Tvåtåiga sengångare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tvåtåiga sengångare
Two-toed sloth Costa Rica - cropped.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Håriga trögdjur
Pilosa
Underordning Sengångare
Folivora
Familj Tvåtåiga sengångare
Megalonychidae
Ameghino, 1889
Släkte Choloepus
Vetenskapligt namn
§ Choloepus
Auktor Illiger, 1811
Arter

Choloepus didactylus

Choloepus hoffmanni
Hitta fler artiklar om djur med

De två bevarade arterna av tvåtåiga sengångare är Linnés- (Choloepus didactylus) och Hoffmanns tvåtåiga sengångare (Choloepus hoffmanni). De är de enda medlemmarna av släktet Choloepus och de enda levande medlemmarna av familjen Megalonychidae. Även om de liknar de något mindre och generellt långsammare tretåiga sengångarna, så finns det inget nära släktskap mellan de båda släktena.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet förekommer i tropiska regnskogen i Central- och Sydamerika.[1] Hoffmanns tvåtåiga sengångare förekommer i två skilda populationer, en från Nicaragua till Venezuela och den andra i västra Amazonområdet i norra Sydamerika. Linnés tvåtåiga sengångare lever i hela Amazonområdet och angränsande bergstrakter. I bergsregioner förekommer de upp till 3 300 meter över havet.[2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Choloepus hoffmanni

Med sin kroppsbyggnad är de mycket bra anpassade till levnadssättet som består i att hänga i träd. Pälsens hår bildar en bena på buken och går sedan åt bägge sidor så att regnets vatten bättre kan flyta bort. Hårfärgen varierar mellan gulaktig och gråbrun och huvudet är oftast ljusare än den övriga kroppen. På grund av alger känns pälsen ibland grönaktig. Extremiteterna är ungefär lika långa. De främre extremiteterna har två och de bakre tre tår som alla är försedda med klor.[1] Svansen saknas och i djurets nacke finns mindre antal ryggkotor än hos tretåiga sengångare (6 eller 7). Skallen har en kort och relativ klotformig form och öronen är inte synliga på utsidan.[1] Tvåtåiga sengångare utvecklar inga mjölktänder och har istället tänder som växter hela livet som samtidig slipps bort av födan. Arterna har tio tänder i överkäken och åtta till tio tänder i underkäken. Hos vuxna individer skiljer sig konstruktionen av tänderna mellan släktets två arter (se motsvarande artikel). Vuxna individer har en kroppslängd mellan 54 och 75 centimeter och en genomsnittlig vikt av 6 kilogram (varierar mellan 4,0 och 8,5 kg).[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Tvåtåiga sengångare tillbringar nästan hela livet hängande i grenar.[1] På grund av att deras föda har så litet näringsvärde är hela levnadssättet inriktat på att spara energi. Å andra sidan är de inte lika specialiserade på vissa födoämnen som tretåiga sengångare och därför anses de vara "snabbare".[1] Alla aktiviteter som upptagning av föda, parning, födelse samt sömn sker hängande med huvudet nedåt. De lämnar grenarna bara för att byta träd och för avsöndring av spillning. Sistnämnda sysselsättning behövs på grund av den ringa ämnesomsättningen bara en gång per vecka.[1] Uppe i träd kan de förflytta sig 36 meter per dag men på marken är de mycket hjälplösa.[3] Anmärkningsvärd är deras goda förmåga att simma. Tvåtåiga sengångare sover ungefär 15 timmar per dag och är huvudsakligen aktiva på natten.[4] De lever vanligen ensamma men ibland syns flera honor på samma träd.

Med sina främre klor och sina tänder har de bra förmåga att försvara sig mot fiender men främst utnyttjar de sitt kamouflage. På marken är de tämligen sårbar och där faller några individer offer för jaguarer, ozeloter eller andra kattdjur.[1]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Tvåtåiga sengångare är inte lika specialiserade som tretåiga sengångare. De äter frukter, löv och växternas knoppar.[1] Ibland tar de även insekter och andra mindre djur som föda.[4]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Även när dessa djur parar sig hänger de med huvudet nedåt i träden. Dräktigheten varar i cirka 9 till 11 månader och sedan föds ett enda ungdjur. Ungdjuret är där ungefär 25 centimeter långt och väger cirka 350 till 450 gram.[1][3] De första veckorna klamrar sig ungdjuret fast vid moderns päls. Ungdjuret börjar efter fem månader med fast föda och efter cirka två år är det självständigt. Honor blir efter tre och ett halvt år könsmogna, hannar efter fyra till fem år. Livslängden i naturen ligger vid 20 år. Djur i fångenskap blev upp till 32 år gamla.[1]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Det största hotet utgörs av förstöringen av arternas levnadsområde genom skogsröjning. Dessutom jagas de ofta av regionens ursprungsbefolkning. Några individer fångas för att sälja de som sällskapsdjur. Trots allt listas de tvåtåiga sengångare av IUCN inte till de hotade arterna.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Linnés tvåtåiga sengångare (Choloepus didactylus)

Av släktet finns idag två recenta arter:[5]

Tvåtåiga sengångare är närmare släkt med de utdöda jättesengångare av familjen Mylodontidae, som däremot levde på marken, än med de liksom trädlevande tretåiga sengångarna.[6] Choloepus bildar tillsammans med det utdöda släktet Megalonyx och andra utdöda arterna från Stora Antillerna familjen Megalonychidae.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Nowak, R. M. (1999) s. 149-152 online
  2. ^ [a b] CholoepusIUCN:s rödlista, båda artiklar läst 15 augusti 2011.
  3. ^ [a b] Choloepus hoffmanni på Animal Diversity Web (engelska), besökt 15 augusti 2011.
  4. ^ [a b] Choloepus didactylus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 15 augusti 2011.
  5. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Choloepus
  6. ^ Hoss, Matthias; Dilling, Amrei; Currant, Andrew; Paabo, Svante (9 Jan 1996). ”Molecular phylogeny of the extinct ground sloth Mylodon darwinii”. Proceedings of the National Academy of Sciences 93 (1): sid. 181–185. doi:10.1006/mpev.2000.0860. PMID 11161746. http://www.pnas.org/content/93/1/181.abstract. Läst 28 december 2009. 
  7. ^ The Paleobiology Database Megalonychidae

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-80-185789-9