 600 meters höjd[1]. Arten lägger två kullar per säsong som inleds i april och avslutas i juli eller början av augusti.[8] Den födosöker på marken och har setts inta frön, färska löv, bär och ryggradslösa djur.[8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som lokalt vanlig.[8]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Tibetlärkans vetenskapliga artnamn maxima är latin för "störst".[9]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2017 Melanocorypha maxima . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Grewal, B.; Harvey, B.; Pfister, O. 2002. A photographic guide to the birds of India. Christopher Helm, London.
  5. ^ [a b] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  6. ^ Alström, P., K.N. Barnes, U. Olsson, F.K. Barker, P. Bloomer, A.A. Khan, M.A. Qureshi, A. Guillaumet, P.-A. Crochet, P.G. Ryan (2013), Multilocus phylogeny of the avian family Alaudidae (larks) reveals complex morphological evolution, non-monophyletic genera and hidden species diversity, Mol. Phylogenet. Evol. 69, 1043-1056.
  7. ^ Alström, P., Mohammadi, Z., Enbody, E. D., Irestedt, M., Engelbrecht, D., Crochet, P.-A., Guillaumet, A., Rancilhac, L., Tieleman, B. I., Olsson, U., Donald, P. F., and Stervander, M. (2023). Systematics of the avian family Alaudidae using multilocus and genomic data. Avian Research 14:100095. https://doi.org/10.1016/j.avrs.2023.100095
  8. ^ [a b c d e] del Hoyo, J., Elliott, A. and Christie, D. 2004. Handbook of the Birds of the World, Vol. 9: Cotingas to Pipits and Wagtails. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  9. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]