Tysklands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989–1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen

Tyskland har sitt ursprung i Östfrankiska riket från år 843, vilket blev Tysk-romerska riket då härskaren år 962 även fick den romerska kejsarkronan. Det riket, som mest var ett förbund av relativt fria stater, upplöstes 1806, för att 1815 ersättas av Tyska förbundet. År 1871 bildades Tyska riket, eller Kejsardömet Tyskland, den första egentliga samlade tyska staten, dock utan Österrike som tidigare varit del av det tyska området. Kejsardömet ersattes 1919 av den demokratiska Weimarrepubliken, som 1933 ersattes av ett Nazityskland vars brutala diktatur ändade med andra världskriget 1945. Därpå ockuperades Tyskland av krigets segrarmakter och blev under kalla krigets spänningar delat i Väst- och Östtyskland. År 1990 upptogs Östtyskland i den västra Förbundsrepubliken Tyskland.

Frankerrikets framväxt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankerriket
Frankerrikets framväxt och slutliga uppdelning

Efter slaget i Teutoburgerskogen år 9 kom Augustus försök att erövra områdena bortom Rhen att stoppas upp. Genom detta kom en viktig kulturell gräns att dras som finns kvar än idag. Områdena på den romerska sidan av Rhen blev latinsktalande, medan de på andra sidan kom att tala germanska språk. I stora drag begränsades romarrikets territorier inom området för dagens Tyskland till delarna väster om Rhen och söder om Donau. Framskjutna områden mellan de båda floderna försvarades med hjälp av gränsbefästningen Limes (det rekonstruerade fortet Saalburg ligger norr om Bad Homburg i Hessen).

Romerska rikets fall började under 300-talet. I Västromerska riket, som uppkommit år 395 i den romerska splittringen, tog de germanska frankerna från början av 400-talet alltmer makten i området för dagens Frankrike. Under den saliske kungen Klodvig I (d. 511) skapades ett enat frankiskt rike, som skulle komma att omfatta det mesta av nuvarande Frankrike, liksom stora delar av nuvarande Tyskland. Klodvig I:s ättlingar Merovingerna hade makten i detta rike tills den övertogs av Karolingerna år 751. Under Karl den store:s tid som kung ((768–)771814) utökades riket till att omfatta nuvarande Frankrike, Nederländerna, västra Tyskland och norra Italien. Genom en allians med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen, och i gengäld lät påven Leo III år 800 kröna Karl den store till romersk kejsare. Han efterträddes av sin son Ludvig den fromme (d. 840).

Tysk-romerska riket (843–1806)[redigera | redigera wikitext]

Tysk-romerska riket år 1512
Huvudartikel: Tysk-romerska riket

Efter Ludvig den frommes död år 840 utbröt strider mellan hans söner om uppdelningen av riket. Genom fördraget i Verdun 843 delades det frankiska riket i tre delar, där det västfrankiska riket skulle komma att utgöra grunden för Frankrike medan den östfrankiska riket bildade grunden för det senare Tysk-romerska riket. Det mellanliggande riket blev däremot snart uppdelat i ytterligare tre delar, Lotharingia, Burgund och Italien, och plats för territoriella konflikter mellan de större östra och västra rikena.

När den siste kungen av den karolingska dynastin dog 911 blev hertig Konrad av Franken kejsare över den östra riksdelen. Efter att han dog barnlös 918 blev Henrik I av Sachsen kejsare 919. Han kom att bilda en ny dynasti. Hans son Otto I kom att lägga grunden för det Tysk-romerska riket. Han lyckades utvidga rikets maktsfär betydligt och konsolidera inte bara dess makt i Europa utan även sin egen makt gentemot de lokala hertigarna, inte minst i samarbete med kyrkan, som nu utvecklades till en statskyrka. I samband med sina italienska erövringar lät han sig år 962 även krönas med den romerska kejsarkronan av påven Johannes XII. Därmed var han nu kejsare över det Tysk-romerska riket eller egentligen det Heliga romerska riket.

Med Henrik II utslocknade den Sachsiska ätten 1024, och den saliska kungaätten tog över styret. Med Henrik IV inleddes dock en svaghetsperiod för kejsarmakten. Påven lyckades få kejsaren bannlyst 1076, och för att kunna få den upphävd var han tvungen att genomföra den berömda Canossavandringen. Redan tidigare hade de alltmer självständiga hertigarna och markgrevarna gjort riket svårt att hålla samman, och påven kunde spela de olika härskarätterna mot varandra. Efter Henrik V:s död 1125 börjar ätterna Hohenstaufen och Welf att tävla med varandra om kejsarkronan. Samtidigt är det under den här perioden Tysk-Romerska riket når sin största utbredning.

Under Fredrik II:s tid ökar kaoset, och flera motkungar utropas i konkurrens med kejsaren. Under de perioder kejsaren befinner sig i Italien för att kontrollera de italienska städerna och påven revolterar Tyskland, och när han är i Tyskland ges de italienska städerna och påven fritt spelrum. I takt med att kolonisationen norrut fortsätter hamnar också allt större områden i norr utanför kejsarens kontroll. En livlig missionärs- och korstågsverksamhet hade från 1100-talet utvidgat Brandenburg och senare grevskapet Nordmark. Tyska orden hade i början av 1200-talet börjat göra erövringar i Baltikum, i områden som kom att stå utanför kejsarens kontroll. De tyska köpmännen i Nordtyskland hade också stärkt sin självständiga ställning i gillen, det som 1358 skulle bli Hansan.

Under åren 12541273 hade Tysk-romerska riket ingen allmänt erkänd kejsare. År 1273 gavs tronen till Rudolf av Habsburg. Senare, från 1438 skulle Habsburgare komma att inneha kejsartiteln närmast oavbrutet under Tysk-romerska rikets tid.

Reformationen var det som definitivt bröt upp kejsarens makt; i de protestantiska områdena kom kejsarens makt därmed ytterligare att försvagas, och efter 30-åriga kriget var hans herravälde i Nordtyskland knappast ens symboliskt.

I stället är det enskilda tyska furstendömena som ökar sin makt; Hannover, Bayern, Sachsen, men kanske främst Brandenburg och Preussen. Efter Brandenburg och Preussens sammanslagning (personalunion under 1600-talet, samlat kungadöme från 1701) stiger Preussen så småningom fram som en av Tysklands mäktigaste stater.

Rhenförbundet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rhenförbundet

Under trycket av Koalitionskrigen från 1792 och framåt (Franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen) bröt Tysk-romerska riket slutgiltigt samman år 1806, då 16 av de tyska furstendömena lämnade Tysk-romerska riket för att bilda Rhenförbundet, med Napoleon I som "beskyddare"; i praktiken blev de mer som franska satellitstater. I ljuset av detta fann den tysk-romerska kejsaren Frans II det för gott att nedlägga kronan och upplösa riket. Han hade dock sett till att 1804 utropa sig till kejsare Frans I av Österrike, och fortsatte som sådan.

Allt fler tyska stater anslöt sig till Rhenförbundet, som varade 1806–1813. Efter det franska nederlaget i slaget vid Leipzig 1813 upplöstes Rhenförbundet för gott.

Tyska förbundet (1815–1866)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tyska förbundet

Det Tyska förbundet var ett år 1815 av Wienkongressen upprättat statsförbund bestående av 41 tyska stater, som ersatte det 1806 upplösta Tysk-romerska riket.[1] Förbundet hade dock inget gemensamt statsöverhuvud eller regering; det enda statsövergripande organet var förbundsförsamlingen (Bundesversammlung), som sammanträdde i Frankfurt am Main men inte hade någon reell makt.[2] I en del tyska stater uppstod grundlagar och parlament, dock inte i Preussen och Österrike.[3] Det politiska klimatet blev tuffare 1820-talet när fursten Klemens von Metternich (Österrike) drev igenom Karlsbadsbesluten som innebar bl a censur av böcker och tidningar samt avskedandet av "revolutionära" lärare.[4] Ekonomiskt tog industrialiseringen fart när tullarna mellan de tyska staterna avskaffades med bildandet av tullföreningen 1834 (dock omfattades Österrike inte).[5] Även byggandet av nya järnvägar satte fart på industrialiseringen.[6] På 1840-talet använde sig fler och fler företag av maskiner vilket ledde till massarbetslöshet. Denna trend förstärktes genom den starka befolkningstillväxten.[7] De följande åren försvandlades den sociala krisen till en politisk kris där olika grupper krävde grundläggande rättigheter.[8]

1848 kom det till uppror i hela Europa med början i Italien och Frankrike. Revolutionen spred sig snabbt till Tyskland, med början i sydvästtyska Baden den 1 mars, och den tyska revolutionen går därför ofta under namnet Marsrevolutionen (tyska: Märzrevolution). Som en första konsekvens upphävdes censuren av förbundsdagen i Frankfurt. I Mars 1848 blev det uppror i Berlin där kampen mellan folket och militären med drygt 250 offer som följd. Som ett resultat av sammandrabbningar sammankallade kejsaren Fredrik Vilhelm IV en preussisk Nationalförsamling (preussische Nationalversammlung) för att utarbeta en heltysk författning som skulle leda till en tysk nationalstat. Nästa steg blev att förbundsdagen initierade nationalförsamlingen i Frankfurt (Frankfurter Nationalversammlung) som fick i uppgift att skriva en ny grundlag för ett enat Tyskland. Arbetet med grundlagen blev klar i mars 1849 och förslaget var att det nya Tyskland skulle vara en konstitutionell monarki. Men kejsaren Fredrik Vilhelm IV ville enbart erkänna författningen om alla tyska stater (inklusive Österrike) skulle erkänna författningen, vilket inte var fallet. Därmed misslyckades försöket att bilda en tysk enhetsstat. I Juni upplöstes parlamentet våldsamt genom armén. Så småningom återställdes den gamla ordningen och flera av de liberala reformer som initierades i Frankfurt drogs tillbaka.[9] Fredrik Vilhelm IV:s död och den därpå följande tronbestigningen av brodern Vilhelm I ledde till en mer liberal utveckling i Preussen. Men ett bra samarbete mellan parlamentet och Vilhelm förvandlades slutligen till en konflikt när Vilhelm ville utöka militären och den liberala majoriteten i parlamentet inte gav sitt stöd för förslaget. När även en upplösning av parlamentet och nyval inte ledde till en annan majoritet i parlamentet kom idén upp att utse Otto von Bismarck till Preussens statsminister (Ministerpräsident). Som ultrakonservativ politiker drev han igenom militärreformen utan parlamentets godkännande, fram till 1866 regerade Bismarck i princip utan parlament.[10]

Preussen hade nu blivit en stormakt med maktambitioner. Förbundet kom så att präglas av Preussens och Österrikes rivalitet, och förbundet upplöstes slutligen 1866, efter det Tyska enhetskriget. Det ersattes av det av Preussen ledda Nordtyska förbundet.

Nordtyska förbundet (1866–1871)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordtyska förbundet

Bismarcks mål var att skapa en enhetlig nordtysk frihandelszon och att ena Tyskland utan Österrike ("Lilltyska lösningen"). På det sättet fick han de kapitalistiskt sinnade grupperna bakom sig och kunde samtidigt stärka Preussens makt. Samtidigt försvagades den liberala rörelsen av Bismarcks företagsvänliga politik och därmed slapp Bismarck att genomföra politiska reformer. Samtidigt sökte han en tillfällig kompromiss med liberalerna i det preussiska parlamentet: han bad de om att godkänna Bismarcks regerande utan parlament. Detta kunde uppfattas som en uppvärdering av parlamentet.[11]

I augusti 1866 bildades det Nordtyska förbundet som bestod av 15 tyska stater i Nordtyskland. Så småningom anslöts alla tyska stater norr om floden Main. Bildandet av ett nordtyskt parlament (Förbundsförsamling) röstades igenom med knapp majoritet i Preussens parlament, men liberalerna splittrades: de liberaler som stödde Bismarck kallade sig i fortsättningen för Nationalliberalerna. För de var det framförallt den tyska frihandelszonen som lockade. Men Bismarck fick även stöd av de "Frikonservativa". Det nya nordtyska parlamentet kallades numera för "Riksdag" och satt genast igång med att modernisera och förenhetliga det nordtyska förbundet, vilket bidrog till att industrialiseringen tog fart.[12]

Danmarks försök att införliva Schleswig i söder ledde till krig med Preussen 1864 där Bismarck såg chansen att förstora Preussens territorium och att samtidigt säkra Preussens dominans i det tyska förbundet. Efter det tysk-danska kriget kämpade Österrike och Preussen makten i Tyskland. Preussen initierade flera förslag inom förbundet som medvetet skulle provocera Österrike medan Österrike i sin tur inte vill acceptera Preussens dominans i Schleswig. Efter Österrikes mobilisering av armén lämnade Preussen det tyska förbundet i juni 1866. I det följande kriget mellan Preussen och Österrike vann Preussen det avgörande slaget vid Königgrätz i juli 1866. En seger som hade möjliggjorts genom ett nytt gevär som kunde avfyra fler skott i minuten. Med segern över Österrike var Preussens dominans i Tyskland fullbordat.[13]

Det slutgiltiga steget mot en tysk nationalstat tog sin början i en ömsesidig försvarsallians mellan det Nordtyska förbundet och de sydtyska staterna (Bayern, Württemberg, Baden). När de inrikespolitiska planerna för ett enat Tyskland misslyckades försökte Bismarck att forcera lösningen via ett krig. Ett möte mellan Frankrike och Preussen om den spanska tronföljden utnyttjade Bismarck genom att provocera Frankrike. Provokationen besvarades av Frankrike med en krigsförklaring mot det Nordtyska förbundet. Detta ledde till att de sydtyska staterna förklarade krig mot Frankrike, precis i enlighet med fördraget. Efter segern mot Frankrike uppstod starka nationalistiska rörelser som ville se en tysk enhetsstat. Med detta i ryggen fick Bismarck en bra förhandlingsposition gentemot de sydtyska staterna. För att slutligen övertyga sydtyskarna om att gå med i ett tyskt rike gjordes vissa eftergifter, t ex fick Bayern behålla sin egen armé. Även mutor spelade en viss roll där Ludvig II av Bayern fick årligen mellan fyra och fem miljoner mark. När alla stater hade gett sitt godkännande till ett enande av Tyskland kröntes Vilhelm I till tysk kejsare den 18 januari 1871 i Versailles spegelsal i Paris.[14]

Kejsardömet Tyskland (1871–1918)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kejsardömet Tyskland
Tyska Kejsardömet 1871–1918.

Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles (Paris) efter att Preussen hade besegrat Frankrike.[15] Kejsardömet, Tyska riket (tyska: Deutsches Reich) existerade fram till den 9 november 1918. Riket var en förbundsstat bestående av fyra kungariken, sex storhertigdömen, fem hertigdömen, sju furstendömen och tre fria städer. Därtill kom det så kallade ”rikslandet” Elsass-Lothringen som erövrats från Frankrike under kriget. Kejsardömet hade utropats direkt efter kriget med den preussiske kungen Vilhelm I som kejsare. Det blev med sin stora befolkning och snabba tillväxt en stormakt i Europa. Krigsskadeståndet från Frankrike på fem miljarder franc användes för att bygga ut infrastrukturen i Tyskland vilket påskyndade landets industrialisering.[16]

Otto von Bismarck
Rikskansler 1871–1890

Valen till Riksdagen skedde i jämlika val där alla män förfogade över en röst. Man använde sig dock inte av ett proportionellt valsystem utan av majoritetsval där varje valkrets röstade fram var sin politiker till Riksdagen.[17]

Bismarck drev, till liberalernas besvikelse, en alltmer konservativ politik, han drev en så kallad "Kulturkampf" mot den katolska kyrkan. "Kanslerparagrafen" förbjöd kyrkan att ta ställning i politiska frågor. Vidare spärrades de statliga bidragen till kyrkan som numera förknippades med en särskild statlig prövning som man fick göra för att få bidrag igen.[18]

Även arbetarrörelsen motarbetades.[19] Efter två attentat mot Kejsaren Vilhelm I utnyttjade Bismarck situationen genom att förbjuda socialdemokraterna. Riksdagen upplöstes och med den nya konservativa majoriteten i parlamentet genomdrev "socialistlagen" år 1878, där möten och skrifter av socialdemokratisk och socialistisk natur och offentlig socialistisk agitation i allmänhet förbjöds.[20] Bismarck var emellertid angelägen om att kombinera socialistlagen med ett socialt lagstiftningsarbete, varigenom han hoppades kunna bryta udden av den spirande arbetarrörelsen.[21][22] Bismarcks politik lyckades dock inte bekämpa socialdemokratin, i valet till Riksdagen 1884 fördubblades antalet mandat för socialdemokraterna, 1889 blev de största partiet i Riksdagen.[23]

Under den nye kejsaren Vilhelm II hade Bismarck allt svårare att driva igenom sin fientliga politik mot socialdemokraterna. Den huvudsakliga konflikten bestod i att Bismark ville förlänga socialistlagen (se ovan) medan Vilhelm II ville närma sig både arbetarklassen och socialdemokratin. Kejsaren förbättrade arbetarskyddslagstiftningen utan att samråda med Rikskanslern vilket försvagade Bismarcks position. När Riksdagen dessutom inte förlängde socialistlagen och socialdemokraterna blev största partiet i Riksdagen avskedades Bismarck av Vilhelm II.[24] Därefter drog Bismarck sig tillbaka från politiken, dock med en viss bitterhet över det sätt på vilket han hade tvingats avgå. Han avled 30 juli 1898.

I ett ytterligare försök att minska de inrikespolitiska spänningarna, började man nu propagera för en kraftfull utrikespolitik med expansiva, imperialistiska mål.[25] Den nya "världspolitikens" effekt blev dock mest att den stärkte de konservativas maktanspråk med nationalistiska paroller, isolerade Tyskland i internationell politik och samlade de konkurrerande stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland mot landet.[25]

I början av 1900-talet visade det sig att Tyskland mer och mer hade isolerats. För det första kom Frankrike och England överens om kolonierna vilket i förlängningen innebar en allians mellan båda länderna mot Tyskland. I den första Marockokrisen blev det tydligt att Tyskland var isolerat, det franska förslaget samlade diplomater från olika länder bakom sig. Det tyska "flottprogrammet" ledde till allt sämre relationer med England eftersom världsimperiet kände sig hotat av den växande tyska flottan. Sedan 1906 byggde Storbritannien därför stora slagskepp, så kallade Dreadnoughts. Dessutom ingick landet en allians med Ryssland vilket nu innebar att Storbritannien, Frankrike och Ryssland stod tillsammans mot Tyskland. I denna situation blev Tyskland ännu mer beroende av sin enda kvarvarande bundsförvant Österrike-Ungern. Den tyske rikskanslern Bülow anklagade de andra stormakter för en omringning (Einkreisung) av Tyskland, fastän det var den egna politiken som hade lett till denna situation.[26]

Efter Bülows avgång blev Theobald von Bethmann Hollweg ny rikskansler. Flera gånger försökte han att förbättra relationerna med England, dock utan framgång. Rikskanslerns misslyckande berodde främst på att andra inflytelserika krafter (t ex marinministern Tirpitz) ville just satsa på att förstora flottan. Konsekvensen av detta blev att Tyskland inte bromsade flottans upprustning. Därmed var England å sin sida inte beredd att närma sig Tyskland. Kejsaren Vilhelm II drog därför slutsatsen att Tyskland måste förberedda sig på ett stort krig, vilket han förklarade på en träff med de viktigaste militära ledarna den 8 december 1912. Konferensen var en tydlig signal att man var beredd att föra ett preventivkrig, dvs. att börja ett krig så länge man ansåg att det gick att vinna.[27] Sedan våren 1914 yttrade generalstabschefen von Moltke om och igen att ett krig mot Ryssland vore bättre ju tidigare det började. Efter attentatet mot den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand var Österrike-Ungern fast beslutna att agera hårt mot Serbien. Tysklands beslut att ge Österrike-Ungern ett "carte blanche", dvs. att stödja dem i deras agerande mot Serbien oavsett vilka konsekvenserna blev, ökade krigsrisken avsevärt. På så sätt är det passande att beskriva den tyska politiken som en "flykt framåt" (historikern Wolfgang Mommsen) respektive att tala om ett "språng in i mörkret" som rikskanslern Theobald Bethmann-Hollweg uttryckte det.[28]

Första världskriget bröt ut 1914 och ledde i slutet av kriget, 1918, till allt fler revolter, både bland civila och inom militären i det förlorande Tyskland. Den siste kejsaren gick i landsflykt i samband med dessa revolter och krigsnederlaget. Under 1919 skulle Tyskland få en ny författning, som republik, den så kallade Weimarrepubliken.

Weimarrepubliken (1919–1933)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Weimarrepubliken
Hyperinflation drabbade Tyskland 1923. Denna 5 miljoner markssedel från juli samma år blev värdelös efter några veckor

Den närmaste tiden efter första världskriget var kaotisk, med stora sociala motsättningar och revolter, men den 11 augusti 1919 utropades Weimarrepubliken, den första tyska författningen med parlamentarisk demokrati.

Den ekonomiska situationen var fortsatt mycket svår. Inte minst hade Tyskland genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Ruhr-ockupationen förvärrade situationen och bidrog till 1923 års hyperinflation. Från 1924 förbättrades dock situationen genom Dawesplanens överenskommelse med segrarmakterna.

Tyskland upplevde några år av ekonomisk framgång och framtidstro; industrin och kulturlivet kunde ett tag blomstra under de så kallade Goldenen Zwanziger.

Så kom den stora depressionen, som i början av 1930-talet nog drabbade Tyskland hårdare än något annat land i Europa. Landet drabbades inte bara av ekonomiskt utan även politiskt sammanbrott. Motsättningarna blev allt extremare och våldsammare, vilket också fick många att tappa tilltron till den fortfarande unga demokratin. Konflikter mellan olika politiska rörelser tilltog, inte minst mellan kommunistpartiet och nazistpartiet. 12 mars 1920 startades i Kappkuppen i Berlin av högerextremister.[29]

Nazityskland (1933–1945)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nazityskland

Nazityskland är en benämning på Tyskland då landet leddes av Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) från 1933 till 1945.

Hitler lyckades snabbt efter maktövertagandet 1933 etablera en enpartistat och diktatur som redan den 21 mars samma år satte upp det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar. I sina maktambitioner att expandera till det Stortyska riket, startade Tyskland andra världskriget 1939 efter att ha invaderat Polen, vilket i sin tur fick Storbritannien och Frankrike att förklara krig.

Under kriget erövrade och ockuperade Tyskland stora områden både i Europa och Nordafrika. Nazisterna förföljde och mördade miljontals judar och andra minoriteter i Förintelsens slutgiltiga lösning. Trots alliansen Axelmakterna med andra nationer, främst Italien och Japan, besegrades Tyskland 1945 och ockuperades av fyra av de allierade länderna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA).

Den allierade ockupationen 1945–1949[redigera | redigera wikitext]

Tyskland 1947, ockuperat, delat och annekterat

Efter andra världskriget ockuperades Tyskland av de segrande makterna. På konferensen i Jalta den 4–11 februari 1945 bestämdes efterkrigsordningen. Landet delades in i de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna, samt den sovjetiska ockupationszonen.[30]

Den centrala frågan för tysk del var dragningen av Oder-Neisse-linjen, det vill säga den tysk-polska gränsdragningen efter kriget. De tyska "Ostgebiete" (områdena öster om floden Oder) ställdes under polsk och sovjetisk förvaltning (den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland). 14 miljoner tyskar flydde respektive fördrevs från dessa områden, varav den största gruppen på ca 24% hamnade i den sovjetiska ockupationszonen. 2 miljoner överlevde flykt och fördrivning inte (se Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget).[31]

Under den första tiden efter krigets slut förekom även våldtäkter, i huvudsak mot kvinnor. Som nyare forskning visar var det dock inte i första hand soldater i den röda armén som våldtog. Tvärtom har historikern Miriam Gebhardt visat att våldtäkter var vanliga bland soldaterna i alla arméer. Gebhardt uppskattar att det förekom ca 860 000 våldtäkter och menar att de fördelades ganska lika bland de olika segermakterna.[32]

På Potsdamkonferensen i juli/augusti 1945 bestämde USA, Ryssland och Storbritannien att överbefälshavaren i varje ockupationszon innehade den politiska ledningen och att alla överbefälshavare tillsammans utgjorde det allierade kontrollrådet som fungerade som regering. Tyskland skulle demilitariseras, de nazistiska organisationerna skulle upplösas, Tyskland skulle avnazifieras och förbrytarna skulle bestraffas. Skolan och förvaltningen skulle demokratiseras och varje zon skulle betala krigsskadestånd till respektive ockupationsmakt. Tyskland förlorade territorier öster om Oder–Neisse-linjen: östra Brandenburg, Schlesien, Pommern och södra Ostpreussen under polsk förvaltning medan norra Ostpreussen kom under sovjetisk förvaltning. Många trodde och hoppades att de fyra ockupationszonerna snart skulle förenas till ett förenat Tyskland.[33]

Makten togs över av det allierade kontrollrådet den 5 juni 1945.[34] Med Berlindeklarationen i juni 1945 offentliggjorde segermakterna att de hade tagit över regeringsmakten i Tyskland. Deklarationen var samtidigt det allierade kontrollrådets första möte, som dock hade sitt första officiella under Potsdamkonferensen den 30 juli 1945. Kontrollrådets främsta syfte var att koordinera de allierades agerande. Mötena ägde rum i Berlin, tre gånger i månaden och alla beslut krävde enhällighet.[35]

Ganska snabbt blev det tydligt att Sovjetunionen och västmakterna hade olika uppfattningar om Tysklands framtid. En stötesten var att Sovjet krävde krigsskadestånd vilket västmakterna inte ville gå med på. Som ett resultat sammanslöts den amerikanska och brittiska zonen till "bizonen" 1947 vilket följdes upp av en gemensam administration 1948 vilket blev ett första steg mot en västtysk stat. På Münchenkonferensen i maj 1947 bekräftade de östtyska representanterna att de ville skapa ett gemensamt Tyskland tillsammans med västmakterna men västrepresentanterna kom inte med några konkreta förslag vilket ledde till att man inte uppnådde något resultat. Därmed var delningen av Tyskland i praktiken ett faktum.[36]

Londonkonferensen om Tysklands enhet i december 1947 slutade utan resultat på grund av tilltagande motsättningar mellan USA och Sovjet. Samma år initierades Marshallhjälpen (ERP) i Västeuropa och Västtyskland som bland annat hade som syfte att förhindra kommunismens inflytande. Som ett svar grundas COMECON i Östeuropa i syfte att hjälpa varandra ekonomiskt. Motsättningarna nådde en höjdpunkt när den nya valutan D-mark infördes i de västliga ockupationszonerna. Som ett resultat blockerade Sovjet Berlin för att förhindra att Västtyskland grundas. Västberlin försörjdes av "Russinbomber" under Berlinblockaden, som slutade efter ett år i maj 1949. I Västtyskland fick det parlamentariska rådet i uppdrag att formulera en ny grundlag. Efter att Västtyskland (BRD) grundades den 23 maj 1949 grundades DDR den 7 oktober 1949.[37] Förbundsrepublikens huvudstad blev Bonn.[38] Östberlin blev huvudstad i DDR.[39]

Avnazifiering[redigera | redigera wikitext]

Avnazifieringen (Entnazifizierung) var en annan central punkt efter andra världskriget. Mest konsekvent genomfördes avnazifieringen i den sovjetiska zonen där ca 390 000 NSDAP-medlemmar hade avskedats i slutet av 1946. Inom domstolsväsendet avskedades till och med 90% av alla jurister på grund av deras medlemskap i NSDAP. Luckorna fylldes genom att inrätta ett snabbspår för jurister. I de andra ockupationszonerna tog avnazifieringen mildare former. I exempelvis den amerikanska zonen dömdes mindre än en procent av alla som kom på fråga för avnazifieringen. I den brittiska och den franska zonen följde man det US-amerikanska exemplet.[40] Ett viktigt skäl för denna hållning var att västmakterna prioriterade att skapa starka band till Västtyskland i det begynnande kalla kriget istället för att skipa rättvisa. Därmed fanns det bland många tjänstemän och jurister en stor kontinuitet mellan deras karriärer i Tredje Riket och i Västtyskland.[41] I Västtyskland var det dessutom flera SS-män som nådde toppositioner inom det privata näringslivet eller som fick ledande positioner inom polisen.[42] Genomt intensivt lobbyarbete lyckades även f.d. medlemmar i Waffen-SS att deras tid i just Waffen-SS räknades som yrkesår för pensionskassan.[43]

Nedmontering[redigera | redigera wikitext]

På Potsdamkonferensen bestämde de allierade att nedmontera den tyska industrin i syfte att demilitarisera Tyskland och att förbättra situationen i de länder som Tyskland hade ockuperat under andra världskriget. De största nedmonteringarna genomfördes i den franska och sovjetiska zonen. Dock fanns det här olika uppfattningar: Storbritannien och USA ville snabbt uppnå Tysklands självförsörjning. Därför mildrades nedmonteringarna i de västzonerna mer och mer. De nedmonterade anläggningarna hade ofta inget större värde för dem som fick de eftersom nedmonteringen ofta genomfördes inte på ett korrekt sätt och eftersom många maskiner var föråldrade.[44] Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs åter över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Samtidigt mildrades delar av begränsningarna på tysk stålproduktion, taket höjdes från 25 procent av förkrigsproduktionen till 50 procent. 1951 avslutades slutligen nedmonteringen av den tyska tunga industrin, och i och med att Tyskland gick med i Europeiska kol- och stål-unionen 1952 avskaffades det internationella styret över Ruhr (se även: Brev från brittiska UD till franska UD 1949)

Det delade Tyskland 1949–1990[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Västtyskland och Östtyskland
Tysklands efterkrigsgränser (1949). Västtyskland i blått, Östtyskland i rött, Saarområdet som gjorts till ett franskt ekonomiskt protektorat i grönt. Ruhrområdet i brunt var i viss grad underställt "The International Authority for the Ruhr". Den östra fjärdedelen av Tyskland i grått annekterades av Polen och Sovjetunionen och befolkningen fördrevs under en period av flera år, med 1–2 Miljoner döda som följd.

Delningen cementeras[redigera | redigera wikitext]

I DDR valdes Wilhelm Pieck till president och Otto Grotewohl till ministerpresident (båda SED). Johannes R. Becher och Hanns Eisler skrev den nya nationalsången "Auferstanden aus Ruinen". I Västtyskland valdes Konrad Adenauer (CDU) till första statsminister. Västtysklands nationalsång blev "Deutschlandlied". I och med "Deutschlandvertrag" 1952 avslutades ockupationen av Västtyskland och BRD fick alla rättigheter som en suverän stat har.[45] Samma år initierade Josef Stalin ett förslag för en återförening av Tyskland under förutsättningen att landet skulle förbli neutralt ("Stalinnote") men Västtyskland avböjde förslaget.[46] Det finns en fortsatt diskussion bland historiker där en del anser att Stalins erbjudande var en chans på återförening medan andra menar att förslaget inte var seriöst menat.[47] Den största kritiken mot Adenauers hållning i frågan var och är att han aldrig besvarade förslaget (citat: "Det viktigaste nu är att tiga") vilket kritiserades både av det största oppositionspartiet SPD och politiker i de egna leden.[48] I och med Konrad Adenauers politik integrerades BRD mer och mer i det västliga blocket.[49]

I och med parisfördragen 1955 fick Västtyskland full suveränitet, gick med i NATO och byggde upp en egen armé ("Bundeswehr"). I Östblocket grundades Warszawapakten som en motvikt till NATO.[50] Framförallt Västtysklands "Wiederbewaffnung" ("återbeväpning") ledde till stor kritik där en del ansåg att en armé skulle behindra landets fredliga utveckling och att det dessutom skulle förhindra den tyska återföreningen. Slutligen infördes armén men med stark parlamentarisk kontroll för att förhindra en liknande situation som under Weimarrepubliken där armén hade varit en egen maktfaktor.[51]

DDR-medborgare ägde ingen rätt att flytta ifrån landet och för att förhindra fortsatt östtysk flykt till väst som mellan 1945 och 1961 uppgick till ca 3,5 miljoner personer, byggdes 1961 Berlinmuren längs gränsen mellan stadens två delar. Muren kom att bli en av de starkaste symbolerna för sovjetisk repression under det kalla kriget.

Under 1970-talet skapades en ny östpolitik av Willy Brandt vilket bland annat ledde till det slutliga erkännandet av Oder-Neisse-linjen. De tysk-tyska förhandlingar (bland annat i Erfurt 1970) ledde till närmanden mellan de två tyska staterna och överenskommelser, bland annat röranden släktåterföreningar och handelsavtal.

Murens fall hösten 1989[redigera | redigera wikitext]

Efter reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen, var den östtyska regimen sensommaren och hösten 1989 pressad och hade svårt att hantera situationen. Hundratusentals östtyskar flydde till väst, denna gång vid Ungern, Prag och Warszawa, inte minst för att gränsen mellan Ungern och Österrike hade blivit lättare för östmedborgare att passera. Demonstrationer för demokrati, inte minst de s.k. måndagsdemonstrationerna, utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin. Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle egentligen krävas. Bristande samordning gjorde dock att man stod handlingsförlamad när stora folkmassor genast samlades vid gränsövergångarna och krävde passage. Murens fall var plötsligt ett faktum och Östtyskland stod inför en kraftig politisk kursändring, ofta kallad "die Wende". Inom ett år var DDR upplöst och dess område upptaget inom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tysklands återförening[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tysklands återförening
Tyskland återförenades 1990
De 1990 skapade förbundsländerna (röda gränslinjer) följde ungefär gränserna för delstaterna fram till 1952 (i svart)

Inför återföreningen beslutades den 22 juli 1990 om att DDR:s 14 delområden, Bezirke, utanför Berlin, i samband med anslutningen till förbundsrepubliken i oktober, skulle bilda de 5 förbundsländerna Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen.[52] Dessas gränser var i stort, men inte helt, överensstämmande med de delstater som upphörde i DDR under 1950-talet.

Den 31 augusti undertecknades så ett fördrag mellan förbundsrepubliken och DDR om det kommande enandet.[53]

I Två plus fyra-fördraget, slutet i Moskva den 12 september 1990, uppsade de fyra segrarmakterna efter andra världskriget (Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien) sina rättigheter i Tyskland och Tyskland erkände Oder-Neisse-linjen som sin östgräns.

Den 3 oktober 1990 anslöt sig de nya delstaterna inom DDR:s tidigare område, liksom östra Berlin, till Förbundsrepubliken Tyskland. Den 3 oktober är sedan dess Tysklands nationaldag, Tag der Deutschen Einheit (sv. Tyska enhetens dag).

Samtidigt, den 3 oktober 1990, blev Berlin officiellt det återförenade Tysklands huvudstad.[54] Först 1991 kom dock beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament, förbundsdagen, och regering till Berlin.[55]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reulecke, Jürgen (2006). ”Vom Wiener Kongreß bis zum Beginn des Ersten Weltkriegs (1814–1914)”. i Ulf Dirlmeier et al. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0 
  2. ^ Scriba, Arnulf (15 september 2014). ”Vormärz und Revolution 1815–1849” (på tyska). Lebendiges Museum Online. Deutsches Historisches Museum. Arkiverad från originalet den 27 september 2015. https://web.archive.org/web/20150927200118/https://www.dhm.de/lemo/kapitel/vormaerz-und-revolution. Läst 17 maj 2017. 
  3. ^ Müller, sid. 136
  4. ^ Müller, sid. 137–138
  5. ^ Müller, sid. 140–141
  6. ^ Müller, sid. 143
  7. ^ Müller, sid. 145
  8. ^ Müller, sid. 148
  9. ^ Müller, sid. 149–156
  10. ^ Müller, sid. 159–161
  11. ^ Loth, Wilfried (1996)Das Kaiserreich. Obigkeitsstaat und politische Mobilisierung, Deutscher Taschenbuch Verlag GmbH & Co, München, sid. 24–25
  12. ^ Loth, sid. 25–29
  13. ^ Müller, sid. 162–165
  14. ^ Loth, sid. 29–35
  15. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 169–172
  16. ^ Müller, sid. 173
  17. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 172
  18. ^ Müller, sid. 173–176
  19. ^ ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989
  20. ^ Müller, sid. 177–179
  21. ^ ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989
  22. ^ Reulecke, Jürgen (2006). ”Vom Wiener Kongreß bis zum Beginn des Ersten Weltkriegs (1814–1914)”. i Ulf Dirlmeier et al.. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0
  23. ^ Müller, sid. 181–184
  24. ^ Müller, sid. 184–185
  25. ^ [a b] ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989 
  26. ^ Ullrich, sid. 204–211
  27. ^ Ullrich, sid. 223–238
  28. ^ Ziemann, Benjamin (2016), Autoritärer Staat und Demokratisierung 1890–1914 i Informationen zur politischen Bildung Nr. 329/2016, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 61
  29. ^ Krönika över 20:e århundradet, Bonniers, 1988 ISBN 91-34-50930-5
  30. ^ Benz, Wolfgang (2005), Kriegsziele der Alliierten i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 5
  31. ^ ”Zwangswanderungen nach dem Zweiten Weltkrieg”. Bundeszentrale für politische Bildung. http://www.bpb.de/themen/CNSEUC,1,0,Zwangswanderungen_nach_dem_Zweiten_Weltkrieg.html. Läst 12 augusti 2013. 
  32. ^ Online, FOCUS. ”Wie alliierte Soldaten deutsche Frauen missbrauchten” (på de). FOCUS Online. http://www.focus.de/politik/deutschland/als-die-soldaten-kamen-nicht-nur-im-osten-das-tausendfache-leid-deutscher-frauen-nach-kriegsende_id_4508551.html. Läst 13 juli 2017. 
  33. ^ Benz, Wolfgang (2005), Kriegsziele der Alliierten i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 7
  34. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 246
  35. ^ Benz, Wolfgang (2005), Errichtung der Besatzungscherrschaft i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bonn, Bundeszentrale für politische Bildung, sid. 9-13
  36. ^ Benz, Wolfgang (2005), Ost-west-Konflikt und deutsche Teilung i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bonn, Bundezentrale für politische Bildung, sid. 40-44
  37. ^ Müller, sid. 249–253
  38. ^ Germany, SPIEGEL ONLINE, Hamburg. ”Hauptstadtfrage 1949: Kampf der Möchtegern-Metropolen - SPIEGEL ONLINE - einestages”. SPIEGEL ONLINE. http://www.spiegel.de/einestages/hauptstadtfrage-1949-a-948163.html. Läst 19 juli 2017. 
  39. ^ Paul, Ulrich. ”Berlin wurde über Jahrzehnte aufgepäppelt - der Westteil der Stadt genauso wie die Hauptstadt der DDR: Zitterprämien und Notopfer” (på de-DE). Berliner Zeitung. http://www.berliner-zeitung.de/berlin-wurde-ueber-jahrzehnte-aufgepaeppelt---der-westteil-der-stadt-genauso-wie-die-hauptstadt-der-ddr-zitterpraemien-und-notopfer-15563690. Läst 19 juli 2017. 
  40. ^ Benz, Wolfgang (2005), Demokratisierung durch Entnazifizierung und Erziehung i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 30-33
  41. ^ Sontheimer, sid. 175-176
  42. ^ Hein, Bastian (2015), Die SS. Geschichte und Verbrechen, Verlag C.H. Beck, München, pos. 1689 ff.
  43. ^ Hein, pos. 1728
  44. ^ Benz, Wolfgang (2005), Wirtschaftsentwicklung von 1945 bis 1949 i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 44-47
  45. ^ Müller, sid. 253–256
  46. ^ Müller, sid. 256
  47. ^ Schöllgen, Gregor (7 mars 2002). ”G E S C H I C H T E : Was der Diktator wirklich wollte” (på de-DE). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/2002/11/200211_p-stalin-note.xml. Läst 18 juli 2017. 
  48. ^ Niedhart, Gottfried (6 mars 1992). ”Schweigen als Pflicht” (på de-DE). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/1992/11/schweigen-als-pflicht/komplettansicht. Läst 19 juli 2017. 
  49. ^ Müller, sid. 257
  50. ^ Müller, sid. 259
  51. ^ Sontheimer, Kurt (1991), Die Adenauer-Ära. Grundlegung der Bundesrepublik, Deutscher Taschenbuch Verlag, München, sid. 169-171
  52. ^ ”Verfassungsgesetz zur Bildung von Ländern in der Deutschen Demokratischen Republik - Ländereinführungsgesetz - vom 22. Juli 1990”. På www.verfassungen.de. http://www.verfassungen.de/de/ddr/ddr90-laeeinf.htm. Läst 28 augusti 2013. 
  53. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands (Einigungsvertrag)”. På www.gesetze-im-internet.de, Bundesministerium der Justiz, Bundesrepublik Deutschland. http://www.gesetze-im-internet.de/einigvtr/BJNR208890990.html#BJNR208890990BJNG000300301. Läst 28 augusti 2013. 
  54. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands - Auszug” (pdf). Berlin.de. Arkiverad från originalet den 2 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140202094249/http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/4.pdf?download.htm. Läst 31 maj 2013. 
  55. ^ Deutscher Bundestag, 12. Wahlperiode. ”Vollendung der Einheit Deutschlands” (pdf). Berlin.de. Arkiverad från originalet den 2 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140202094251/http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/umzugsbeschluss_bt_910620.pdf?download.html. Läst 31 maj 2013. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Flag of Germany.svg Tysklandsportalen – samlingssidan för artiklar om Tyskland på svenskspråkiga Wikipedia.