Vinlus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vinlus
Vinlus
Vinlus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Halvvingar
Hemiptera
Underordning Sternorrhyncha
Överfamilj Bladlöss
Aphidoidea
Familj Dvärgbladlöss
Phylloxeridae
Släkte Daktulosphaira
Art D. vitifoliae
Vetenskapligt namn
§ Daktulosphaira vitifoliae
Auktor Fitch, 1856
Nymfer på vinrankerötter
Nymfer på vinrankerötter
Hitta fler artiklar om djur med

Vinlus (Daktulosphaira vitifoliae, förr Phylloxera vastatrix), art i insektsfamiljen dvärgbladlöss. En från USA härstammande skadeinsekt på vinrankor. Vinlusen slog till på 1860-talet i Europa då den råkade ha importerats från USA. Amerikanska rotstockar var nämligen resistenta mot vinlusen. Vinlusen förstörde större delen av Europas vinodlingar och lösningen blev att ympa europeiska druvsorter på rotstockar av amerikanska vinrankearter respektive hybrider mellan amerikanska och europeiska vinrankor. Det dröjde till efter andra världskriget innan vinodlingarna återhämtat sig helt.

Vinlusen är fortfarande ett problem och i mitten av 1980-talet dök angrepp upp på kaliforniska vinodlingar, på grund av att man under 1960- och 1970-talen använde en rotstock (AxR1) som visade sig ha otillräcklig motståndkraft mot lusen.[1] Två - i hög grad - pågående angrepp är i Yarra Valley i Autstralien och i Central Otago i Nya Zeeland. I Yarra Valley så har man en infektionszon, Phylloxera Infested Zone PIZ[2], som omfattar ungefär en tredjedel av vingårdsarealen. I Central Otago upptäcktes vinlusen 2002 och har idag spridit sig till i princip alla underregioner.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1863 gjordes de första noteringarna att någonting var ”på gång” på några vinfält i södra Frankrike (Villeneuve-lès-Avignon, Gard).[4] Utan någon förklaring så hade löven börjat gulna redan på våren och började falla av under sommaren. Druvproduktionen blev dålig om den nu inte helt uteblev. Året efter började plantorna att dö, och långsamt började andra närliggande fält att drabbas. Först att drabbas – av ”torkade löv” sjukdomen – var alltså Gard i Languedoc, men på bara några år så drabbades distrikt för distrikt, region för region, och land för land. Man letade förklaringar i allt från vädret, jordmånen, till satan och guds vrede.

Tar vi bara Frankrike så förstördes över 40% av alla odlingar under en 15 års period fram till mitten av 1870-talet. I början på 1900 var hela 75% av de franska vinodlingarna drabbade. Spanien drabbades 1875, Tyskland 1881, Italien 1879 och Champagne 1890.

Samma år (som det hela började) 1863 upptäcktes ”vårtor” och insekter på undersidan på blad på importerade amerikanska vinrankor i ett växthus i Hammersmith (England) och som senare (1869) identifierades som phylloxera av etomologen J.O. Westwood.[5] 1868 upptäckte den franska botanisten Jules Émile Planchon på universitetet i Montpellier liknande utväxter på rötter hos döende vinrankor.[6][7][8] Man noterade också att alla sjuka plantor var ”nerlusade” med små kryp och framlade teorin att sjukdomen berodde på angreppen. Sjukdomen fick namnet phylloxera vastatrix* och man trodde att man var lösningen på spåret. Nu gällde det ju bara att kartlägga krypets livscykel och slå till på den svagaste punkten… Ju mer man studerade krypet desto mer invecklat visade sig problemet dock vara. Man upptäckte snart att lusen hade mängder med livsformer varav en t.o.m. bar vingar och kunde flyga.

  • Phylloxera vastatrix, från grekiskan i betydelse ”torra-löv-förstörare”, phyllo=löv, xera=torr och vastatrix=förstörare.

Det visade sig snart att ”bladvårtorna” (och vinlössen) beskrivits redan 1856 av en entomologist (Asa Fitch) i New York och att dom troligtvis ”alltid” förekommit på amerikanska vinplantor.[4][7] 1870 bekräftades Planchons teori av den amerikanska entomologen Chales Valentine Riley (delar vilket publicerades i The American Naturalist 1872), och strax därefter så kom förslaget om ympning på amerikanska rotstockar från två franska vinodlare (Leo Laliman och Gaston Bazille).[6] (Så brukar det stå även om jag har hittat referenser som antyder att förslaget kom redan 1869.) Hur som helst så började, efter lyckade försök, det som brukar kallas för ”rekonstruktionen av de franska vinodlingarna” under 1870-1880 talen. Man stötte initialt på motstånd från det man kallade för ”kemisterna” som förespråkade kemisk bekämpning till skillnad från ”amerikanisterna” som ju alltså förespråkade ympning. [5] 1886 konstaterade man att det vara samma kryp som orsakade både angreppen på rötterna på europeiska vinrankor och på bladen på dom amerikanska. Ympningen blev ju räddningen även om omfattande mängder med kemiska bekämpningsmedel användes ända fram till och med 1950-talet. Faktiskt så är kemiska bekämpningsmedel fortfarande en viktig del i kampen mot phylloxeran då många av dagens rotstockar bara är delvis motståndskraftiga.

Hur som helst så har vi ympningen att tacka för att vi idag fortfarande kan dricka viner gjorda på druvor från den europeiska vinrankan. Miljontals rotstockar importerades från amerikanska kontinenten, framförallt från en uppodlingsstation i Missouri, i slutet på 1800-talet och var alltså det som räddade den europeiska vinindustrin.[8]

Biologi[redigera | redigera wikitext]

Själva vinlusen har en ytterst komplex livscykel som omfattar ett flertal levnadsformer. Förenklat så kan man dela in livscykeln i en rotätningsfas och en lövätningsfas. Båda dessa faser omfattar honor och s.k. nymfer (mellanstadium i utvecklingen mellan larv och fullt utvecklad individ som ibland kallas för ”krypare”). Dessutom så kan det under vissa förutsättningar även utvecklas en bevingad hona.[9][10]

Vinlössen bildar vårtor (s.k. gallbildningar, galler) på blad och karaktäristiska svullnader (s.k. tuberositer och nodositer, också en form av gallbildningar) på rötter, som båda är ett slags kolonier där lössen livnär sig på vinplantan och förökar sig genom s.k. partenogenes (asexuell fortplantning, ”jungfrufödsel”). Svullnaderna, eller kanske snarare knölarna och förtjockningarna, på rötterna skär av försörjningen av näringsämnen och vatten och dödar till sist plantan. Medan det främst är lövätningsfasen som drabbar dom amerikanska arterna så drabbas den europeiska rankan främst av den dödliga rotätningsfasen. Det är denna ”angreppsskillnad” som gör att dom amerikanska arterna är mer eller mindre resistenta. Från gallbildningarna och tuberositerna så finns det öppningar som möjliggör s.k. ”krypare” (en av lusens formar) att ta sig ut och starta nya kolonier. En annan av lössens levnadsformer, som inte alltid förekommer, är en vingbärande lus vars enda uppgift verkar vara att flyga till närmaste stock och lägga ägg som kläcks till hanar och honor som parar sig och därefter lägger övervintrande ägg. Detta är de enda sexuella formerna. Honorna kan alltså lägga ägg och fortplanta sig utan föregående parning.[9][10]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Viticultural Information - AxR #1, University of California, läst 2012-12-17
  2. ^ Extension of Phylloxera zone in the Yarra valley
  3. ^ Phylloxera in Central Otago
  4. ^ [a b] Riley, On the cause of deterioration…, The American Naturalist, 1872.
  5. ^ [a b] Unwin, Wine and the Vine – An Historical Geography of Viticulture and the Wine Trade, Routledge, 1991 (2006).
  6. ^ [a b] The Great French Wine Blight, Wine Tidings No. 96, July/August 1986.
  7. ^ [a b] Classic Encyclopedia, Phylloxera, http://www.1911encyclopedia.org/Phylloxera, 2008.
  8. ^ [a b] Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.
  9. ^ [a b] Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.
  10. ^ [a b] Granett et al., Biolog and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 56, 387-412, 2001.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]