Tolkning (översättning)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tolkning är ett sätt att möjliggöra muntlig eller teckenspråkig kommunikation mellan människor som behöver kommunicera med varandra men inte har ett gemensamt språk att samtala på. Tolkens huvudsakliga uppgift är att i realtid återge muntliga yttranden, eller yttranden på teckenspråk, på ett annat talat språk eller teckenspråk. I samtal har tolkars yttranden två funktioner. Förutom att återge det som just sagts på ett annat språk bidrar det till att deltagarna kan samordna själva samtalandet. De flesta tolkyttranden är implicit samordnande, mendan vissa är explicit samordnande, som t.ex. när tolkar ber om upprepning eller ber om utrymme för att tolka. Tolkning kan alltså ses både som att arbeta med talad eller tecknad text, och som samspel mellan personer som talar och/eller tecknar på olika språk[1][2].

Olika tolkningstekniker[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika sätt att tolka, som lämpar sig i olika situationer.

Konsekutivtolkning är en tolkningsteknik där principen är att talare och tolk yttrar sig en i taget. Tolken lyssnar på det som sägs på det ena språket och gör därefter en återgivning på det andra språket, ofta med hjälp av stödanteckningar. Man skiljer ibland mellan lång konsekutivtolkning, när en talare kan tala kontinuerligt under flera minuter av t.ex. ett föredrag innan tolken gör sin återgivning, och kort konsekutivtolkning eller dialogtolkning när ordet växlar mer frekvent mellan talare och tolk under t.ex. ett läkar-patientsamtal. Konsekutivtolkning är vanlig vid tolkning i offentlig sektor och militärtolkning. Den kräver ingen utrustning i form av tolkkabiner som är vanligt vid simultantolkning, men ställer stora krav på tolkens minneskapacitet och koordineringsförmåga. Forskning om konsekutivtolkning har bedrivits av bland andra Cecilia Wadensjö, Birgitta Englund Dimitrova, Natacha Niemants, Sabine Braun, Claudia Angellelli, Sandra B. Hale och Laura Gavioli.

Simultantolkning är en tolkningsteknik där talare och tolk yttrar sig samtidigt. Tolken lyssnar på det som sägs på det ena språket och gör samtidigt en återgivning på det andra språket. Simultantolkning är vanlig vid teckenspråkstolkning och vid internationella konferenser där flera språk talas. Det är tidsbesparande eftersom tolkningen genomförs utan de pauser som är nödvändiga vid konsekutivtolkning. Tekniken kräver i fråga om talade språk som regel elektronisk utrustning i form av mikrofoner och hörsnäckor samt en ljudisolerad kabin som tolken sitter i, så att tolken slipper bli störd av både talaren och lyssnaren. Simultantolkning med elektronisk utrustning genomfördes första gången under Nürnbergrättegångarna (1945–1949). Konferenstolkens val av språkinriktning bör bygga på tolkens bästa språk, så att tolkning sker till modersmålet eller det så kallade A-språket, som är det språk man behärskar bäst, skriver Hanne Skaaden i Den tvåpartiska tolken (2017). Forskning om simultantolkning har bedrivits av bland andra Barbara Moser-Mercer, Bistra Alexieva, Franz Pöchhacker, Elisabet Tiselius och Gelij Tjernov.

Skillnad på tolkning och översättning[redigera | redigera wikitext]

Tolkar arbetar oftast med det talade språket eller med teckenspråk, till skillnad från översättare som arbetar med skrivet språk. Översättare får dessutom mer tid till att arbeta igenom den skrivna källtexten och kan till exempel slå i ordböcker eller fråga om råd när det gäller den måltext som ska produceras, medan tolkar arbetar i realtid under pågående samtal eller föredrag. För tolkning gäller alltså omedelbarhet.

I den mån tolkar arbetar med skriven text brukar detta benämnas avistatolkning, som innebär att tolken läser en text som är skriven på ett språk, och tolkar den omedelbart, muntligen, till ett annat.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ author., Wadensjö, Cecilia, 1954-. Interpreting as interaction. ISBN 978-1-138-14131-5. OCLC 948089152. http://worldcat.org/oclc/948089152. Läst 8 mars 2021 
  2. ^ Wadensjö, Cecilia (2014-06-06). Interpreting as Interaction. Routledge. sid. 103–151. ISBN 978-1-315-84231-8. http://dx.doi.org/10.4324/9781315842318-6. Läst 8 mars 2021