Vikunja

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vikunja
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Vicuña by Rico Hübner.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Kameldjur
Camelidae
Släkte Vicugna
Lesson, 1842
Art Vikunja
V. vicugna
Vetenskapligt namn
§ Vicugna vicugna
Auktor Molina, 1782
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN
Utbredningsområde enligt IUCN
Hitta fler artiklar om djur med

Vikunjan (Vicugna vicugna) är den minsta av de sydamerikanska kameldjuren och tillhör släktet Vicugna. Den liknar arten guanaco men är mindre och smalare.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten lever i Peru, västra Bolivia, nordöstra Chile och nordvästra Argentina.[1] Utbredningsområdet ligger i Andernas högre delar mellan 3 500 och 5 500 meter över havet.[2]

Habitatet utgörs av bergsstäpper och av den alpina tundran. Ofta förekommer glest fördelade buskar eller kaktusar i reviret. Vikunjan vistas gärna i områden som tidvis översvämmas och som liknar marskland. Översvämningarna beror på stigande grundvatten, på insjöar eller dammar som ökar i storleken efter regn eller på vattendrag.[1]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Några vakunjor och en nandu.

Vikunjan är 86-96 centimeter hög, och väger mellan 45 och 55 kg. Den har på ovansidan kanelbrun päls med röda och ockra skuggor, oftast med en lång vit man på bröstet och upp till axlarna. Manens hår kan vara 20 till 30 cm långa. Undersidan är täckt av vitaktig päls. Det smala huvudet kännetecknas av trekantiga öron.[3]

Kroppslängden (huvud och bål) ligger vanligtvis mellan 125 och 190 centimeter och svansen är 15 till 25 centimeter lång. I motsats till andra partåiga hovdjur har vikunjan undre framtänder som växer hela tiden. Liksom hos gnagare slipas tänderna när djuret äter.[2]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vikunjan lever i familjegrupper som leds av en alfahanne och varje grupp har ett revir. Dessutom finns grupper med enbart unga hannar som ännu saknar förmåga att få kontroll över en grupp med honor. Gamla hannar som blivit bortjagade av yngre och starkare hannar lever vanligen ensamma.

Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i delgångar eller på lägre belägna högplatå efter föda. Vid fara kan arten springa med en hastighet av 47 km/h. Födan utgörs av olika gräsarter. I motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist.[2] Den vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling.[1]

Honor är 330 till 350 dagar dräktig och föder sedan en enda unge som väger 4 till 6kg. Ungen kan gå efter 15 minuter men den vistas flera månader nära modern. Ungefär efter 10 månader slutar honan helt med digivning. Några honor kan para sig två år efter födelsen och de andra senare. I naturen blir flera individer 15 till 20 år gamla. Enstaka vikunjor i fångenskap levde 24 år.[2]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Djurets status som självständigt släkte är omstridd. Några zoologer listar arten under det vetenskapliga namnet Lama vicugna, alltså i ett släkte tillsammans med lama, guanaco och alpacka. En anledning till att klassa djuret som eget släkte är tändernas uppbyggnad. Å andra sidan förekommer korsningar mellan de nämnda kameldjuren som visar att dessa är nära släkt med varandra.

Vikunja och människor[redigera | redigera wikitext]

Från vikunjan får man vikunjaull - en mycket mjuk, fin och dyrbar ull. Den historiska uppfattningen var att vikunjan aldrig blev domesticerad och att laman och alpackan är tama varianter av guanacon. Enligt nyare undersökningar av djurens DNA härstammar alpackan däremot från vikunjan. På grund av att vikunja, lama, alpacka och guanaco kan korsas med varandra är släktskapet svårutrett. Historiskt kan fastslås att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet. Nybyggare från Spanien övergav denna extensiva djurhållning. De jagade djuren i stort antal för att ge plats åt sina egna husdjur och för ullens skull.

Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och skyddsåtgärder vidtogs. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men organisationer som bland annat The World Conservation Union, IUCN anser inte att faran är över ännu.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 15 oktober 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Vicugna vicugna på IUCN:s rödlista, auktor: South American Camelid Red List Authority (2008), besökt 25 oktober 2008.
  2. ^ [a b c d] Dai-Hong Kim (25 november 1999). ”Vicugna” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Vicugna_vicugna/. Läst 9 juli 2016. 
  3. ^ Brent Huffman (22 mars 2004). Vicugna vicugna (på engelska). Ultimateungulate. http://www.ultimateungulate.com/artiodactyla/vicugna_vicugna.html. Läst 9 juli 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]