Kaniner

Från Wikipedia
En kanin.
Kaninskulptur utanför Skellefteå museum av Marianne Lindberg De Geer.

Kaniner är ett samlingsnamn för vissa arter och släkten i familjen harar och kaniner (Leporidae). De bildar ingen enhetlig taxonomisk grupp och är inte nödvändigtvis närmare släkt med varandra än med andra arter inom familjen. Harar och kaniner är släkt med ordningen gnagarna, men placeras i den egna ordningen hardjur (Lagomorpha) och tillsammans utgör de kladen Glires. Arten europeisk kanin (Oryctolagus cuniculus) kallas ofta i vardagligt tal bara för kanin eller vildkanin.

Vilda kaniner är främst nattaktiva växtätare och många arter lever i kolonier. Många arter gräver hålrum i marken som används som bon, men inte alla. Vissa använder istället bon som grävts av andra djur. Som alla hardjur är de koprofager. Den viktigaste födan för tamkaninen är grovfoder, till exempel eller gräs.

Tamkaninen härstammar från vilda kaniner i västra Europa och norra Afrika. De hålls som nyttodjur för köttets och pälsens skull, men även som sällskapsdjur. Det finns även kaninraser för hopptävlingar och för utställningssyfte.

Vildkaniner kan utgöra problem som skadedjur, bland annat i Australien. Efter att engelsmännen släppte ut kaniner i landet började de snabbt föröka sig och äta upp delar av skördarna.[1]

Kaniner i vilt tillstånd brukar sällan bli över två år gamla. Som husdjur blir de vanligtvis runt 8-10 år men kan bli upp emot 12 år gamla.[2]

I populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1] Illustrerad vetenskap, Världens historia 30 oktober 2014
  2. ^ ”Hur gammal blir en kanin? | Veterinärkartan.se”. 20 oktober 2020. https://veterinarkartan.se/hur-gammal-blir-en-kanin/. Läst 26 oktober 2020. 

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • "Allt om kaninen", bok av David Taylor

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Torgny Wallbeck-Hallgren, Kaninskötsel. En ny källa till vårt lands välstånd, 1898.
  • Thyra Brandelius-Almqvist, Kaninskötsel, 1909 (senare upplagor 1918, 1932, 1939, 1942).
  • Frans August Wingborg, Kaninskötseln. En källa till välstånd för alla hem å landet, 1910.
  • Alfred Andersson, Huhållskaninboken. Handledning för kaninavel i mindre skala. Med kokbok, 1910.
  • Alfred Andersson, 61 sätt att tillaga kanin, 1914.
  • Edvard Nyström, Pälskaninavel. Kort handledning för nybörjare, 1935.
  • Kaninskötsel, 1948.
  • tidskriften Kaninuppfödaren
  • Ingvar Svanberg, '"Äldre tids kaninhållning i Sverige." Svenska Linnésällskapets årsskrift 2017.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]