Östlig hålrotsfjäril

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Zerynthia cerisy)
Östlig hålrotsfjäril
Östlig hålrotsfjäril ssp.speciosa
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
KlassInsekter
Insecta
OrdningFjärilar
Lepidoptera
ÖverfamiljÄkta dagfjärilar
Papilionoidea
FamiljRiddarfjärilar
Papilionidae
UnderfamiljApollofjärilar
Parnassiinae
TribusZerynthiini
SläkteZerynthia
ArtÖstlig hålrotsfjäril
Z. cerisy
Vetenskapligt namn
§ Zerynthia cerisy
AuktorGodart , 1824
Hitta fler artiklar om djur med

Östlig hålrotsfjäril (Zerynthia cerisy eller Allancastria cerisyi) är en större hålrotsfjäril - i storlek med segelfjärilen, men till utseendet lik andra hålrotsfjärilar fast dock gulvitare än denne. Denna art tillhör familjen riddarfjärilar.

Habitat och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den östliga hålrotsfjärilen föredrar öppna, varma, torra och solexponerade platser - gärna med täta buskbestånd, floddalar och brukade marker.[1] Dess utbredning är ganska mycket vidare än hos spansk hålrotsfjäril, fŕån östra Europa till Mindre Asien. Lite mer specificerat så är det sydöstra Serbien, södra Rumänien, Nordmakedonien, Albanien, norra Grekland, Turkiet, Cypern, Libanon, Israel, Irak och Iran.[1] Arten ses i bergstrakter upp till 1300 m ö.h.[1][2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vingspannet är ungefär 52–62 mm.[3] Arten påminner mycket om spansk- och sydlig hålrotsfjäril, men har en mycket vitare ton i det gula och inte alls lika mycket svarta fält som hos ovannämnda arter. Könen är lika, dock inte lika lika som hos ovanstående arter. Hanen har mycket mindre andel svart på ovansidan, än honan. Hans framvinge har inga röda fläckar - detta har inte honan heller. Bakvingen har en röd fläck, hos båda könen, på dess framkant, samt en glest band med röda fläckar, fem stycken, längs bakkanten.[2][1] Honans svarta delar är mycket mer utbredda - vilket gör det lättare att urskilja könen från varandra. Den gula tonen är också gulare hos honan. Honan har även fem (oftast) blåa fläckar i bakvingens mörka bakkant.[2][1] Östlig hålrotsfjäril har även små "svalstjärtar", vilka de spröt som sticker ut från bakvingen kallas.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Det finns en handfull underarter, men som dock inte är identifierbara i fält.[4][5]

Zerynthia cerisy cerisy[redigera | redigera wikitext]

Detta är nominatrasen, denna beskrivs ovan.

Zerynthia cerisy cretica[redigera | redigera wikitext]

Denna ras skiljer sig både i form, färg och storlek.[1] Den kretiska rasen saknar svalstjärtarna och hanens mängd svart är ännu mer reducerad likaså de röda fläckarna på bakvingens bakkant - vilka är nästan obefintliga, i vissa fall.[2] Rasen anses vara egen art av vissa taxonomer. [1]

Zerynthia cerisy cypria[redigera | redigera wikitext]

Denna underart är lokal, endast på Cypern.

Zerynthia cerisy ferdinandi[redigera | redigera wikitext]

Underart som ses i Bulgarien.

Zerynthia cerisy martini[redigera | redigera wikitext]

Denna underart är lokal på Rhodos.

Zerynthia cerisy huberi[redigera | redigera wikitext]

En underart som ses i Grekland och även i Florina, Makedonien.

Zerynthia cerisy speciosa[redigera | redigera wikitext]

Denna underart klassificeras ibland som egen underart. Dennes lokalitet är östra Turkiet och Syrien.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En nykläckt hane

Östlig hålrotsfjäril flyger bara i en generation vart år, vilken kan inträffa tre till fyra veckor senare beroende på altituden, höjden över havet.[1]

Reproduktion[redigera | redigera wikitext]

Äggen läggs ensamma eller i små antal ovanpå löv, växter i närhet till buskar eller plantor väl skuggade av träd. När äggen sedan kläckts och larverna har ätit upp sig för förpuppningen, så brukar de oftast välja platser som foten av ett träd eller vid stenar.[1]

Värdväxter[redigera | redigera wikitext]

Samtliga värdväxter är oftast av släktet Aristolochia.[1]

  • Aristolochia clematis
  • Aristolochia bodamae
  • Aristolochia cretica

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Tolman Tom och Lewingtion Richard (2008). Collins Butterfly Guide. London: HarperCollins Publishers. ISBN 9780007279777 
  2. ^ [a b c d e] Higgins Lionel G. och Riley Norman D. (1971). Europas fjärilar. Hargreaves Brian. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB 
  3. ^ ”butterfly-guide.co.uk”. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110814112433/http://www.butterfly-guide.co.uk/species/papilionidae/turk1.htm. Läst 16 februari 2012. 
  4. ^ Tree of Life web project
  5. ^ UniPROT