Tysklands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989–1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen

Tyskland har sitt ursprung i Östfrankiska riket från år 843, vilket blev Tysk-romerska riket då härskaren år 962 även fick den romerska kejsarkronan. Det riket, som mest var ett förbund av relativt fria stater, upplöstes 1806, för att 1815 ersättas av Tyska förbundet. År 1871 bildades Tyska riket, eller Kejsardömet Tyskland, den första egentliga samlade tyska staten, dock utan Österrike som tidigare varit del av det tyska området. Kejsardömet ersattes 1919 av den demokratiska Weimarrepubliken, som 1933 ersattes av ett Nazityskland vars brutala diktatur ändade med andra världskriget 1945. Därpå ockuperades Tyskland av krigets segrarmakter och blev under kalla krigets spänningar delat i Väst- och Östtyskland. År 1990 upptogs Östtyskland i den västra Förbundsrepubliken Tyskland.

Frankerrikets framväxt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankerriket
Frankerrikets framväxt och slutliga uppdelning

Efter slaget i Teutoburgerskogen år 9 kom Augustus försök att erövra områdena bortom Rhen att stoppas upp. Genom detta kom en viktig kulturell gräns att dras som finns kvar än idag. Områdena på den romerska sidan av Rhen blev latinsktalande, medan de på andra sidan kom att tala germanska språk. I stora drag begränsades romarrikets territorier inom området för dagens Tyskland till delarna väster om Rhen och söder om Donau. Framskjutna områden mellan de båda floderna försvarades med hjälp av gränsbefästningen Limes (det rekonstruerade fortet Saalburg ligger norr om Bad Homburg i Hessen).

Romerska rikets fall började under 300-talet. I Västromerska riket, som uppkommit år 395 i den romerska splittringen, tog de germanska frankerna från början av 400-talet alltmer makten i området för dagens Frankrike. Under den saliske kungen Klodvig I (d. 511) skapades ett enat frankiskt rike, som skulle komma att omfatta det mesta av nuvarande Frankrike, liksom stora delar av nuvarande Tyskland. Klodvig I:s ättlingar Merovingerna hade makten i detta rike tills den övertogs av Karolingerna år 751. Under Karl den store:s tid som kung ((768–)771814) utökades riket till att omfatta nuvarande Frankrike, Nederländerna, västra Tyskland och norra Italien. Genom en allians med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen, och i gengäld lät påven Leo III år 800 kröna Karl den store till romersk kejsare. Han efterträddes av sin son Ludvig den fromme (d. 840).

Tysk-romerska riket (843–1806)[redigera | redigera wikitext]

Tysk-romerska riket år 1512
Huvudartikel: Tysk-romerska riket

Efter Ludvig den frommes död år 840 utbröt strider mellan hans söner om uppdelningen av riket. Genom fördraget i Verdun 843 delades det frankiska riket i tre delar, där det västfrankiska riket skulle komma att utgöra grunden för Frankrike medan den östfrankiska riket bildade grunden för det senare Tysk-romerska riket. Det mellanliggande riket blev däremot snart uppdelat i ytterligare tre delar, Lotharingia, Burgund och Italien, och plats för territoriella konflikter mellan de större östra och västra rikena.

När den siste kungen av den karolingska dynastin dog 911 blev hertig Konrad av Franken kejsare över den östra riksdelen. Efter att han dog barnlös 918 blev Henrik I av Sachsen kejsare 919. Han kom att bilda en ny dynasti. Hans son Otto I kom att lägga grunden för det Tysk-romerska riket. Han lyckades utvidga rikets maktsfär betydligt och konsolidera inte bara dess makt i Europa utan även sin egen makt gentemot de lokala hertigarna, inte minst i samarbete med kyrkan, som nu utvecklades till en statskyrka. I samband med sina italienska erövringar lät han sig år 962 även krönas med den romerska kejsarkronan av påven Johannes XII. Därmed var han nu kejsare över det Tysk-romerska riket eller egentligen det Heliga romerska riket.

Med Henrik II utslocknade den Sachsiska ätten 1024, och den saliska kungaätten tog över styret. Med Henrik IV inleddes dock en svaghetsperiod för kejsarmakten. Påven lyckades få kejsaren bannlyst 1076, och för att kunna få den upphävd var han tvungen att genomföra den berömda Canossavandringen. Redan tidigare hade de alltmer självständiga hertigarna och markgrevarna gjort riket svårt att hålla samman, och påven kunde spela de olika härskarätterna mot varandra. Efter Henrik V:s död 1125 börjar ätterna Hohenstaufen och Welf att tävla med varandra om kejsarkronan. Samtidigt är det under den här perioden Tysk-Romerska riket når sin största utbredning.

Under Fredrik II:s tid ökar kaoset, och flera motkungar utropas i konkurrens med kejsaren. Under de perioder kejsaren befinner sig i Italien för att kontrollera de italienska städerna och påven revolterar Tyskland, och när han är i Tyskland ges de italienska städerna och påven fritt spelrum. I takt med att kolonisationen norrut fortsätter hamnar också allt större områden i norr utanför kejsarens kontroll. En livlig missionärs- och korstågsverksamhet hade från 1100-talet utvidgat Brandenburg och senare grevskapet Nordmark. Tyska orden hade i början av 1200-talet börjat göra erövringar i Baltikum, i områden som kom att stå utanför kejsarens kontroll. De tyska köpmännen i Nordtyskland hade också stärkt sin självständiga ställning i gillen, det som 1358 skulle bli Hansan.

Under åren 12541273 hade Tysk-romerska riket ingen allmänt erkänd kejsare. År 1273 gavs tronen till Rudolf av Habsburg. Senare, från 1438 skulle Habsburgare komma att inneha kejsartiteln närmast oavbrutet under Tysk-romerska rikets tid.

Reformationen var det som definitivt bröt upp kejsarens makt; i de protestantiska områdena kom kejsarens makt därmed ytterligare att försvagas, och efter 30-åriga kriget var hans herravälde i Nordtyskland knappast ens symboliskt.

I stället är det enskilda tyska furstendömena som ökar sin makt; Hannover, Bayern, Sachsen, men kanske främst Brandenburg och Preussen. Efter Brandenburg och Preussens sammanslagning (personalunion under 1600-talet, samlat kungadöme från 1701) stiger Preussen så småningom fram som en av Tysklands mäktigaste stater.

Rhenförbundet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rhenförbundet

Under trycket av Koalitionskrigen från 1792 och framåt (Franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen) bröt Tysk-romerska riket slutgiltigt samman år 1806, då 16 av de tyska furstendömena lämnade Tysk-romerska riket för att bilda Rhenförbundet, med Napoleon I som "beskyddare"; i praktiken blev de mer som franska satellitstater. I ljuset av detta fann den tysk-romerska kejsaren Frans II det för gott att nedlägga kronan och upplösa riket. Han hade dock sett till att 1804 utropa sig till kejsare Frans I av Österrike, och fortsatte som sådan.

Allt fler tyska stater anslöt sig till Rhenförbundet, som varade 1806–1813. Efter det franska nederlaget i slaget vid Leipzig 1813 upplöstes Rhenförbundet för gott.

Tyska förbundet (1815–1866)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tyska förbundet

Det Tyska förbundet var ett år 1815 av Wienkongressen upprättat statsförbund bestående av 41 tyska stater, som ersatte det 1806 upplösta Tysk-romerska riket.[1] Förbundet hade dock inget gemensamt statsöverhuvud eller regering; det enda statsövergripande organet var förbundsförsamlingen (Bundesversammlung), som sammanträdde i Frankfurt am Main men inte hade någon reell makt.[2] I en del tyska stater uppstod grundlagar och parlament, dock inte i Preussen och Österrike.[3] Det politiska klimatet blev tuffare 1820-talet när fursten Klemens von Metternich (Österrike) drev igenom Karlsbadsbesluten som innebar bl a censur av böcker och tidningar samt avskedandet av "revolutionära" lärare.[4] Ekonomiskt tog industrialiseringen fart när tullarna mellan de tyska staterna avskaffades med bildandet av tullföreningen 1834 (dock omfattades Österrike inte).[5] Även byggandet av nya järnvägar satte fart på industrialiseringen.[6] På 1840-talet använde sig fler och fler företag av maskiner vilket ledde till massarbetslöshet. Denna trend förstärktes genom den starka befolkningstillväxten.[7] De följande åren försvandlades den sociala krisen till en politisk kris där olika grupper krävde grundläggande rättigheter.[8]

1848 kom det till uppror i hela Europa med början i Italien och Frankrike. Revolutionen spred sig snabbt till Tyskland, med början i sydvästtyska Baden den 1 mars, och den tyska revolutionen går därför ofta under namnet Marsrevolutionen (tyska: Märzrevolution). Som en första konsekvens upphävdes censuren av förbundsdagen i Frankfurt. I Mars 1848 blev det uppror i Berlin där kampen mellan folket och militären med drygt 250 offer som följd. Som ett resultat av sammandrabbningar sammankallade kejsaren Fredrik Vilhelm IV en preussisk Nationalförsamling (preussische Nationalversammlung) för att utarbeta en heltysk författning som skulle leda till en tysk nationalstat. Nästa steg blev att förbundsdagen initierade nationalförsamlingen i Frankfurt (Frankfurter Nationalversammlung) som fick i uppgift att skriva en ny grundlag för ett enat Tyskland. Arbetet med grundlagen blev klar i mars 1849 och förslaget var att det nya Tyskland skulle vara en konstitutionell monarki. Men kejsaren Fredrik Vilhelm IV ville enbart erkänna författningen om alla tyska stater (inklusive Österrike) skulle erkänna författningen, vilket inte var fallet. Därmed misslyckades försöket att bilda en tysk enhetsstat. I Juni upplöstes parlamentet våldsamt genom armén. Så småningom återställdes den gamla ordningen och flera av de liberala reformer som initierades i Frankfurt drogs tillbaka.[9] Fredrik Vilhelm IV:s död och den därpå följande tronbestigningen av brodern Vilhelm I ledde till en mer liberal utveckling i Preussen. Men ett bra samarbete mellan parlamentet och Vilhelm förvandlades slutligen till en konflikt när Vilhelm ville utöka militären och den liberala majoriteten i parlamentet inte gav sitt stöd för förslaget. När även en upplösning av parlamentet och nyval inte ledde till en annan majoritet i parlamentet kom idén upp att utse Otto von Bismarck till Preussens statsminister (Ministerpräsident). Som ultrakonservativ politiker drev han igenom militärreformen utan parlamentets godkännande, fram till 1866 regerade Bismarck i princip utan parlament.[10]

Preussen hade nu blivit en stormakt med maktambitioner. Förbundet kom så att präglas av Preussens och Österrikes rivalitet, och förbundet upplöstes slutligen 1866, efter det Tyska enhetskriget. Det ersattes av det av Preussen ledda Nordtyska förbundet.

Nordtyska förbundet (1866–1871)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordtyska förbundet

Bismarcks mål var att skapa en enhetlig nordtysk frihandelszon och att ena Tyskland utan Österrike ("Lilltyska lösningen"). På det sättet fick han de kapitalistiskt sinnade grupperna bakom sig och kunde samtidigt stärka Preussens makt. Samtidigt försvagades den liberala rörelsen av Bismarcks företagsvänliga politik och därmed slapp Bismarck att genomföra politiska reformer. Samtidigt sökte han en tillfällig kompromiss med liberalerna i det preussiska parlamentet: han bad de om att godkänna Bismarcks regerande utan parlament. Detta kunde uppfattas som en uppvärdering av parlamentet.[11]

I augusti 1866 bildades det Nordtyska förbundet som bestod av 15 tyska stater i Nordtyskland. Så småningom anslöts alla tyska stater norr om floden Main. Bildandet av ett nordtyskt parlament (Förbundsförsamling) röstades igenom med knapp majoritet i Preussens parlament, men liberalerna splittrades: de liberaler som stödde Bismarck kallade sig i fortsättningen för Nationalliberalerna. För de var det framförallt den tyska frihandelszonen som lockade. Men Bismarck fick även stöd av de "Frikonservativa". Det nya nordtyska parlamentet kallades numera för "Riksdag" och satt genast igång med att modernisera och förenhetliga det nordtyska förbundet, vilket bidrog till att industrialiseringen tog fart.[12]

Danmarks försök att införliva Schleswig i söder ledde till krig med Preussen 1864 där Bismarck såg chansen att förstora Preussens territorium och att samtidigt säkra Preussens dominans i det tyska förbundet. Efter det tysk-danska kriget kämpade Österrike och Preussen makten i Tyskland. Preussen initierade flera förslag inom förbundet som medvetet skulle provocera Österrike medan Österrike i sin tur inte vill acceptera Preussens dominans i Schleswig. Efter Österrikes mobilisering av armén lämnade Preussen det tyska förbundet i juni 1866. I det följande kriget mellan Preussen och Österrike vann Preussen det avgörande slaget vid Königgrätz i juli 1866. En seger som hade möjliggjorts genom ett nytt gevär som kunde avfyra fler skott i minuten. Med segern över Österrike var Preussens dominans i Tyskland fullbordat.[13]

Det slutgiltiga steget mot en tysk nationalstat tog sin början i en ömsesidig försvarsallians mellan det Nordtyska förbundet och de sydtyska staterna (Bayern, Württemberg, Baden). När de inrikespolitiska planerna för ett enat Tyskland misslyckades försökte Bismarck att forcera lösningen via ett krig. Ett möte mellan Frankrike och Preussen om den spanska tronföljden utnyttjade Bismarck genom att provocera Frankrike. Provokationen besvarades av Frankrike med en krigsförklaring mot det Nordtyska förbundet. Detta ledde till att de sydtyska staterna förklarade krig mot Frankrike, precis i enlighet med fördraget. Efter segern mot Frankrike uppstod starka nationalistiska rörelser som ville se en tysk enhetsstat. Med detta i ryggen fick Bismarck en bra förhandlingsposition gentemot de sydtyska staterna. För att slutligen övertyga sydtyskarna om att gå med i ett tyskt rike gjordes vissa eftergifter, t ex fick Bayern behålla sin egen armé. Även mutor spelade en viss roll där Ludvig II av Bayern fick årligen mellan fyra och fem miljoner mark. När alla stater hade gett sitt godkännande till ett enande av Tyskland kröntes Vilhelm I till tysk kejsare den 18 januari 1871 i Versailles spegelsal i Paris.[14]

Kejsardömet Tyskland (1871–1918)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kejsardömet Tyskland
Tyska Kejsardömet 1871–1918.

Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles (Paris) efter att Preussen hade besegrat Frankrike.[15] Kejsardömet, Tyska riket (tyska: Deutsches Reich) existerade fram till den 9 november 1918. Riket var en förbundsstat bestående av fyra kungariken, sex storhertigdömen, fem hertigdömen, sju furstendömen och tre fria städer. Därtill kom det så kallade ”rikslandet” Elsass-Lothringen som erövrats från Frankrike under kriget. Kejsardömet hade utropats direkt efter kriget med den preussiske kungen Vilhelm I som kejsare. Det blev med sin stora befolkning och snabba tillväxt en stormakt i Europa. Krigsskadeståndet från Frankrike på fem miljarder franc användes för att bygga ut infrastrukturen i Tyskland vilket påskyndade landets industrialisering.[16]

Otto von Bismarck
Rikskansler 1871–1890

Valen till Riksdagen skedde i jämlika val där alla män förfogade över en röst. Man använde sig dock inte av ett proportionellt valsystem utan av majoritetsval där varje valkrets röstade fram var sin politiker till Riksdagen.[17]

Bismarck drev, till liberalernas besvikelse, en alltmer konservativ politik, han drev en så kallad "Kulturkampf" mot den katolska kyrkan. "Kanslerparagrafen" förbjöd kyrkan att ta ställning i politiska frågor. Vidare spärrades de statliga bidragen till kyrkan som numera förknippades med en särskild statlig prövning som man fick göra för att få bidrag igen.[18]

Även arbetarrörelsen motarbetades.[19] Efter två attentat mot Kejsaren Vilhelm I utnyttjade Bismarck situationen genom att förbjuda socialdemokraterna. Riksdagen upplöstes och med den nya konservativa majoriteten i parlamentet genomdrev "socialistlagen" år 1878, där möten och skrifter av socialdemokratisk och socialistisk natur och offentlig socialistisk agitation i allmänhet förbjöds.[20] Bismarck var emellertid angelägen om att kombinera socialistlagen med ett socialt lagstiftningsarbete, varigenom han hoppades kunna bryta udden av den spirande arbetarrörelsen.[21][22] Bismarcks politik lyckades dock inte bekämpa socialdemokratin, i valet till Riksdagen 1884 fördubblades antalet mandat för socialdemokraterna, 1889 blev de största partiet i Riksdagen.[23]

Under den nye kejsaren Vilhelm II hade Bismarck allt svårare att driva igenom sin fientliga politik mot socialdemokraterna. Den huvudsakliga konflikten bestod i att Bismark ville förlänga socialistlagen (se ovan) medan Vilhelm II ville närma sig både arbetarklassen och socialdemokratin. Kejsaren förbättrade arbetarskyddslagstiftningen utan att samråda med Rikskanslern vilket försvagade Bismarcks position. När Riksdagen dessutom inte förlängde socialistlagen och socialdemokraterna blev största partiet i Riksdagen avskedades Bismarck av Vilhelm II.[24] Därefter drog Bismarck sig tillbaka från politiken, dock med en viss bitterhet över det sätt på vilket han hade tvingats avgå. Han avled 30 juli 1898.

I ett ytterligare försök att minska de inrikespolitiska spänningarna, började man nu propagera för en kraftfull utrikespolitik med expansiva, imperialistiska mål.[25] Den nya "världspolitikens" effekt blev dock mest att den stärkte de konservativas maktanspråk med nationalistiska paroller, isolerade Tyskland i internationell politik och samlade de konkurrerande stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland mot landet.[25]

I början av 1900-talet visade det sig att Tyskland mer och mer hade isolerats. För det första kom Frankrike och England överens om kolonierna vilket i förlängningen innebar en allians mellan båda länderna mot Tyskland. I den första Marockokrisen blev det tydligt att Tyskland var isolerat, det franska förslaget samlade diplomater från olika länder bakom sig. Det tyska "flottprogrammet" ledde till allt sämre relationer med England eftersom världsimperiet kände sig hotat av den växande tyska flottan. Sedan 1906 byggde Storbritannien därför stora slagskepp, så kallade Dreadnoughts. Dessutom ingick landet en allians med Ryssland vilket nu innebar att Storbritannien, Frankrike och Ryssland stod tillsammans mot Tyskland. I denna situation blev Tyskland ännu mer beroende av sin enda kvarvarande bundsförvant Österrike-Ungern. Den tyske rikskanslern Bülow anklagade de andra stormakter för en omringning (Einkreisung) av Tyskland, fastän det var den egna politiken som hade lett till denna situation.[26]

Efter Bülows avgång blev Theobald von Bethmann Hollweg ny rikskansler. Flera gånger försökte han att förbättra relationerna med England, dock utan framgång. Rikskanslerns misslyckande berodde främst på att andra inflytelserika krafter (t ex marinministern Tirpitz) ville just satsa på att förstora flottan. Konsekvensen av detta blev att Tyskland inte bromsade flottans upprustning. Därmed var England å sin sida inte beredd att närma sig Tyskland. Kejsaren Vilhelm II drog därför slutsatsen att Tyskland måste förberedda sig på ett stort krig, vilket han förklarade på en träff med de viktigaste militära ledarna den 8 december 1912. Konferensen var en tydlig signal att man var beredd att föra ett preventivkrig, dvs. att börja ett krig så länge man ansåg att det gick att vinna.[27] Sedan våren 1914 yttrade generalstabschefen von Moltke om och igen att ett krig mot Ryssland vore bättre ju tidigare det började. Efter attentatet mot den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand var Österrike-Ungern fast beslutna att agera hårt mot Serbien. Tysklands beslut att ge Österrike-Ungern ett "carte blanche", dvs. att stödja dem i deras agerande mot Serbien oavsett vilka konsekvenserna blev, ökade krigsrisken avsevärt. På så sätt är det passande att beskriva den tyska politiken som en "flykt framåt" (historikern Wolfgang Mommsen) respektive att tala om ett "språng in i mörkret" som rikskanslern Theobald Bethmann-Hollweg uttryckte det.[28]

Första världskriget bröt ut 1914 och ledde i slutet av kriget, 1918, till allt fler revolter, både bland civila och inom militären i det förlorande Tyskland. Den siste kejsaren gick i landsflykt i samband med dessa revolter och krigsnederlaget. Under 1919 skulle Tyskland få en ny författning, som republik, den så kallade Weimarrepubliken.

Weimarrepubliken (1919–1933)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Weimarrepubliken
Hyperinflation drabbade Tyskland 1923. Denna 5 miljoner markssedel från juli samma år blev värdelös efter några veckor

Den närmaste tiden efter första världskriget var kaotisk, med stora sociala motsättningar och revolter, men den 11 augusti 1919 utropades Weimarrepubliken, den första tyska författningen med parlamentarisk demokrati.

Den ekonomiska situationen var fortsatt mycket svår. Inte minst hade Tyskland genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Ruhr-ockupationen förvärrade situationen och bidrog till 1923 års hyperinflation. Från 1924 förbättrades dock situationen genom Dawesplanens överenskommelse med segrarmakterna.

Tyskland upplevde några år av ekonomisk framgång och framtidstro; industrin och kulturlivet kunde ett tag blomstra under de så kallade Goldenen Zwanziger.

Så kom den stora depressionen, som i början av 1930-talet nog drabbade Tyskland hårdare än något annat land i Europa. Landet drabbades inte bara av ekonomiskt utan även politiskt sammanbrott. Motsättningarna blev allt extremare och våldsammare, vilket också fick många att tappa tilltron till den fortfarande unga demokratin. Konflikter mellan olika politiska rörelser tilltog, inte minst mellan kommunistpartiet och nazistpartiet. 12 mars 1920 startades i Kappkuppen i Berlin av högerextremister.[29]

Nazityskland (1933–1945)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nazityskland

Nazityskland är en benämning på Tyskland då landet leddes av Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) från 1933 till 1945.

Diktaturen befäster sin makt[redigera | redigera wikitext]

Den 30 januari 1933 utsågs Hitler till Rikskansler. Han lyckades snabbt efter maktövertagandet 1933 etablera en enpartistat och diktatur. Riksdagsbranden (Reichstagsbrand) den 27 februari användes för att arrestera politiska motståndare. Med Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz) den 23 mars fick Hitler och hans regering möjligheten att stifta lagar (även författningsändrande lagar) utan Riksdagens godkännande. Därmed fick Hitler och hans regering lagstiftningsmakten. I Maj 1933 ägde bokförbränningen (Bücherverbrennung) rum där oönskade böcker (av t ex kommunister, socialdemokrater, judar, osv.) förbränndes. Sedan juli 1933 var det förbjudet att bilda nya partier, därmed var enpartidiktaturen ett faktum. När chefen för SS, Heinrich Himmler, även blev chefen för Gestapo. Därmed fick SS ett mycket större inflytande. I augusti 1934 dog president Hindenburg, Hitler förenade presidentämbetet och rikskanslerämbetet i en och samma person som kallade sig för "Führer". Armén (Reichswehr) svor eden numera på Hitler personligen.[30] Redan den 21 mars samma år satte upp det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Ganska snabbt efter maktövertagandet ogiltigförklarades Versaillesfördraget av Tyskland. Därmed blev vägen fri för en ohämmad upprustning. I enlighet med det förklarade Hitler vid olika tillfällen att Tyskland skulle vara krigsberedd om några år.[31] Den första territoriella expansionen skedde i det tyskvänliga Österrike som blev en del av Tyskland den 12 mars 1938.[32] Tjeckoslovakien tvingades avträda Sudetlandet till Tyskland den 30 september 1938.[33] Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939 blev startskottet för andra världskriget. Efter invasionen av Polen förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland den 3 september 1939. Under kriget erövrade och ockuperade Tyskland stora områden både i Europa och Nordafrika. Nazisterna förföljde och mördade miljontals judar och andra minoriteter i Förintelsens slutgiltiga lösning. Trots alliansen Axelmakterna med andra nationer, främst Italien och Japan, besegrades Tyskland 1945 och ockuperades av fyra av de allierade länderna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA).[34]

Förintelsen[redigera | redigera wikitext]

Redan den 1 april 1933 började diskrimineringen av judarna. Sedan april krävdes Arierbeviset (Ariernachweis) för alla tjänstemän vilket betydde att judarna inte längre kunde få tjänstemannastatus, undantaget de som hade deltagit i första världskriget på Tysklands sida. I och med Nürnberglagarna 1935 blev det illegalt för arier att gifta sig med judar. Under kristallnatten november 1938 dödades ett okänt antal judar och flera tusen hamnade i koncentrationsläger. Den slutgiltiga lösningen (Endlösung der Judenfrage) bestämdes på Wannseekonferensen den 20 januari 1942 i Berlins stadsdel Wannsee.[35]

Den allierade ockupationen 1945–1949[redigera | redigera wikitext]

Tyskland 1947, ockuperat, delat och annekterat

Tysklands delning[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget ockuperades Tyskland av de segrande makterna. På konferensen i Jalta den 4–11 februari 1945 bestämdes efterkrigsordningen. Landet delades in i de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna, samt den sovjetiska ockupationszonen.[36]

Den centrala frågan för tysk del var dragningen av Oder-Neisse-linjen, det vill säga den tysk-polska gränsdragningen efter kriget. De tyska "Ostgebiete" (områdena öster om floden Oder) ställdes under polsk och sovjetisk förvaltning (den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland). 14 miljoner tyskar flydde respektive fördrevs från dessa områden, varav den största gruppen på ca 24% hamnade i den sovjetiska ockupationszonen. 2 miljoner överlevde flykt och fördrivning inte (se Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget).[37]

På Potsdamkonferensen i juli/augusti 1945 bestämde USA, Ryssland och Storbritannien att överbefälshavaren i varje ockupationszon innehade den politiska ledningen och att alla överbefälshavare tillsammans utgjorde det allierade kontrollrådet som fungerade som regering. Tyskland skulle demilitariseras, de nazistiska organisationerna skulle upplösas, Tyskland skulle avnazifieras och förbrytarna skulle bestraffas. Skolan och förvaltningen skulle demokratiseras och varje zon skulle betala krigsskadestånd till respektive ockupationsmakt. Tyskland förlorade territorier öster om Oder–Neisse-linjen: östra Brandenburg, Schlesien, Pommern och södra Ostpreussen under polsk förvaltning medan norra Ostpreussen kom under sovjetisk förvaltning. Många trodde och hoppades att de fyra ockupationszonerna snart skulle förenas till ett förenat Tyskland.[38]

Makten togs över av det allierade kontrollrådet den 5 juni 1945.[39] Med Berlindeklarationen i juni 1945 offentliggjorde segermakterna att de hade tagit över regeringsmakten i Tyskland. Deklarationen var samtidigt det allierade kontrollrådets första möte, som dock hade sitt första officiella under Potsdamkonferensen den 30 juli 1945. Kontrollrådets främsta syfte var att koordinera de allierades agerande. Mötena ägde rum i Berlin, tre gånger i månaden och alla beslut krävde enhällighet.[40]

Ganska snabbt blev det tydligt att Sovjetunionen och västmakterna hade olika uppfattningar om Tysklands framtid. En stötesten var att Sovjet krävde krigsskadestånd vilket västmakterna inte ville gå med på. Som ett resultat sammanslöts den amerikanska och brittiska zonen till "bizonen" 1947 som fick en gemensam administration 1948 vilket var första steget mot en västtysk stat. På Münchenkonferensen i maj 1947 bekräftade de östtyska representanterna att de ville skapa ett gemensamt Tyskland tillsammans med västmakterna men västrepresentanterna kom inte med några konkreta förslag vilket ledde till att man inte uppnådde något resultat. Därmed var delningen av Tyskland i praktiken ett faktum.[41]

Londonkonferensen om Tysklands enhet i december 1947 slutade utan resultat på grund av tilltagande motsättningar mellan USA och Sovjet. Samma år initierades Marshallhjälpen (ERP) i Västeuropa och Västtyskland som bland annat hade som syfte att förhindra kommunismens inflytande. Som ett svar grundas COMECON i Östeuropa i syfte att hjälpa varandra ekonomiskt. Motsättningarna nådde en höjdpunkt när den nya valutan D-mark infördes i de västliga ockupationszonerna. Som ett resultat blockerade Sovjet Berlin för att förhindra att Västtyskland skulle grundas. Västberlin försörjdes av "Russinbomber" under Berlinblockaden, som slutade efter ett år i maj 1949. I Västtyskland fick det parlamentariska rådet i uppdrag att formulera en ny grundlag. Efter att Västtyskland (BRD) grundades den 23 maj 1949 grundades DDR den 7 oktober 1949.[42] Förbundsrepublikens huvudstad blev Bonn.[43] Östberlin blev huvudstad i DDR.[44]

Livsvillkor[redigera | redigera wikitext]

Precis efter krigets slut fanns det flera stora utmaningar: dels var många lägenheter förstörda genom bombkriget och tio miljoner flyktingar hade kommit till Tyskland ifrån de gamla "Östområden" (se ovan). Flyktingar var till en början socialt isolerade eftersom man uppfattade dem som fattigt folk som störde och som inte passade in. Under en längre tid hade delar av befolkningen inte tillgång till vatten, gas och el. Även försörjningsläget blev allvarligt: 1946 fick invånarna i vissa områden klara sig på 1200-1500 kalorier om dagen. Även kol fattades under de första åren vilket gjorde att industrin hade svårt att komma igång. Men även många privata hushåll drabbades eftersom många eldade med kol vilket blev ett stort problem i den mycket kalla vintern 1946/47. Eftersom pengarna hade tappat sitt värde övergick människor till att byta varor mot varor på den svarta marknaden.[45]

Under den första tiden efter krigets slut förekom även våldtäkter, i huvudsak mot kvinnor. Som nyare forskning visar var det dock inte i första hand soldater i den röda armén som våldtog. Tvärtom har historikern Miriam Gebhardt visat att våldtäkter var vanliga bland soldaterna i alla arméer. Gebhardt uppskattar att det förekom ca 860 000 våldtäkter och menar att de fördelades ganska lika bland de olika segermakterna.[46]

Avnazifiering[redigera | redigera wikitext]

Avnazifieringen (Entnazifizierung) var en annan central punkt efter andra världskriget. Mest konsekvent genomfördes avnazifieringen i den sovjetiska zonen där ca 390 000 NSDAP-medlemmar hade avskedats i slutet av 1946, bland juristerna avskedades ca 90%. Luckorna fylldes genom att inrätta ett snabbspår för jurister. I de andra ockupationszonerna tog avnazifieringen mildare former. I exempelvis den amerikanska zonen dömdes mindre än en procent av alla som var föremål för avnazifieringen. I den brittiska och den franska zonen följde man det US-amerikanska exemplet.[47] Ett viktigt skäl för denna hållning var att västmakterna prioriterade att skapa starka band till Västtyskland i det begynnande kalla kriget istället för att skipa rättvisa. Därmed fanns det bland många tjänstemän och jurister en stor kontinuitet mellan deras karriärer i Tredje Riket och i Västtyskland.[48] I Västtyskland var det dessutom flera SS-män som nådde toppositioner inom det privata näringslivet eller som fick ledande positioner inom polisen.[49] Genomt intensivt lobbyarbete lyckades även f.d. medlemmar i Waffen-SS att deras tid i just Waffen-SS räknades som yrkesår för pensionskassan.[50]

Nedmontering[redigera | redigera wikitext]

På Potsdamkonferensen bestämde de allierade att nedmontera den tyska industrin i syfte att demilitarisera Tyskland och att förbättra situationen i de länder som Tyskland hade ockuperat under andra världskriget. De största nedmonteringarna genomfördes i den franska och sovjetiska zonen. Dock fanns det här olika uppfattningar: Storbritannien och USA ville snabbt uppnå Tysklands självförsörjning. Därför mildrades nedmonteringarna i de västzonerna mer och mer. De nedmonterade anläggningarna hade ofta inget större värde för dem som fick de eftersom nedmonteringen ofta genomfördes inte på ett korrekt sätt och eftersom många maskiner var föråldrade.[51] Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs åter över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Samtidigt mildrades delar av begränsningarna på tysk stålproduktion, taket höjdes från 25 procent av förkrigsproduktionen till 50 procent. 1951 avslutades slutligen nedmonteringen av den tyska tunga industrin, och i och med att Tyskland gick med i Europeiska kol- och stål-unionen 1952 avskaffades det internationella styret över Ruhr (se även: Brev från brittiska UD till franska UD 1949)

Det delade Tyskland 1949–1990[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Västtyskland och Östtyskland
Tysklands efterkrigsgränser (1949). Västtyskland i blått, Östtyskland i rött, Saarområdet som gjorts till ett franskt ekonomiskt protektorat i grönt. Ruhrområdet i brunt var i viss grad underställt "The International Authority for the Ruhr". Den östra fjärdedelen av Tyskland i grått annekterades av Polen och Sovjetunionen och befolkningen fördrevs under en period av flera år, med 1–2 Miljoner döda som följd.

Delningen cementeras (1949-1961)[redigera | redigera wikitext]

BRD[redigera | redigera wikitext]

I Västtyskland valdes Konrad Adenauer (CDU) till första statsminister. Västtysklands nationalsång blev "Deutschlandlied". I och med Deutschlandvertrag 1952 avslutades ockupationen av Västtyskland och BRD fick alla rättigheter som en suverän stat har.[52] Parisfördragen 1955 gav Västtyskland full suveränitet, gick med i NATO och byggde upp en egen armé ("Bundeswehr"). I Östblocket grundades Warszawapakten som en motvikt till NATO.[53] Framförallt Västtysklands "Wiederbewaffnung" ("återbeväpning") ledde till stor kritik där en del ansåg att en armé skulle behindra landets fredliga utveckling och att det dessutom skulle förhindra den tyska återföreningen.[54] 1952 initierade Josef Stalin ett förslag för en återförening av Tyskland under förutsättningen att landet skulle förbli neutralt ("Stalinnote") men Västtyskland avböjde förslaget.[55] Det finns en fortsatt diskussion bland historiker där en del anser att Stalins erbjudande var en chans på återförening medan andra menar att förslaget inte var seriöst menat.[56] Den största kritiken mot Adenauers hållning i frågan var och är att han aldrig besvarade förslaget (citat: "Det viktigaste nu är att tiga") vilket kritiserades både av det största oppositionspartiet SPD och politiker i de egna leden.[57] I och med Konrad Adenauers politik integrerades BRD mer och mer i det västliga blocket.[58]

Ekonomiskt gick det raskt uppåt för BRD: under hela 50-talet låg tillväxten på ca 8% per år vilket lade grunden för utvecklingen till en av världens största ekonomier. Problemet var dock att denna tillväxt var ganska ojämnt fördelat där kapitalägare gynnades vilket ökade gapet mellan arbetsgivare och anställda respektive arbetare. Därtill kom problemet att Västtyskland hade tagit emot miljontals människor från områden öster om Oder och att det accelererade fördelningsfrågan. Men just den starka tillväxten underlättade integrationen.[59] Denna gynnsamma ekonomiska utveckling samt vissa förbättringar i välfärden (t ex ett förmånligare pensionssystem sedan 1957) ledde till stora valframgångar för Adenauer och CDU i valen 1953 och framförallt 1957.[60]

En kritisk punkt under hela Adenauers regeringstid var den bristande avnazifieringen. I regel fortsatte de allra flesta tjänstemän och jurister från Tredje Riket sina karriärer i Västtyskland och även politiker i Adenauers närmaste krets hade varit djupt involverade i Tredje Rikets politik (t ex Hans Globke som hade medverkat i Nürnbergslagarna). Däremot gick västtyska domstolar hårt åt folk på vänsterkanten där aktiva kommunister principiellt inte fick något skadestånd för de brott de hade blivit utsatta för under nazismen.[61] Det var överlag svårt för många av nationalsocialismens offer att få skadestånd, de första skadestånden betalades ut först sent på 50-talet och omfattade då bara vissa motståndsgrupper och deras anhöriga, främst attentatsmännen som medverkade den 20 juli 1944.[62]

DDR[redigera | redigera wikitext]

I DDR bildades en enhetslista där det socialistiska partiet (SED) tillsammans med andra partier hade fasta platser i parlamentet. SED innehade via direkta och indirekta mandat en knapp majoritet i parlamentet. I valet i maj 1949 bejakade drygt 66% enhetslistan (valdeltagande: 94,1%). Enligt författningen hade parlamentet makten, men i praktiken var det SED och dess organ som hade den verkliga makten. På den regionala/lokala nivån bildades 14 regioner (Bezirke), även här hade SED:s regionledning (Bezirksleitung) den avgörande makten. Polisen och framförallt Ministerium für Staatssicherheit (MfS, mer känd som Stasi) var till för att spåra samhällets "fiender".[63]

De första ekonomiska problemen visade sig när industrin skulle återuppbyggas på 50-talet samt när den östtyska armén (NVA) bildades. De merkostnader som uppstod skulle finansieras via minskade subventioner och högre skatter. Konsekvensen blev minskningar i produktionen och konkurser inom det privata näringslivet (som utgjorde 20% av industrin) vilket ledde till brist på varor och därmed till ökande priser. Även jordbrukets kollektivisering hade inte den framgång partiledningen hade hoppats på: skördarna ökade inte som planerat. Den negativa ekonomiska utvecklingen var en viktig anledning till att ca 600 000 människor lämnade DDR både 1952 och 1953.[64] Den ekonomiska situationen förvärrades när SED-ledningen bestämde på våren 1953 att alla skulle jobba 10% mer för samma lön. Det följande upproret den 17 juni 1953 spred sig snabbt till de stora industristäderna i hela landet. När upproret hade slagits ner med med hjälp av den röda armén hade ca 10 000 människor arresterats och minst 25 hade dött. Eftersom partiledningen var rädd för nya uppror investerade man nu mer pengar i socialpolitiken vilket förbättrade livsvillkoren. Samtidigt ledde Stalins död 1953 till "töväder" i Sovjet och även i DDR där samhällsklimatet blev friare i några år. Men upproren i Polen och Ungern 1956 avslutade tövädret. På det ekonomiska planet fanns det dock fortsatta förbättringar: under hela 50-talet växte DDR:s BNP med knappt 6% per år. Dock användes tillväxten främst för att bygga ut industrin och därför förbättrades inte tillgången på konsumtionsvaror.[65]

Förändringens tid (1961-1974)[redigera | redigera wikitext]

BRD[redigera | redigera wikitext]

I valet 1961 tappade Adenauer sin absoluta majoritet och bildade regering med liberala FDP. Den första problemet under Adenauers sista tid som kansler blev "Spiegelaffären" 1961 där Spiegel hade berättat om NATO-övningen "Fallex" vilket i sin tur hade lett till att regeringen lät genomsöka tidningens redaktion. De följande protesterna från befolkningen och FDP ledde till en regeringsombildning där Adenauer aviserade sin avgång hösten 1963. Ett annat problem var att den bristande avnazifieringen fortfarande vilade som en mörk skugga över Förbundsrepubliken. Ledande politiker ville helst "dra ett slutstreck" under NS-perioden, men samtidigt fanns det vissa uppgörelser med det förflutna som t ex Auschwitzprocesserna där sex personer åtalades till livslångt fängelse i augusti 1965.[66] Men trots att vissa delar av samhället ville göra upp med Tysklands förflutna fanns det också andra strömningar i samhället. 1964 bildades det högerradikala NPD som firade stora framgångar i tre delstatsval där partiet fick 8-10% och med 4,3% i förbundsdagsvalet 1969 var NPD nära att komma över femprocentsspärren. Samtidigt hade antalet medlemmar vuxit till 50 000 år 1969.[67]

Valframgångarna för NPD hängde inte minst ihop med den första ekonomiska krisen i BRD runt årsskiftet 66/67 när arbetslösheten ökade från 0,7% till 2,2%. Krisen förvärrades av att Förbundsbanken höjde styrräntan vilket minskade investeringarna samt att regeringen överlag inte gjorde mycket för att motverka lågkonjunkturen. Eftersom regeringen inte kunde komma överens om hur krisen skulle övervinnas sprack koalitionen hösten 1966. Lösningen blev en "stor koalition" mellan CDU och SPD med Kurt Georg Kiesinger (CDU) som förbundskansler. Att Kiesinger hade varit NSDAP-medlem ledde till kritik men i slutändan var den stora koalitionen ändå ett faktum.[68]

Den stora koalitionens viktigaste mål blev att övervinna den ekonomiska krisen. För att uppnå målet ändrade regeringen sin ekonomiska inriktning mot en mer keynesiansk politik (uppkallad efter ekonomen John Maynard Keynes) där statliga ingripanden spelade en större roll. Ett statligt konjunkturprogram initierades som snabbt visade framgångar: 1969 hade arbetslösheten sjunkit till 0,8%. Krisens försvinnande var också ett viktigt skäl till varför NPD:s framgångar minskade.[69]

Men även om den stora koalitionens skördade framgångar fanns det samtidigt en växande opposition bland studerande ungdomar eftersom de ansåg att just en stor koalition mellan CDU och SPD hade eliminerat oppositionen i parlamentet. Detta sammanföll med krav på att demokratisera högskolorna samt protester mot USA:s krigföring i Vietnam. Proteströrelsen inspirerades av marxistiska och mer allmänt vänsterinriktade tänkare som t ex Adorno och Horkheimer som bl a kritiserade konsumtionssamhället. Springerförlaget (som ger ut den största kvällstidningen "Bild") var från första början negativt mot 68-rörelsen och anklagades för att hetsa mot studenterna och mot den viktigaste frontfiguren Rudi Dutschke i synnerhet. När just Dutschke blev skjuten påsken 1968 riktades de delvis våldsamma demonstrationerna därför just mot Springerförlaget. Dock ebbade 68-rörelsen ut när studenternas mål att bilda en gemensam front med facket inte uppnåddes. Rörelsen föll sönder i många olika delar, där en del anslöt sig till kommunistiska grupper som t ex DKP medan andra sökte att förändra samhället genom att nå makt den parlamentariska demokratin. Därför var en del av 68-rörelsen med och bildade partiet De Gröna i slutet på av 70-talet.[70]

De generella vänstervindarna tog även tag i de etablerade partierna som t ex liberala partiet FDP som rörde sig mot vänster. En viktig punkt var att bildning skulle vara tillgänglig för alla och inom utrikespolitiken handlade det om att man sökte ett närmande med DDR. Med dessa positioner stod man helt plötsligt närmare SPD än CDU. Detta manifesterades efter förbundsdagsvalet 1969 när SPD och FDP bildade en gemensam koalition med Willy Brandt som förbundskansler. Den "nya östpolitiken" som den nya regeringen satte igång hade till följd att BRD erkände att områden öster om Oder inte längre var tyska, att man underlättade trafiken till och från Västberlin och att BRD erkände DDR:s existens. På det inrikespolitiska området sattes många sociala reformer (t ex bättre sjukpenning) och bildningsreformer (t ex enhetsskolan parallellt till de traditionella skolorna) igång. Bildningsreformerna visade snabba framgångar när antalet högskolestudenter ökade på 70-talet. Därmed blev det nödvändigt att utvidga antalet studieplatser, men även studenternas medbestämmande ökade genom presentation inom olika institutioner på högskolorna. På arbetsmarknaden fick löntagare en starkare presentation vid förhandlingar på arbetsplatsen. Även när det gäller jämställdhet genomfördes många reformer: aborträtten infördes, skilsmässa underlättades för kvinnor och kvinnor fick numera jobba utan hinder.[71] De reformerna om mer medbstämmande stod dock i kontrast till en starkare övervakning på offentligt anställda som numera fick bevisa att de bekände sig till den "frihetligt demokratiska grundordningen". Att vara med i ett kommunistiskt parti kunde därmed förhindra en statlig anställning. Även om lagen mildrades några år senare bestod lagens andemening.[72] Många delar av regeringens politik kritiserades hårt av CDU som 1972 initierade ett misstroendevotum som dock misslyckades. Nyvalen år 1972 bekräftade Willy Brandt som kansler.[73]

Det största ekonomiska problemet som regeringen konfronterades med var stagflationen i mitten på 70-talet när både tillväxten var låg, arbetslösheten hög och samtidigt priserna ökade. Var regeringen i början fortfarande inställd på att prioritera arbetslösheten så gick man ganska snabbt över till att prioritera låg inflation istället. Därmed ökade arbetslösheten. Därtill kom att mer och mer arbetskraft ersattes med maskiner och datorer inom industrin vilket också pressade arbetslösheten uppåt. Dessutom kämpade Västtyskland sedan hösten 1973 med oljekrisen som ledde till starkt stigande oljepriser vilket försvagade tillväxten. För regeringen fanns det också en "personlig kris" när en östtysk spion i kansler Willy Brandts omgivning avslöjades vilket föranledde Brandt att avgå. Hans avgång tillsammans med den ekonomiska krisen markerar slutpunkten för de välfärdspolitiska och sociala reformerna i Västtyskland.[74]

DDR[redigera | redigera wikitext]

När muren byggdes den 13 augusti 1961 blev det nästan omöjligt för folk i DDR att resa till Västtyskland eller Västberlin. Samtidigt förhindrade muren att ung arbetskraft försvann till Västtyskland och därmed la den även grunden för att öka levnadsstandarden i DDR. Men partiledningen kom även till insikten att planekonomin hade vissa brister vilket ledde till att vissa marknadsekonominska mekanismer infördes, de enskilda företagen skulle bestämma mer själva, dvs. den centralstyrda planekonomin skulle decentraliseras. Den nya ekonomins positiva effekter ledde till att tillväxten var ca 5% per år vilket ledde till en kännbar förbättring av levnadsstandarden på 60-talet. Men trots de positiva effekterna uppnåddes inte alla mål, t ex hade arbetsproduktiviteten inte ökat som förväntat. Ett annat genomgående problem var bristen på högkvalitativa konsumtionsvaror. På grund av dessa skäl övergavs den nya ekonomiska politiken i slutet på 1960-talet. Den starka tillväxten på 60-talet användes också för att förbättra den sociala välfärden: livsmedel och hyrorna subventionerades kraftigt, pensionerna höjdes och föräldraledigheten förlängdes.[75]

På det sociala planet trädde nya lagändringar i kraft året 1968. Numera var straffrättens mål att resocialisera istället för att bestraffa och det var t ex inte längre kriminellt att vara homosexuell. Däremot begränsades viktiga rättigheter fortfarande. Det var t ex fortfarande förbjudet att lämna landet illegalt, att samla nyheter som riktades mot DDR eller att kritisera staten eller partiorganen. 1968 implementerades även en ny författning där grundläggande fri- och rättigheter garanterades men de begränsades av att socialismen ansågs som ett överordnat mål som inte fick kritiseras.[76]

60-talet betydde även i DDR en tid där en ny generation växte fram som hade andra vanor och beteenden. De unga lyssnade på Beatmusik, älskade modet från "väst" och hade allt längre hår. Den gamla generationen inom partiledningen såg dessa beteenden som potentiellt farliga och var rädd att subkulturerna kunde förvandlas till en protest mot systemet. Samtidigt ledde den nya ekonomiska politiken till en viss liberalisering även på det kulturella området vilket betydde att även mer kritiska böcker fick publiceras, även en ny radiokanal (DT64) kom till och konstnärer utnyttjade den liberala fasen för att t ex göra kritiska filmer om livet i DDR. Den nya ungdomslagen från 1964 definierade klart vilka förväntningar staten hade på sina ungdomar. Samtidigt försökte man också jobba för mer jämställdhet: kvinnor skulle uppmuntras att jobba, helst i tekniska yrken. Men även om många reformer initierades blev det ganska snart klart att de liberala tiderna bara varade en kort tag. Redan 1965 skärpte SED sin hållning mot ungdomskulturen vilket yttrade sig i att man förbjöd många grupper som härmade den engelska "beatstilen". En annan viktig punkt som påverkade ungdomarna var bildningsreformen som initierades 1965 och som byggde på en tioårig enhetsskola som man sedan fortsatte med antingen yrkes- eller högskoleförberedande utbildning. Även på högskoleområdet initierades många reformer som kännbart ökade antalet högskolestuderande.[77]

Besvikelsen över den nya ekonomiska politiken ledde till en växande opposition mot Ulbricht. Därtill såg Ulbricht stora möjligheter i västtysklands nya östpolitik under Willy Brandt, vilket också sågs med stor misstänksamhet både i SED och i Sovjet. Oppositionen mot Ulbricht leddes av Erich Honecker som också störtade Ulbricht till slut. Honecker fick här ett tydligt stöd av Brezjnev. Honeckers tillträdde innebar att den nya ekonomiska politiken gavs upp och att man istället satsade resurserna på att öka förbättra försörjningen med konsumtionsvaror, vilket betydde t ex att fler och fler ägde kylskåp, teveapparater, bilar, osv. Det byggdes även fler bostäder. Även välfärdspolitiska reformer genomfördes, t ex byggdes fler förskolor, hyrorna subventionerades kraftigt, pensionerna ökade, osv. Men alla dessa åtaganden kostade mer än vad DDR hade råd med, DDR:s ekonomi var inte tillräckligt produktiv för att kunna finansiera politiken. För att finansiera allting ändå tog man allt fler lån från främst Västtyskland: mellan 1970 och 1989 ökade skuldsättningen med hela 2 000%.[78]

Honecker, Schmidt, Kohl (1974-1989)[redigera | redigera wikitext]

BRD[redigera | redigera wikitext]

Willy Brandts efterträddes av Helmut Schmidt som blev förbundskansler 1974. Schmidts tillträde markerade slutpunkten för den socialliberala regeringens reformpolitik. Regeringen fokuserade helt på att bekämpa arbetslösheten men arbetslösheten bet sig fast vilket ledde till ett sämre valresultat i valet 1976. Överlag blev det tydligt att SPD hade nått sina bästa valresultat, vilket också berodde på att CDU reformerades och rörde sig mer mot "mitten", framförallt erkände kristdemokraterna den nya östpolitiken. CDU leddes numera av en grupp runt den relativt unge Helmut Kohl som lyckades att öka partiets medlemsantal. Därtill kom interna splittringar inom SPD där framförallt basen och ungdomsförbundet (Juso) var mer vänster medan partiledningen stod mer till höger. Att SPD ändå kunde behålla sin regeringsställning berodde bland annat på att även CDU led av interna splittringar där en del ville profilera partiet som ett "antisocialistiskt alternativ" medan Kohl mer ville fokusera på CDU som "mittens parti".[79] Profileringen mot mitten ledde till att en del medlemmar på den yttersta högerkanten lämnade CDU och grundade det nationalistiska partiet "Republikaner".[80]

Därtill ändrades partilandskapet när 68-generationen riktade mer fokus på fredsfrågor och satte miljöfrågor på agendan samtidigt som man ville främja mer basdemokrati inom politiken. Detta blev så småningom startskottet för "De gröna" som bildades i slutet av 70-talet. Just fredsfrågan var något som även tyngde regeringen under Helmut Schmidt som hade aktivt bejakat uppställningen av nya atomrobotar i Västtyskland och som numera konfronterades med en opposition inom de egna leden som var emot upprustningen. Dessutom ökade pressen från koalitionspartnern FDP som mer och mer förespråkade en nyliberal ekonomisk politik med sänkta statliga utgifter och sänkta skatter. När FDP röstade emot regeringens budget avslutades koalitionen av kansler Schmidt. I det därefter följande konstruktiva misstroendevotumet röstade FDP på CDU-kandidaten Helmut Kohl som blev förbundskansler den 1 oktober 1982. Den nya regeringens åtaganden drabbade främst de lägre sociala skikten i form av t ex mindre barnbidrag och mindre studiemedel vilket minskade regeringens popularitet. Även uppdagades diverse skandaler som också ökade trycket på Kohl.[81] Och idén att minska beskattningen och sociala avgifter för företag ledde inte till den jobbtillväxt regeringen hade hoppats på. Tvärtom ökade arbetslösheten under hela 1980-talet, vilket också berodde på att den teknologiska utvecklingen hade ersatt många jobb med maskiner respektive datorer.[82] Tittar man på hela samhället ser man tydligt att inkomsterna ökade i genomsnitt med ca 50% mellan 1970 och 1991 men å andra sidan var denna välståndsökning allt mer ojämnt fördelad, vilket syns på den relativa fattigdomen som ökade från 6% till 10% under ungefär samma period. Även idén om att alla skulle få samma chans att utbilda sig kom av sig på 80-talet eftersom vissa förmåner för lägre grupper togs bort av regeringen Kohl.[83]

DDR[redigera | redigera wikitext]

Under Honecker slutade DDR att satsa sina resurser på att förbättra fabriker och maskiner, utan hans politik präglades av att förbättra livsvillkoren för befolkningen här och nu. Genom att förbättra tillgången till lägenheter, konsumtionsvaror, höjda löner, osv. ökade förvisso acceptansen för systemet. Men samtidigt ökade statsskulden eftersom reformerna finansierades genom lån från Västtyskland.[84] En del av DDR:s åtaganden kunde dock också finansieras genom olika avtal som DDR hade med BRD, även om DDR:s politisk egentligen alltid hade varit att avgränsa sig så mycket som möjligt ifrån det kapitalistiska broderlandet.[85] I början av 80-talet visade sig de negativa konsekvenserna allt tydligare när investeringar i moderna maskiner hade uteblivit och råvarupriserna hade ökat vilket betydde att DDR fick ta ännu större lån för att överleva. Dessutom ökade missnöjet bland befolkningen när de högkvalitativa konsumtionsvaror som faktiskt producerades exporterades till Västtyskland för att dra in fler D-Mark som sedan kunde användas för att exempelvis importera råvaror. Detta hade också negativa följder för arbetsmoralen. Men eftersom exporten inte drog in tillräckligt med D-Mark såldes även konstföremål samt vapen och blodkonserver till Västtyskland. För att få tag på de begärda "västvarorna" i DDR skapades "Intershop-butiker" där man kunde handla ifall man hade tillgång till D-Mark. D-Mark hade i regel dock bara de som t ex hade släktingar i "väst". Denna utveckling ledde till ett klassamhälle där vissa hade tillgång till "Västmark" och därmed tillgång till de eftertraktade produkterna och andra inte hade det. DDR:s ekonomiska kris förvärrades när Sovjetunionen på grund av egna ekonomiska svårigheter reducerade sin export av råolja till DDR.[86]

Till de ekonomiska problemen sällade sig politiska problem. Dels betydde de ovan nämnda avtalen med BRD att fler och fler människor besökte DDR samtidigt som en del också fick resa till väst vilket försvårade avgränsningen mot Västtyskland. För att motverka potentiellt DDR-fientliga tendenser ökade MfS (Stasi) sin verksamhet när antalet inofficiella medarbetare (IM) fördubblades från 100 000 till 180 000. Därtill utvecklades en konflikt mellan landets kultureliter och SED-ledningen vilket visade i utvisningen av låtskrivaren Wolf Biermann 1976 i vars kölvatten DDR:s kulturskapare solidariserade sig med Biermann vilket fördjupade klyftan mellan kulturskapare och partiet ännu mer.[87] Splittringen mellan folket och partiledningen manifesterade sig allt mer sedan 1980-talet när upprustningsspiralen mellan Sovjet och USA ledde till fler fredsgrupper som även ville protestera mot den ökande militariseringen av samhället. Även en miljörörelse formades som var en konsekvens av föroreningar av skog, vattendrag, osv. som syntes tydligt. Dessa protester organiserades i många fall av kyrkorna. Den största källa till de allt starkare protesterna var dock de ekonomiska svårigheterna, som opinionsundersökningar från 1990 visar.[88] Också teven spelade en viktig roll här eftersom människor i DDR regelbundet tittade på "väst-teve" vilket gjorde att bilden av Västtyskland formades för de flesta i första hand genom västtyska teveprogram. Därmed fick många DDR-medborgare en ganska förenklad bild som snarare liknande en drömbild av livet i BRD vilket i sin tur ökade längtan efter ett liv i Västtyskland. Protesterna förstärktes av Gorbatjovs reformpolitik sedan 1985 som ökade pressen på SED att också genomföra reformer, vilket partiledningen inte ville göra eftersom man befarade att denna reformpolitik skulle hota partiets maktmonopol.[89]

Inom vardagen var SED:s syfte att partiets ideologi skulle genomsyra hela samhället. Men eftersom den bild som SED propagerade inte alltid stämde överens med vardagen blev en del av partiets ideologi till tomma fraser som upprepades för att t ex kunna göra karriär. I vardagen lyckades partiet aldrig att tränga igenom samhället på det sätt som det hade önskat. Även arbetslivet präglade människorna, via företagen fördelades sociala förmåner som t ex semestern. Eftersom ideologin förespråkade en utjämning av sociala skillnader var det också det som visade sig i praktiken i och med att man strävade efter att utjämna skillnaderna mellan akademiker och arbetare, vilket i praktiken betydde att utjämna löner och att fördela bostäder efter behov, även fast DDR byggde två miljoner under Honeckers styre så räckte det inte för att tillfredsställa behoven. Även i mitten på 80-talet fanns det fortfarande människor som bodde i lägenheter utan toalett och rinnande vatten. En annan punkt som ideologin ville förverkliga var jämställdheten vilket fungerade rätt så bra om man tittar på den höga andelen yrkesverksamma kvinnor. Samtidigt som detta betydde att många kvinnor fick axla en dubbelbelastning i form av hemarbete och lönearbete.[90]

Murens fall hösten 1989[redigera | redigera wikitext]

Efter reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen, var den östtyska regimen sensommaren och hösten 1989 pressad och hade svårt att hantera situationen. Förhoppningar om reformer bland befolkningen och även delar av SED uppfylldes inte. Samtidigt som flera länder (t ex Tjeckoslovakien, Ungern och Polen) hade öppnat sina gränser gentemot Västeuropa flydde de via dessa länders ambassader på grund av frustration över de uteblivna reformerna. Bland de som stannade kvar i DDR formades en allt tydligare opposition sommaren och hösten 1989. Oppositionens genombrott blev när delar av SED stödde demonstranternas krav. Inom kort bildades flera partier så som Socialdemokratiska partiet (SDP), Neues Forum, osv. Samtidigt ökade demonstrationerna i hela landet där hundratusentals människor gick på gatan. SED ville bemöta det genom att svänga in på en mer reforminriktad kurs, manifesterad i att ersätta Honecker genom Egon Krenz. Men Krenz hade ingen större trovärdighet bland befolkningen, protesterna minskade inte. Eftersom andra östeuropeiska länder som t ex Tjeckoslovakien öppnade sina gränser mot BRD ville även DDR lätta på möjligheten att utresa. På presskonferensen den 9 november 1989 presenterade Günther Schabowski den nya reselagen som föranledde hundratusentals människor att bege sig till gränsövergångarna. När trycket blev för stort öppnade gränspoliserna muren.[91]

Murens fall var plötsligt ett faktum och Östtyskland stod inför en kraftig politisk kursändring, ofta kallad "die Wende". Inom ett år var DDR upplöst och dess område upptaget inom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tysklands återförening[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tysklands återförening
Tyskland återförenades 1990
De 1990 skapade förbundsländerna (röda gränslinjer) följde ungefär gränserna för delstaterna fram till 1952 (i svart)

Murens fall påskyndade SED:s sönderfall. Medlemsantalet sjönk från 2,3 miljoner i oktober 1989 till 1,4 miljoner januari 1990. Regeringen kring Egon Krenz avgick i december 1989. På partiets extrakongress samma månad valdes Gregor Gysi till ordförande, partiet ändrade namnet till PDS och man formulerade som mål ett "DDR som är oberoende och socialistiskt". Nästan samtidigt bildades ett "Runt Bord" (Runder Tisch) där SED/PDS regelbundet träffade de oppositionella grupperna för att diskutera landets framtida utveckling. Det Runda Bordet blev ett slags parlament jämte det egentliga parlamentet, men fick inget avgörande inflytande i återföreningsprocessen.[92]

I valen till Volkskammer den 18 mars 1990 ställde de partier upp som hade bildats hösten 1989. En del partier bildade gemensamma listor som t ex Demokratischer Aufbruch (DA) som gick ihop med CDU och DSU i "Allianz für Deutschland". Valrörelsen dominerades av de västtyska partierna som använde sina resurser för att påverka valutgången. I och med att Allianz für Deutschland vann valet tydligt blev CDU-kandidaten Lothar de Maizière blev regeringschef som bildade en koalition med SDP och liberalerna. Eftersom Allianz für Deutschland hade uttalat sig klart och tydligt för en återförening av BRD och DDR var det den linjen som dominerade regeringens tänkande. Den 1 juli 1990 följde den ekonomiska unionen där D-Mark infördes i DDR. Internationellt var inte alla för en tysk återförening. Frankrike och Storbritannien fruktade ett större Tyskland som skulle dominera den europeiska politiken och i Sovjetunionen var man först emot ett Tyskland som skulle tillhöra NATO. Men när återföreningen blev mer och mer konkret ansåg kritikerna att processen var oundviklig, istället försökte man nu att utnyttja återföreningen för sina egna syften.[93]

Inför återföreningen beslutades den 22 juli 1990 om att DDR:s 14 delområden, Bezirke, utanför Berlin, i samband med anslutningen till förbundsrepubliken i oktober, skulle bilda de 5 förbundsländerna Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen.[94] Dessas gränser var i stort, men inte helt, överensstämmande med de delstater som upphörde i DDR under 1950-talet.

Diskussionen att utveckla en ny författning för det återförenade Tyskland fanns, men förslaget vann inte gehör. Istället förhandlade man snabbt om att DDR skulle anslutas till BRD. Efter åtta veckor undertecknades fördraget mellan förbundsrepubliken och DDR om det kommande enandet den 31 augusti 1990.[95][96]

I Två plus fyra-fördraget, slutet i Moskva den 12 september 1990, uppsade de fyra segrarmakterna efter andra världskriget (Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien) sina rättigheter i Tyskland och Tyskland erkände Oder-Neisse-linjen som sin östgräns.

Den 3 oktober 1990 anslöt sig de nya delstaterna inom DDR:s tidigare område, liksom östra Berlin, till Förbundsrepubliken Tyskland. Den 3 oktober är sedan dess Tysklands nationaldag, Tag der Deutschen Einheit (sv. Tyska enhetens dag).

Samtidigt, den 3 oktober 1990, blev Berlin officiellt det återförenade Tysklands huvudstad.[97] Först 1991 kom dock beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament, förbundsdagen, och regering till Berlin.[98]

Med återföreningen uppfylldes kraven som demonstranterna formulerade hösten 1989. Men samtidigt fanns och finns det stora utmaningar i det återförenade Tyskland som t ex massarbetslösheten som infann sig ganska snabbt. "Aufbau Ost" skulle leda till en stadig ekonomisk tillväxt och varaktig sysselsättning, men dessa förhoppningar kunde inte infrias. De stora transfereringar från öst till väst ledde dessutom till missnöje hos västtyskarna medan östtyskarna fick en känsla av att ha blivit "andra klassens medborgare". En opinionsundersökning från 2009 visade att 57% av alla tillfrågade i "de nya delstaterna" anser att DDR hade fler positiva än negativa sidor.[99]

Det återförenade Tyskland (sedan 1990)[redigera | redigera wikitext]

Även om Tyskland återförenades politiskt så upptäcktes ganska fort nya problem. DDR:s statsägda företag privatiserades via "Treuhand" vilket ledde till att tusentals företag stängdes ner. 1989-1991 ökade Arbetslösheten med 2,5 miljoner, sysselsättningen sjönk från 9 miljoner till 6,7 miljoner under samma period. Sedan 1990-talet ökade arbetslösheten stadigt fram till 2005 och nådde drygt 20% i de "nya delstaterna" år 2005.[100]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reulecke, Jürgen (2006). ”Vom Wiener Kongreß bis zum Beginn des Ersten Weltkriegs (1814–1914)”. i Ulf Dirlmeier et al. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0 
  2. ^ Scriba, Arnulf (15 september 2014). ”Vormärz und Revolution 1815–1849” (på tyska). Lebendiges Museum Online. Deutsches Historisches Museum. Arkiverad från originalet den 27 september 2015. https://web.archive.org/web/20150927200118/https://www.dhm.de/lemo/kapitel/vormaerz-und-revolution. Läst 17 maj 2017. 
  3. ^ Müller, sid. 136
  4. ^ Müller, sid. 137–138
  5. ^ Müller, sid. 140–141
  6. ^ Müller, sid. 143
  7. ^ Müller, sid. 145
  8. ^ Müller, sid. 148
  9. ^ Müller, sid. 149–156
  10. ^ Müller, sid. 159–161
  11. ^ Loth, Wilfried (1996)Das Kaiserreich. Obigkeitsstaat und politische Mobilisierung, Deutscher Taschenbuch Verlag GmbH & Co, München, sid. 24–25
  12. ^ Loth, sid. 25–29
  13. ^ Müller, sid. 162–165
  14. ^ Loth, sid. 29–35
  15. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 169–172
  16. ^ Müller, sid. 173
  17. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 172
  18. ^ Müller, sid. 173–176
  19. ^ ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989
  20. ^ Müller, sid. 177–179
  21. ^ ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989
  22. ^ Reulecke, Jürgen (2006). ”Vom Wiener Kongreß bis zum Beginn des Ersten Weltkriegs (1814–1914)”. i Ulf Dirlmeier et al.. Kleine deutsche Geschichte. Reclam. ISBN 978-3-15-017054-0
  23. ^ Müller, sid. 181–184
  24. ^ Müller, sid. 184–185
  25. ^ [a b] ”Industruelle Revolution und Reichsgründung - Das kaiserliche Deutschland”. Fragen an die deutsche Geschichte: Ideen, Kräfte, Entscheidigungen - Von 1800 bis zur Gegenwart. Bonn: Deutscher Bundestag. 1989 
  26. ^ Ullrich, sid. 204–211
  27. ^ Ullrich, sid. 223–238
  28. ^ Ziemann, Benjamin (2016), Autoritärer Staat und Demokratisierung 1890–1914 i Informationen zur politischen Bildung Nr. 329/2016, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 61
  29. ^ Krönika över 20:e århundradet, Bonniers, 1988 ISBN 91-34-50930-5
  30. ^ Müller, sid. 224-230
  31. ^ Müller, sid. 231-233
  32. ^ Thamer, Hans-Ulrich (1998), Verführung und Gewalt. Deutschland 1933-1945, Wolf Jobst Siedler Verlag GmbH, Berlin, sid. 576
  33. ^ Thamer, sid. 597-598
  34. ^ Müller, sid. 237-246
  35. ^ Müller, sid. 227, 230-231, 235, 241-242
  36. ^ Benz, Wolfgang (2005), Kriegsziele der Alliierten i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 5
  37. ^ ”Zwangswanderungen nach dem Zweiten Weltkrieg”. Bundeszentrale für politische Bildung. http://www.bpb.de/themen/CNSEUC,1,0,Zwangswanderungen_nach_dem_Zweiten_Weltkrieg.html. Läst 12 augusti 2013. 
  38. ^ Benz, Wolfgang (2005), Kriegsziele der Alliierten i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 7
  39. ^ Müller, Wolfdietrich (m fl) (2013), Deutsche Geschichte. Menschen, Ereignisse, Epochen, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 246
  40. ^ Benz, Wolfgang (2005), Errichtung der Besatzungscherrschaft i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bonn, Bundeszentrale für politische Bildung, sid. 9-13
  41. ^ Benz, Wolfgang (2005), Ost-west-Konflikt und deutsche Teilung i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bonn, Bundezentrale für politische Bildung, sid. 40-44
  42. ^ Müller, sid. 249–253
  43. ^ Germany, SPIEGEL ONLINE, Hamburg. ”Hauptstadtfrage 1949: Kampf der Möchtegern-Metropolen - SPIEGEL ONLINE - einestages”. SPIEGEL ONLINE. http://www.spiegel.de/einestages/hauptstadtfrage-1949-a-948163.html. Läst 19 juli 2017. 
  44. ^ Paul, Ulrich. ”Berlin wurde über Jahrzehnte aufgepäppelt - der Westteil der Stadt genauso wie die Hauptstadt der DDR: Zitterprämien und Notopfer” (på de-DE). Berliner Zeitung. http://www.berliner-zeitung.de/berlin-wurde-ueber-jahrzehnte-aufgepaeppelt---der-westteil-der-stadt-genauso-wie-die-hauptstadt-der-ddr-zitterpraemien-und-notopfer-15563690. Läst 19 juli 2017. 
  45. ^ Benz, Wolfgang (2005), Infrstruktur und Gesellschaft im zerstörten Deutschland i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, sid. 16-23
  46. ^ Online, FOCUS. ”Wie alliierte Soldaten deutsche Frauen missbrauchten” (på de). FOCUS Online. http://www.focus.de/politik/deutschland/als-die-soldaten-kamen-nicht-nur-im-osten-das-tausendfache-leid-deutscher-frauen-nach-kriegsende_id_4508551.html. Läst 13 juli 2017. 
  47. ^ Benz, Wolfgang (2005), Demokratisierung durch Entnazifizierung und Erziehung i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 30-33
  48. ^ Sontheimer, sid. 175-176
  49. ^ Hein, Bastian (2015), Die SS. Geschichte und Verbrechen, Verlag C.H. Beck, München, pos. 1689 ff.
  50. ^ Hein, pos. 1728
  51. ^ Benz, Wolfgang (2005), Wirtschaftsentwicklung von 1945 bis 1949 i Informationen zur politischen Bildung nr. 259, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 44-47
  52. ^ Müller, sid. 253–256
  53. ^ Müller, sid. 259
  54. ^ Sontheimer, Kurt (1991), Die Adenauer-Ära. Grundlegung der Bundesrepublik, Deutscher Taschenbuch Verlag, München, sid. 169-171
  55. ^ Müller, sid. 256
  56. ^ Schöllgen, Gregor (7 mars 2002). ”G E S C H I C H T E : Was der Diktator wirklich wollte” (på de-DE). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/2002/11/200211_p-stalin-note.xml. Läst 18 juli 2017. 
  57. ^ Niedhart, Gottfried (6 mars 1992). ”Schweigen als Pflicht” (på de-DE). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/1992/11/schweigen-als-pflicht/komplettansicht. Läst 19 juli 2017. 
  58. ^ Müller, sid. 257
  59. ^ Sontheimer, sid. 39-42
  60. ^ Sontheimer, sid. 44, 52-53
  61. ^ Sontheimer, sid. 175-180
  62. ^ Tuchel, Johannes, Albert, Julia (2016), Die Wahrnehmung des Widerstands nach 1945 i Informationen zur politischen Bildung nr. 330, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 76-79
  63. ^ Malycha, sid. 19-23
  64. ^ Malycha, sid. 23-25
  65. ^ Malycha, sid. 25-30
  66. ^ Borowsky, Peter (1998), Das Ende der "Ära Adenauer" i Information zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn, sid. 3-6
  67. ^ Borowsky, sid. 9
  68. ^ Borowsky, sid. 9-10
  69. ^ Borowsky, Peter, Grosse Koalition und Ausserparlamentarische Opposition i Informationen zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 1998, sid.11-13
  70. ^ Borowsky, Peter, Grosse Koalition und Ausserparlamentarische Opposition, sid. 14-20
  71. ^ Borowsky, Peter, Sozialliberale Koalition und innere Reformen i Informationen zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 1998, sid. 31-40
  72. ^ Borowsky, Peter, Tendenzwende Anfang der siebziger Jahre i Informationen zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 1998, sid. 44-45
  73. ^ Borowsky, Peter, Sozialliberale Koalition und innere Reformen, sid. 33
  74. ^ Borowsky, Peter, Tendenzwende Anfang der siebziger Jahre, sid. 45-49
  75. ^ Borowsky, Peter, Die DDR in den sechziger Jahren i Informationen zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 1998, sid. 22-24
  76. ^ Borowsky, Peter, Die DDR in den sechziger Jahren, sid. 25-26
  77. ^ Borowsky, Peter, Die DDR in den sechziger Jahren, sid. 25-31
  78. ^ Borowsky, Peter, Die DDR in den siebziger Jahren i Informationen zur politischen Bildung nr. 258, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 1998, sid. 40-44
  79. ^ Schildt, Axel, Innere Entwciklung der Bundesrepublik bis 1989 i Informationen zur politischen BIldung nr. 270, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 2001, sid. 4-6
  80. ^ Schildt, sid. 9
  81. ^ Schildt, Axel, sid. 6-9
  82. ^ Bührer, Werner, Wirtschaftliche Entwicklung in der Bundesrepublik i Informationen zur politischen Bildung nr. 270, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 2001, sid. 18-19
  83. ^ Schildt, Axel, Gesellschaft, Alltag und Kultur in der Bundesrepublik i Informationen zur politischen BIldung nr. 270, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 2001, sid. 34-38
  84. ^ Heydemann, Günther, Entwicklung der DDR bis Ende der achtziger Jahre i Informationen zur politischen Bildung nr. 270, Bonn 2001, sid. 19-21
  85. ^ Heydemann, sid. 21-23
  86. ^ Heydemann, sid. 25-27
  87. ^ Heydemann, sid. 22, 24-25
  88. ^ Heydemann, sid. 27-31
  89. ^ Heydemann, sid. 31-33
  90. ^ Heydemann, Günther, Gesellschaft und Alltag in der DDR i Informationen zur politischen Bildung nr. 270, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 2001, sid. 43-46
  91. ^ Malycha, Andreas, Auf dem Weg in den Zusammenbruch (1982 bis 1990) i Informationen zur politischen Bildung nr. 312, Bundeszentrale für politische Bildung, Bonn 2011, sid. 69-73
  92. ^ Malycha, sid. 73-75
  93. ^ Malycha, sid. 75-77
  94. ^ ”Verfassungsgesetz zur Bildung von Ländern in der Deutschen Demokratischen Republik - Ländereinführungsgesetz - vom 22. Juli 1990”. På www.verfassungen.de. http://www.verfassungen.de/de/ddr/ddr90-laeeinf.htm. Läst 28 augusti 2013. 
  95. ^ Malycha, sid. 77
  96. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands (Einigungsvertrag)”. På www.gesetze-im-internet.de, Bundesministerium der Justiz, Bundesrepublik Deutschland. http://www.gesetze-im-internet.de/einigvtr/BJNR208890990.html#BJNR208890990BJNG000300301. Läst 28 augusti 2013. 
  97. ^ ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands - Auszug” (pdf). Berlin.de. Arkiverad från originalet den 2 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140202094249/http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/4.pdf?download.htm. Läst 31 maj 2013. 
  98. ^ Deutscher Bundestag, 12. Wahlperiode. ”Vollendung der Einheit Deutschlands” (pdf). Berlin.de. Arkiverad från originalet den 2 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140202094251/http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/umzugsbeschluss_bt_910620.pdf?download.html. Läst 31 maj 2013. 
  99. ^ Malycha, sid. 80
  100. ^ Bildung, Bundeszentrale für politische. ”Die Entwicklung der Arbeitslosigkeit in Deutschland | bpb”. http://www.bpb.de/geschichte/deutsche-einheit/lange-wege-der-deutschen-einheit/47242/arbeitslosigkeit?p=all. Läst 4 augusti 2017. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Flag of Germany.svg Tysklandsportalen – samlingssidan för artiklar om Tyskland på svenskspråkiga Wikipedia.