Transportabla radiosändare för Deutsche Reichspost

Antennanläggning i Hellerud utanför Oslo, 1945 (Sender L)

Under 1930-talet anförskaffade det tyska postverket Deutsche Reichspost, DRP, ett antal transportabla rundradiosändare. Syftet var att möjliggöra bättre radiotäckning i områden där man ännu inte uppfört fasta radiosändare eller där befintliga sändare som var för svaga skulle byggas om utan att radiotäckningen i området helt skulle försvinna under ombyggnadstiden.

Bakgrund

Vid den här tiden befann sig det nya mediet rundradion under stark utveckling. Till skillnad från många andra europeiska länder var det i Tyskland mer en statlig än en privat angelägenhet. Redan 1932 gjorde nationalkonservativa krafter den tyska radion till en centralstyrd och enhetligt behandlad inrättning, även om organisationen i sig bestod av flera, självständiga bolag. År 1933 tog nazisterna över regeringsmakten i Tyskland och satte de dittills självständiga bolagen i likvidation. De ersattes från 1 april 1934 av organisationen Reichssender med underlydande lokalstationer och bildade Reichs-Rundfunk-Gesellschaft m.b.H. (RRG). RRG underställdes rundradioavdelningen (Abteilung III) vid det 13 mars 1933 inrättade propagandaministeriet och hamnade därmed under Joseph Goebbels kontroll. Rundradio var ett viktigt maktpolitiskt instrument och nazisterna insåg tidigt dess betydelse. Att sändningarna blev ett exklusivt instrument för Goebbels departement var dock omstritt i regeringskretsar. År 1933 hamnade Hermann Göring och Goebbels i dispyt om vem som skulle ha kontrollen över etermediet eftersom Göring inte ville att Goebbels skulle få kontroll över propagandan riktad till utlandet. Den 24 maj beslutade dock Hitler till Goebbels favör.

Utvecklingen i Europa gick snabbt och den tyska huvudsändartypen, vars effekt bedöms ha legat runt cirka 1,5 kW, måste snart ersättas av storsändare med en uteffekt om 60 kW och mer. Problemet var dock att DRP inte hade någon beredskap för detta och det fanns inga metoder att snabbt ersätta eller komplettera gamla anläggningar med nya sändare. Reichspostministerium, RPM, tog därför beslut att bygga en transportabel sändare om 20 kW uteffekt. Detta var något helt nytt eftersom det inte fanns någon liknande konstruktion sedan tidigare. Det skulle bli en mycket stor ingenjörsmässig bedrift, sett till de höga kostnaderna, den stora ekonomiska investeringen och ovissheten om slutresultatet.

Inledningsvis diskuterades att sändaren skulle inrymmas i specialbyggda järnvägsvagnar, men förslaget förkastades eftersom de befintliga sändarplatserna där en transportabel sändare skulle kunna placeras, var alltför ensligt belägna för att komma ifråga för en spåranslutning. Skulle man dessutom behöva bygga en helt ny järnvägslinje till sändarplatsen, och inte bara en anslutning till en befintlig linje, skulle kostnaderna kunna bli astronomiska. Så småningom kom emellertid en spårburen sändare att byggas, dock avsedd för annat ändamål.

De första sändarna byggs

Antennavstämningshytten, Sender L (serie 2)

Parallellt med att man projekterade en ny storsändare i Berlin-Tempelhof inleddes 1932 ett samarbete med Telefunken som fick i uppdrag att ta fram högfrekvens- och modulatorsteg för ett transportabelt, lastbilsmonterat sändarsystem. Sender 1 utvecklades även tillsammans med leverantörerna Gottlieb Büchner (Berlin-Lichtenberg), C. H. Jucho (Dortmund), AEG (Berlin) och Siemens & Halske (Berlin). Det finns mycket lite information om de personer som deltog i utvecklingen, men på våren 1934 stod det första systemet klart och togs i drift. De erfarenheter man gjorde under framtagningsarbetet kom att utnyttjas för de övriga sändarsystemen i den inledande serien, Sender 2-Sender 5, varav fyra mellanvågssändare (1-4) och en långvågssändare (5).

Sändarförteckning serie 1

Till följd av storleken på de fordon som man använde för de första fem sändarna kallades serien för mittelwellen-/langwellensender schwerer bauart, det vill säga tung mellanvågs-/långvågssändare.

Sändare	Typ	Driftsättning	Urdrifttagning	Öde vid krigsslutet
Sender 1	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Tidig höst 1934	Mitten av april 1945	Fordonsparken skingrad efter att sista sändarplatsen på Wilhelmshöhe i Schonach övergivits i all hast.
Sender 2	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	25 augusti 1936	1 maj 1945	Systemet övertogs av spanska staten.
Sender 3	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	12 maj 1938	10 maj 1945	Systemet överlämnat till brittisk trupp.
Sender 4	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	22 juni 1938	6-7 maj 1945	Systemet erövrades och plundrades av amerikansk trupp eller österrikiska motståndsmän.
Sender 5	Lastbilsmonterad långvågssändare	23 augusti 1939	13 maj 1945	Systemet erövrades och övertogs av brittisk trupp 10 maj 1945.

Teknik

Den första sändaren, Sender 1, bestod av två ekipage som vardera drogs av en tvåaxlig dragbil av typen Henschel 5 J 0. Förutom den tillkopplade semitrailern drog det ena ekipaget dessutom ett enaxligt släp och det andra ett treaxligt släp. I det förstnämnda ekipaget inrymdes i trailern modulatorenheten (sändaren) och i det enaxliga släpet antennavstämningsenheten. I det andra ekipaget fanns övrig utrustning och i det treaxliga släpet hade man byggt in elverk och kylanläggning. Fordonspåbyggnaderna var konstruerade av Gaubschat Fahrzeugwerke i Berlin-Neukölln.

Sändarförteckning serie 2

I och med den andra serien sändare hade man gjort om den tekniska lösningen utifrån de erfarenheter man gjort med den första serien. Tekniken inrymdes nu i lättare lastbilar och konceptet kallades därför mittelwellen-/langwellensender leichter bauart, det vill säga lätt mellanvågs-/långvågssändare. Någon Sender J eller Sender R - Sender X eller Sender Z - Sender Ö byggdes aldrig.

Sändare	Typ	Driftsättning	Urdrifttagning	Öde vid krigsslutet
Sender A (Anton)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Juni 1940	8 maj 1945	Erövrad av brittisk trupp i Waren an der Müritz.
Sender B (Berta)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Augusti 1940	Maj 1945	Grupperad och maskerad i en skog nära Viechtach utanför Cham där den stacks i brand av amerikansk trupp
Sender C (Cäsar)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Oktober 1940	September 1944	Erövrad av sovjetisk trupp i Bukarest, sannolikt på en flygplats.
Sender D (Dora)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Senhösten 1940	13 maj 1945	Överlämnad till brittisk trupp efter att ha byggts upp i stadsdelen Örmoos i Mariapfarr im Lungau där den fungerat som Soldatensender Südost.
Sender E (Emil)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	December 1940	April 1945	Lämnad i Pisek. Personalen tillfångatogs i maj 1945 av amerikansk trupp i Strakonice.
Sender F (Fritz)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Vintern 1940/1941	2 maj 1945	Då Armégrupp C kapitulerade 2 maj 1945 sändes överbefälhavaren Hans Röttigers tal till trupperna från stationens grupperingsplats i Eppan. Personalen gick sedan i krigsfångenskap i Brixen.
Sender G (Gustav)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Maj 1941	9 maj 1945	Halva anläggningen kvarstod grupperad i Gasteinau medan den andra halvan begav sig till Österrike (besättningen var till stor del österrikisk) och gick i krigsfångenskap.
Sender H (Heinrich)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Augusti 1941	April 1945	Efter att ha grupperat stationen i Eppan (Eppan an der Weinstraße) vid Bolzano och där sänt den tyska kapitulationen i Norditalien gick personalen i krigsfångenskap i Brixen. Delar av anläggningen finns idag på Deutsches Technikmuseum i Berlin.
Sender I (Ida)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Augusti 1941	Maj 1945	Efter att sändaren körts till Leogang i Tyrolen överlämnades den i maj till amerikansk trupp. Personalen gick sedan i krigsfångenskap.
Sender K (Kurfürst)	Lastbilsmonterad mellanvågssändare	Oktober 1941	April 1945	Sannolikt överlämnad till sovjetisk trupp i Berlin-Gatow.
Sender L (Lapland)	Lastbilsmonterad långvågssändare	Oktober 1940	8 maj 1945	Denna anläggning, Laplandsender, sände bland annat det svenskspråkiga programmet Radio Königsberg med början i februari 1945. I januari samma år hade den byggts upp i Hellerud, ca 5 km öster om Oslos centrum. Efter att de tyska styrkorna i Norge kapitulerat övertogs sändaren av brittisk trupp och övergick sedan i norsk ägo.
Sender M (Martha)	Lastbilsmonterad långvågssändare	April 1941	4 maj 1945	Överlämnad till brittisk trupp i Lübeck-Schlutup.
Sender N (Nordpol)	Lastbilsmonterad långvågssändare	Början av 1941	5 maj 1945	Sändaren, i intakt skick, överlämnad till amerikansk trupp i Rosenheim.
Sender O (Otto)	Lastbilsmonterad långvågssändare	Mars 1942	10 maj 1945	Överlämnad till brittisk trupp i Jarplund, 6 km söder om Flensburg.
Sender P (Paul)	Lastbilsmonterad långvågssändare	20 maj 1942	Maj 1945	Den intakta anläggningen överlämnades till amerikansk trupp i Nußdorf am Inn vid Rosenheim.
Sender Q (Quelle)	Lastbilsmonterad långvågssändare	20 juni 1942	13 maj 1945	Överlämnad till brittisk trupp i Mariapfarr im Lungau. Personalen gick i krigsfångenskap.
Sender Y (Inget känt tillnamn)	Lastbilsmonterad långvågssändare	November 1942	April/maj 1945	Efter att i oktober 1944 ha omgrupperat till Padua, sannolikt för att användas för sändningar i propagandaoperationen Südstern, erövrades anläggningen av amerikansk trupp.

De datum i tabellen som anger urdrifttagning är den sista verifierbara noteringen för stationens verksamhet. Driften upphörde i de flesta fall tidigare, vilket kan utläsas av noteringen i spalten "öde vid krigsslutet".

Teknik

Jämfört med den första, förhållandevis lilla serien sändare, blev den andra serien betydligt större. En komplett sändare bestod av knappt två dussin fordon. Det vanligaste fordonet var en lastbil av typen Mercedes Benz LG 3000, men även Mercedes Benz LG 4000 förekom. I tabellen nedan förtecknas fordonen i den ordning de hade då en komplett sändarstation förflyttade sig. Den första bokstaven i den treställiga beteckningen avser sändar-ID, siffran fordonets plats i kolonnen och den sista bokstaven avser fordonstypen.

Fordon	Typ	Beteckning	Utrustning/ändamål
Personbil	Sannolikt Kübelwagen	A1P-Q1P (P = Personenwagen)	Persontransport
Styrsändarhytt	Lastbil	A2V-Q2V (V = Vorstufenwagen)	Styrsändare med slutförstärkare och övervakningsutrustning
Slutstegshytt	Lastbil	A3E-Q3E (E = Endstufenwagen)	Effektsteg till sändaren samt övervakningsutrustning
Kylhytt	Lastbil	A4W-Q4W (W = Wasserwagen)	Vattenkylningsutrustning för slutsteg och modulator
Modulatorhytt	Lastbil	A5M-Q5M (M = Modulatorwagen)	Sändarens modulatorsteg
Samfrekvenshytt	Lastbil	A6F-K6F	Utrustning för samfrekvens-/isofrekvenssändning
Likriktarhytt	Lastbil	A7G-Q7G (G = Gleichrichterwagen)	Likriktarutrustning/anodspänningsförsörjning för sändarslutsteg och modulator
Materielbil	Lastbil	A8U-Q8U	Rullande verkstad och reservdelslager. Vid transport drog den ett reservkraftsaggregat (A9N-Q9N)
Reservkraftaggregat	Släpvagn, enaxlig	A9N-Q9N (N = Notstromerzeugeranhänger)	Elverk 15 kVA för reservkraftsförsörjning
Dragfordon	Halvbandvagn, vanligen SdKfz 8	A9Z-Q9Z (Z = Zugmaschine)	Dragfordon för sändarens elverk (A9D-Q9D)
Elverk	Släpvagn, treaxlig	A9D-Q9D (D = Dieselwagen)	Elverk 162 kVA till sändaranläggningen; drogs av en halvbandvagn
Tankfordon	Lastbil	A10B-Q10B (B = Brennstofftankwagen)	Lastbil med en dieseltank om 2000 L till sändaranläggningens elverk och reservkraftaggregat
Antennavstämningshytt	Lastbil	A11A-Q11A (A = Antennabstimmittelwagen)	Antennavstämningsenhet samt dragfordon för kabelvagn (A11L-Q11L)
Kabelvagn	Släpvagn, enaxlig	A11L-Q11L	Kabelvagnen bar kabeltrummor för de HF- (högfrekvens) och stationskablar som anslöt antennavstämningshytten, styrsändarhytten och slutstegshytten till varandra
Mastbil	Lastbil	A12T-Q12T	Mastbilen hade en fastmonterad 45 m hög teleskopmast som svängdes upp till vertikal position och sedan vevades upp
Mastbil	Lastbil (Mercedes-Benz LG 4000)	A13R-Q13R (R = Rundstahlmastwagen)	Transporterade mastsektionerna för en 50 m hög fackverksmast
Masttillbehörsbil	Lastbil (Mercedes-Benz LG 4000)	A14H-Q12H (H = Hilfsmastwagen)	Masttillbehörsbilen transporterade den hjälpmast (spira) som behövdes för att bygga 50 m-masten samt alla tillbehör som behövdes.
Kopplingshytt	Lastbil	A15K, E15K, H15K, L15K, O15K (K = Kopplungswagen)	Kopplingshytten användes då man skulle koppla samman flera sändaranläggningar (20 kW) som då, tillsammans med samfrekvenshytten, blev en sändare med en uteffekt om 40 eller 60 kW. Av denna anledning byggdes inte en kopplingshytt per sändaranläggning. Kopplingshytten drog i förekommande fall ett fältkok (A15X, E15X, H15X, L15X, O15X)
Fältkok	Släpvagn, enaxlig	A15X, E15X, H15X, L15X, O15X	Fältkok för matlagning
Stationskabelbil	Flaklastbil	A16FF-Q16FF (FF = Feldfernkabelwagen)	Bilen transporterade stationskabel på trummor för sammankoppling av de olika enheterna.
Kabelbyggnadsbil	Flaklastbil	A17FB-Q17FB (FB = Feldfernkabelbauwagen)	Kabelbyggnadsbilen bar stationskabel på trummor och kabelbyggnadsmateriel
OB-buss	Lastbil	A18Ü-Q18Ü (Ü = Übertragungswagen)	OB-bussen var en rullande radiostudio
Motorcykel	Motorcykel, DKW	A19S-Q19S	Motorcykeln användes för ordonnansuppdrag

Järnvägssändare

Även om förslaget att inrymma sändare i järnvägsvagnar inledningsvis stupade på att de ansågs opraktiska kom i alla fall en sändare att byggas, med syftet att användas som radiofyr.

Sändare	Typ	Driftsättning	Urdrifttagning	Öde vid krigsslutet
Schwertes Funkfeuer	Järnvägsmonterad mellanvågssändare	Mars 1945	April	Denna sändare beställdes redan i maj 1942, men blev aldrig helt färdig och insattes som provisorium i mars 1945. Den överlämnades till amerikansk trupp i trakten av Cham/Miltach.

Teknik

I november 1942 införskaffades sju oinredda järnvägsvagnar Littera WR 4ü (av franska Wagon Restaurant eftersom modellen ursprungligen var tänkt som restaurangvagn) som tillverkats av WUMAG, Waggon- und Maschinenbau AG. För vissa av ombyggnadsarbetena kontrakterade WUMAG en underleverantör, SGP (Simmering-Graz-Pauker AG) i Wien, vilka fick i uppdrag att bygga om vagnarna B, R, M och GI. Dessa genomgick omfattande ombyggnadsarbeten, framför allt av tak och väggar, men delvis även underredet. Bland annat isolerades tak och väggar med träfiberplattor. Vagnarna försågs med såväl ångvärme som vattenburen värme. Boggierna byttes mot nya av typ Görlitz III S, men vagnarna D 1 och D 2, vilka skulle bära reservkraftaggregatet, försågs med treaxliga amerikanska svanhalsboggier, även kallade Pennsylvaniaboggier.

Vagn	Vagnnummer	Littera	Användning/utrustning	Anmärkning
R	974 Berlin	Post-Sdr N4 (Postsändare N4)	Kylanläggning och likriktarutrustning för högfrekvenssteget
S	973 Berlin	Post-Sdr N4	Sändarens högfrekvensdel samt styrsändare och slutsteg
M	975 Berlin	Post-Sdr N4	Modulatorsteg med modulationstransformator, högfrekvenssteg och kontrollutrustning för sändaren
GI	976 Berlin	Post-Sdr N4	Högspänningslikriktare, lågspänningsställverk och nättransformator
D1	978 Berlin	Post-Sdr N5	Dieseldriven generator, kompressor typ KD 215 D samt bränsletank
D2	979 Berlin	Post-Sdr N5	Dieseldriven generator, kompressor typ KD 215 D samt bränsletank
B	977 Berlin	Post-Sdr N4ü	Vagn B var tänkt att inrymma en liten verkstad tillsammans med ett reservdelsförråd samt driftledningsrum, sammanträdesrum, fjärrskriftrum och telefonväxel. Under transport skulle den placeras mellan loket och vagn R.	Vagnen skadades så svårt, sannolikt vid ett flyganfall som berörde SGP i december 1944/januari 1945, att den skrotades redan innan den hann driftsättas. Funktionen ersattes istället av två vagnar littera MCi som kom att inrymma verkstad respektive reservdelsförråd.

TV-sändare

Parallellt med att man tog fram de transportabla radiosändarna i serie 1 utvecklade man också en transportabel TV-sändare som arbetade på UHF-bandet. Sändaren, som totalt bestod av tolv fordon, byggdes på tvåaxliga Mercedes-Benz-lastbilar av modellen Lo 3500. Sammanlagt kom man att producera tre sändare med något olika sammansättning. Alla tre sändarna hade vardera en sändar-, förstärkar-, strömförsörjnings-, filter- och en generatorhytt. Till detta kom en projektor-, en verkstads- och en kontorshytt. Från och med 18 juli 1935 tillkom dessutom två tankvagnar. Förutom dessa fordon ingick också en lastbil och en personbil. Den första sändaren levererades i juni 1935, den andra i mars 1936 och den tredje, som ursprungligen bara bestod av sändar-, förstärkar-, strömförsörjnings- och filterhytt, levererades i januari 1937 och kompletterades senare. Även den andra sändaren kom att kompletteras efter hand.

Referenser

Tryckta källor

• Bernd-Andreas Möller: Rundfunksender auf Rädern, Verlag Dr. Rüdiger Walz (2003), ISBN 3936012024

Externa länkar

• Stiftung Deutsches Technikmuseum Berlin