Victor Arendorff
Victor Emanuel Esaias Arendorff, född 27 april 1878 i Stockholm, död där 16 februari 1958,[1] var en svensk författare, journalist och poet.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Victor Arendorff växte upp i Stockholm, där fadern var pälshandlare. Han var trots sin borgerliga bakgrund anarkist och syndikalist, och i sina böcker skildrar han arbetarklassen och trasproletariatet. Han startade sin bana som skribent i den högerorienterade tidningen Stockholms Dagblad 1896, men tröttnade på att arbeta för en borgerlig tidning och sade upp sig efter fyra år. Han började istället skriva för fackföreningstidningar, anarkistiska och socialistiska tidskrifter, bland annat i Brand. När den syndikalistiska tidningen Arbetaren startade blev han en flitig skribent där, och den publicerade även hans dikter. Arendorff såg allmänbildningen som en livsuppgift, att utrusta de lägre samhällsklasserna med kunskap, och det var därför naturligt för honom att skriva i arbetartidningar.
Han dömdes till sex månaders straffarbete för lösdriveri, och sattes i stenbrottet på Svartsjöanstalten. Under pseudonymen "Captivus" gav han i boken Svartsjöfångar (1910) ut sina minnen därifrån.
Han var en av de första så kallade Klarabohemerna och blev en centralgestalt i Klarakvarteren tillsammans med författare som Helmer Grundström, Emil Hagström och Nils Ferlin. Ferlin var inte bara en av Arendorffs närmaste vänner utan även en stor beundrare, vilket visar sig i dikten Kuplett som börjar med "På Arendorffs tid". Dikten har som visa med musik av Ferlin själv blivit mycket känd och finns i ett flertal inspelningar.[2] Visan sjöngs första gången av Anders Ek i revyn Nya Taggen på Nya Teatern i Stockholm 1942 och publicerades 1944 i Ferlins diktsamling Med många kulörta lyktor.[3]
Arendorff var långa perioder hemlös och övernattade ofta i Hagaparken i Solna. Han var dessutom skuldsatt på flera av de ölkaféer som Klarabohemerna besökte, vilket ledde till att han vid ett tillfälle lyckades sälja nyheten om sin "bortgång" till Dagens Nyheter, inklusive dödsannonsen, men bara några dagar senare sålde han nyheten om att han var vid liv till tidningen Arbetaren. De sista åren i sitt liv tillbringade Arendorff på Stureby vårdhem. Han avled 1958 och är begravd på Skogskyrkogården i Gamla Enskede.[4]
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- Svartsjöfångar : verklighetsskildringar / av Captivus. Stockholm: Holmström. 1910. Libris 1612490
- Brännvinstörst : en livsepilog. Stockholm: Ungsocialistiska partiet. 1914. Libris 1630998
- Vårt språk : konsten att lära sig skriva svenska korrekt. Federativs serie, 99-0569184-7 ; 12. Stockholm: Bokf. Federativ. 1925. Libris 1481710
- Herr Husvills visor och andra dikter. Stockholm: Ungsocialistiska partiets förl. 1915. Libris 1630999
- De valkiga händernas folk och andra dikter. Stockholm: Brand. 1928. Libris 1316851
- ”Fru Musica och arbetarklassen”. Metallarbetaren (Stockholm: Metallarbetaren, 1914-1996) 1939 (50:4),: sid. 8-10. 1939. ISSN 0026-0754. ISSN 0026-0754 ISSN 0026-0754. Libris 2719266
- Urspårad : (brännvinstörst) : en livsepilog. Stockholm: Carl B. Svensson. 1946. Libris 9696427
- Begär : en bohems upplevelser. Stockholm: Allmänna förl. 1949. Libris 1387824
- Stureplan : verklighetsskildring. Stockholm: Allmänna förl. 1949. Libris 1387825
- För fosterlandet : berättelser ur Lantarbetaren / Dan Mellin, red ; illustrationer av Albin Amelin ... ; förord: Robert Janson. Stockholm: Carlsson. 1990. Libris 7665956. ISBN 91-7798-369-6
- Herr Husvills visor och andra dikter / tonsättning: Ulf Melander ; [illustration: Svend Erik Kjaerulf]. Härnösand: ABF Mellannorrland. 1990. Libris 7765063. ISBN 91-87492-25-3
Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges Släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231
- ^ "På Arendorffs tid" på YouTube
- ^ Victor Arendorff i Myggans nöjeslexikon, band 1, 1989
- ^ Viktor Emanuel Esaias Arendorff – Litteratör på hittagraven.se
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Victor Arendorff i Svenskt författarlexikon 1900–1940, 1942
- "På Arendorffs tid" Dagens Nyheter 8 februari 1992
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- Petersens, Lennart af; Wästberg, Per (1957). Klara: en stadsdel i förvandling. Stockholm: Norstedt. Libris 261346
- Bergkvist, Sven O.; Mellin, Dan (1993). ”Victor Arendorff – den siste klarabohemen”. I Klarabohemernas värld (Stockholm: Carlsson, cop. 1993): sid. 70-[76]. Libris 2178388
- Westerström, Jenny (2006). "På Victor Arendorffs tid". Klara var inte Paris: bohemliv under två sekler. Stockholm: Carlsson. Libris 10167282. ISBN 91-7203-787-3