Vinlus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vinlus
Dactylosphaera vitifolii 1 meyers 1888 v13 p621.png
Vinlus
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningHalvvingar
Hemiptera
UnderordningSternorrhyncha
ÖverfamiljBladlöss
Aphidoidea
FamiljDvärgbladlöss
Phylloxeridae
SläkteDaktulosphaira
ArtD. vitifoliae
Vetenskapligt namn
§ Daktulosphaira vitifoliae
AuktorFitch, 1856
Nymfer på vinrankerötter
Nymfer på vinrankerötter
Hitta fler artiklar om djur med

Vinlus (Daktulosphaira vitifoliae, förr Phylloxera vastatrix), art i insektsfamiljen dvärgbladlöss är en från USA härstammande skadeinsekt på vinrankor. Vinlusen kom till Europa1860-talet. Amerikanska rotstockar var resistenta mot vinlusen, men inte de europeiska. Vinlusen förstörde därför större delen av Europas vinodlingar. Lösningen blev att ympa in europeiska druvsorter på rotstockar av amerikanska vinrankarter och hybrider mellan amerikanska och europeiska vinrankor. Det dröjde till efter andra världskriget innan vinodlingarna återhämtat sig helt.

Vinlusen är fortfarande ett problem och i mitten av 1980-talet dök angrepp upp i kaliforniska vinodlingar, på grund av att man under 1960- och 1970-talen använde en rotstock, AxR1, som visade sig ha otillräcklig motståndskraft mot lusen.[1] Två pågående angrepp är i Yarra Valley i Australien och i Central Otago i Nya Zeeland. I Yarra Valley har man inrättat en infektionszon, Phylloxera Infested Zone, PIZ,[2] som omfattar ungefär en tredjedel av vingårdsarealen. I Central Otago upptäcktes vinlusen 2002 och har sedan spritt sig till i princip alla underregioner.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1863 noterade man de första indikationerna på någon typ av angrepp på några vinfält i södra Frankrike (Villeneuve-lès-Avignon, Gard).[4] Utan någon förklaring hade löven börjat gulna redan på våren och falla av under sommaren. Druvproduktionen blev dålig eller uteblev helt. Året efter började plantorna dö och långsamt började andra närliggande fält att drabbas. Först att drabbas av ”torkade löv”-sjukdomen var alltså Gard i Languedoc, men på bara några år drabbades distrikt efter distrikt och region efter region och spred sig till andra länder. Man letade efter förklaringar i allt från vädret och jordmånen till Satan och Guds vrede.

Bara i Frankrike förstördes över 40% av alla odlingar under en 15-årsperiod fram till mitten av 1870-talet. I början av 1900-talet var hela 75% av de franska vinodlingarna drabbade. Spanien drabbades 1875, Tyskland 1881, Italien 1879 och Champagne i Frankrike 1890.

1863, det år då problemen började, upptäcktes ”vårtor” och insekter på undersidan av blad på importerade amerikanska vinrankor i ett växthus i Hammersmith i England, som 1869 identifierades som Phylloxera av etomologen J.O. Westwood.[5] 1868 upptäckte den franska botanisten Jules Émile Planchon på universitetet i Montpellier liknande utväxter på rötterna av döende vinrankor.[6][7][8] Man noterade också småkryp på alla sjuka plantor och framlade teorin att sjukdomen berodde på insektsangrepp. Sjukdomen fick namnet Phylloxera vastatrix* och man trodde att man var lösningen på spåret. Man började kartlägga lusens livscykel för att angripa den på den svagaste punkten. Men ju mer man studerade lusen desto mer invecklat visade sig problemet vara. Man upptäckte snart att lusen hade flera olika livsformer, varav en till och med bar vingar och kunde flyga. Namnet Phylloxera vastatrix kommer från grekiskan, med betydelsen torra-löv-förstörare (phyllo 'löv,' xera 'torr' och vastatrix 'förstörare').

Det visade sig snart att ”bladvårtorna” (och vinlössen) beskrivits redan 1856 av entomologen Asa Fitch i New York och att de troligtvis länge förekommit på amerikanska vinplantor.[4][7] 1870 bekräftades Planchons teori av den amerikanska entomologen Chales Valentine Riley (av vilka delar publicerades i "The American Naturalist" (1872), och kort därefter (i vissa källor redan 1869) kom förslaget om ympning på amerikanska rotstockar från de franska vinodlarna Leo Laliman och Gaston Bazille.[6] De lyckade försöken ledde till det som brukar kallas ”rekonstruktionen av de franska vinodlingarna” under 1870- och 1880-talen. Man stötte initialt på motstånd från de så kallade ”kemisterna” som förespråkade kemisk bekämpning till skillnad från ”amerikanisterna” som förordade ympning. [5] 1886 konstaterade man att det var samma kryp som orsakade både angreppen på rötterna på europeiska vinrankor och på bladen på de amerikanska. Ympningen blev räddningen även om också stora mängder kemiska bekämpningsmedel användes ända fram till och med 1950-talet. Kemiska bekämpningsmedel är fortfarande en viktig del i kampen mot Phylloxeran då många av dagens rotstockar bara är delvis motståndskraftiga.

Tack vare ympningen kan vi idag fortfarande dricka viner gjorda på druvor från europeiska vinrankor. Miljontals rotstockar importerades från den amerikanska kontinenten, framförallt från en odlingsstation i Missouri i slutet på 1800-talet, vilket alltså räddade den europeiska vinindustrin.[8]

Biologi[redigera | redigera wikitext]

Vinlusen har en ytterst komplex livscykel som omfattar ett flertal livsformer. Förenklat kan man dela in livscykeln i en rotätningsfas och en lövätningsfas. Båda dessa faser omfattar honor och så kallade nymfer (mellanstadium i utvecklingen mellan larv och fullt utvecklad individ som ibland kallas för ”krypare”). Dessutom kan det under vissa förutsättningar även utvecklas en bevingad hona.[9][10]

Vinlössen bildar vårtor, galler, på blad och karaktäristiska svullnader (så kallade tuberositer och nodositer, också en form av gallbildningar) på rötterna, som båda är ett slags kolonier där lössen livnär sig på vinplantan och förökar sig genom partenogenes (asexuell fortplantning, ”jungfrufödsel”). Svullnaderna, eller kanske snarare knölarna och förtjockningarna, på rötterna skär av försörjningen av näringsämnen och vatten och dödar till sist plantan. Medan det främst är lövätningsfasen som drabbar de amerikanska arterna så drabbas den europeiska rankan främst av den dödliga rotätningsfasen. Det är denna ”angreppsskillnad” som gör att de amerikanska arterna är mer eller mindre resistenta.

Från gallbildningarna och tuberositerna finns det öppningar som möjliggör att ”kryparna” tar sig ut och startar nya kolonier. En annan av lössens livsformer, som inte alltid förekommer, är den vingbärande lusen vars enda uppgift verkar vara att flyga till närmaste stock och lägga ägg som kläcks till hanar och honor som parar sig och därefter lägger övervintrande ägg. Detta är de enda sexuella formerna. Honorna kan alltså lägga ägg och fortplanta sig utan föregående parning.[9][10]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Viticultural Information - AxR #1, University of California, läst 2012-12-17
  2. ^ Extension of Phylloxera zone in the Yarra valley
  3. ^ Phylloxera in Central Otago
  4. ^ [a b] Riley, On the cause of deterioration…, The American Naturalist, 1872.
  5. ^ [a b] Unwin, Wine and the Vine – An Historical Geography of Viticulture and the Wine Trade, Routledge, 1991 (2006).
  6. ^ [a b] The Great French Wine Blight, Wine Tidings No. 96, July/August 1986.
  7. ^ [a b] Classic Encyclopedia, Phylloxera, ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130528140313/http://www.1911encyclopedia.org/Phylloxera. Läst 27 januari 2016. , 2008.
  8. ^ [a b] Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.
  9. ^ [a b] Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.
  10. ^ [a b] Granett et al., Biolog and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 56, 387-412, 2001.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]