Tygelvallaby

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tygelvallaby
Status i världen: Starkt hotad[1]
Onychogalea fraenata - Gould.jpg
Tygelvallaby, teckning av John Gould
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
FamiljKängurudjur
Macropodidae
SläkteOnychogalea
ArtTygelvallaby
O. fraenata
Vetenskapligt namn
§ Onychogalea fraenata
AuktorGould, 1841
Utbredning
Bridled Nail-tail Wallaby area.png
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Tygelvallaby[2] (Onychogalea fraenata) är en art i familjen kängurudjur.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret når en kroppslängd på mellan 43 och 70 centimeter och därtill kommer en 36 till 73 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 4 och 8 kilogram. Hannar är betydlig större än honor.[3] De bakre extremiteterna är liksom hos andra kängurudjur långa och kraftiga. Som andra arter i samma släkte har den ett utskott vid svansen som påminner om en spik.[3] Ovansidan har huvudsakligen en grå färg och undersidan är vitaktig.[4] Kännetecknande är vita strimmar på djurets rygg som liknar en tygel. Strimmorna går från öronen över skuldran till den vita buken. Även vid höften finns otydliga vita strimmor.[3]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Tidigare förekom arten i större delar av Australien,[4] bland annat östra Queensland, New South Wales och Victoria. Idag finns bara en liten population i Queensland kvar.[1] Habitatet utgörs av torr busk- eller gräsmark med några akaciaträd.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Tygelvallaby är aktiv från skymningen till gryningen.[4] På dagen vilar den bland högt gräs eller i enkla bon. Vanligen lever varje individ ensam men under särskilt torra perioder bildas grupper.[4] När de lever ensamma är hanens revir cirka 60 hektar stort medan honans revir är omkring 25 hektar.[3] Den äter gräs och olika örter samt lite bark.[3] Som hos andra kängurudjur är magsäcken uppdelad i flera delar för att omsätta födan bättre.

Efter ungefär 24 dagars dräktighet[3] föder honan, oftast i maj, en enda unge.[4] Ungen stannar de första elva månaderna i pungen (marsupium) och är efter cirka ett år självständig.[4] Könsmognaden infaller för honor vid cirka 4,5 månaders ålder och för hanar vid 9 månader.[3]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1800-talet hade arten en ganska stor population. Beståndet minskade huvudsakligen på grund av levnadsområdets omvandling till betesmark för får. Dessutom tillkom nya fiender som rödräven och nya konkurrenter som kaniner.[4] Mellan 1937 och 1973 iakttogs inga individer och arten listades redan som utdöd.[4]

Under 1970-talet hittades en mindre population i ett 100 km² stort område i Queensland. Australiens regering köpte delar av regionen och inrättade Taunton nationalpark där. Dessutom påbörjades avelsprogram för att återinföra djuret i andra regioner. Tygelvallaby lever nu även i Idalia nationalpark och Avocet Nature Refuge.[1]

IUCN uppskattar populationen numera till 1100 individer och klassificerar arten som starkt hotad (endangered).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 12 juli 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Onychogalea fraenataIUCN:s rödlista, auktor: McKnight, M. 2008, besökt 12 juli 2009
  2. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.20, läst 2018-09-01.
  3. ^ [a b c d e f g h] P. Hundt (23 juli 2004). Onychogalea fraenata (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Onychogalea_fraenata/. Läst 29 mars 2013. 
  4. ^ [a b c d e f g h] R. edwards (23 juli 2003). ”Bridled nailtail wallaby”. ARKive. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121029055057/http://www.arkive.org/bridled-nailtail-wallaby/onychogalea-fraenata/. Läst 29 mars 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999. ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]