Fåglars syn: Skillnad mellan sidversioner
AHA (Diskussion | Bidrag) Skapade sidan med ''''Fåglarnas synsinne''' är väl utvecklat. Jämfört med däggdjuren har de proportionellt sett en betydligt större ögonglob och oftast en bättre [[synskär...' |
(Ingen skillnad)
|
Versionen från 25 mars 2010 kl. 13.22
Fåglarnas synsinne är väl utvecklat. Jämfört med däggdjuren har de proportionellt sett en betydligt större ögonglob och oftast en bättre synskärpa och ett mer utvecklat färgseende. Synen hos de flesta fåglar omfattar ett brett färgspektrum som sträcker sig från kortvågigt ultraviolett ljus till långvågigt rött ljus. Deras ögon verkar även ha en förmåga att uppfatta såväl polariserat ljus som jordens magnetfält. Sitt välutvecklade synsinne utnyttjar de för att söka föda, navigera, välja partner och upptäcka rovdjur.
Anatomi
De flesta fåglar har sina ögon på huvudets sidor, vilket ger dem ett bra vidvinkelseende och därmed en förmåga att snabbt kunna uppfatta faror som inte bara kommer framifrån. Exempelvis omfattar en morkullas horisontella synfält 360 grader och uppåt når det 180 grader. Detta innebär att i ett och samma synfält kan morkullan uppfatta vad som händer runt om och rakt upp. Till skillnad från däggdjuren kan fåglarna nästan inte rotera sina ögon i ögonhålorna (ett undantag är storskarven.[1]), vilket de kompenserar med ett brett synfält eller med en god förmåga att rotera huvudet. Fåglar med ögonen på huvudets sidor använder ett öga åt gången för att studera saker i sin närhet. Denna laterala ögonplacering ger ett monokulärt seende, det vill säga ögonens respektive synfält överlappar inte varandra, vilket har nackdelen att avståndsbedömningen blir sämre än hos fåglar med ett binokulärt seende. Genom att röra huvudet i sidled eller upp-och-ner kan fåglar med monokulärt seende dock få en något bättre uppfattning om avståndet till vad de ser. Ugglor har genom sina framåtriktade ögon ett utpräglat binokulärt seende, vilket ger dem ett bra stereoskopiskt seende (djupseende) och därmed ett bra skärpedjup.[2] Detta ger dem en god förmåga att bedöma avstånd till vad de ser. Lappugglans ögon sitter även insjukna i en hålighet, vilket delvis avskärmar störande solljus.
Inne i fågelögat finns även en avgränsad struktur som kallas pekten (som i övrigt bara förekommer hos ett antal sköldpaddsarter). Den är fäst i ögats bakre del och är fylld med blodkärl. Forskarna är inte eniga om dess uppgift, men en hypotes är att den är inblandad i ögats närings- och syretillförsel. Fågelns näthinna har ett solfjäderformat blodtillförselsystem som kallas pecten oculi.[3]
Fotoreceptorer
Fotoreceptorerna (syncellerna) utgörs av stavar och tappar. Stavarna hjälper ett djur att se kontraster i svart och vitt (gråskalan). Hos nattaktiva fåglar är stavarna fler än hos dagaktiva fåglar. Ugglor har inga tappar, utan bara stavar. Nattaktiva fåglar, som ugglor och nattskärra, - samt kattdjur - har dessutom en reflekterande hinna längst bak i ögat (därav blänket i ögon som utsätts för strålkastarljus), vilket får det inkommande ljuset att passera näthinnans fotoreceptorer två gånger, vilket förbättrar mörkerseendet. Nattaktiva fåglar saknar till stor del färginslag i sina dräkter, vilket ger dem ett bra kamouflage, samtidigt som de ändå saknar förmåga att se en eventuell färg i t ex det motsatta könets dräkt.
Tapparna å sin sida möjliggör färgseende och underlättar därmed upptäckten av små detaljer i dagsljus. Generellt kan man säga att ju tätare tapparna sitter i ögat desto skarpare syn. En ormvråk har en miljon tappar per kvadratmillimeter näthinna, vilket är fem gånger så många som hos människan. Den skarpaste (mest högupplösta) synen finner man hos rovfåglar och sångare. De kan urskilja detaljer tre gånger så bra som vi människor. Medan de flesta däggdjurs (inklusive människans) detaljkänslighet är koncentrerad till ett enda område (gula fläcken, fovean) har fågelögat två sådana områden. Fovean utgörs av en inbuktning i näthinnan där tapparna är relativt tätt packade och den ger sannolikt fågeln en bättre bildupplösning och därmed möjlighet att lättare upptäcka rörelser hos små objekt. Många rovfåglar kan dessutom använda fördjupningen i fovea som ett teleobjektiv till en kamera och zooma in blicken och på så vis urskilja detaljer på större avstånd.[4] Snabbflygande fåglar som kungsfiskare, örnar, hökar, kolibrier och svalor har dels ett binokulärt seende framåt, dels en andra fovea, som tar in syninformation från detta framåtriktade seende. Antagligen hjälper detta fågeln att skaffa sig en god bedömning av flyghastighet och avstånd.
Färgseende inom det ultravioletta spektrat
Fåglarnas färgseende överträffar de flesta andra djurarters. (Även vissa korallfiskar kan, liksom fåglarna, uppfatta även mycket små nyansskiftningar inom ett mycket brett färgspektrum.) Förutom de tre typer av tappar som däggdjur har för att kunna se inom det röda, gröna och det blå våglängdsområdet har fåglar nämligen en fjärde typ som möjliggör färgseende även inom det kortvågiga ultravioletta ljusspektrat.[5]
För att ytterligare skärpa förmågan att urskilja små nyansskillnader har dagaktiva fåglar både enkla och dubbla tappar, samt tappar som är anslutna till oljedroppar i olika färg. Oljedropparna filtrerar bort vissa ljusvåglängder så att bara ljus av en viss våglängd når de underliggande fotoreceptorerna, vilket bidrar till fågelns förmåga att kunna se vissa objekt mot en färgad bakgrund. Denna våglängdsfiltrering ser olika ut hos olika arter. Duvor och starar har ett stort antal tappar knutna till gula, röda och orange oljedroppar, medan andra arter kan ha exempelvis genomskinliga eller svagt gröna oljedroppar. Gula och röda pigment i en del oljedroppar skyddar ögat genom att filtrera bort skadligt UV-ljus (på liknande sätt som människoögats gulfärgade lins gör), vilket behövs eftersom fågelögats ofärgade lins annars hade släppt igenom detta UV-ljus.
Olika grupper av fåglar ser olika våglängder av UV-ljuset och exempelvis ser tättingar kortare våglängder än rovfåglar. Detta medför i sin tur att många mindre fåglar som för människan ser ut att ha en färgstark fjäderdräkt, som blåmes eller sidensvans, för en rovfågel eller kråkfågel ter sig i det närmaste "osynliga" eller perfekt kamouflerade gentemot naturen runt omkring.[6]
Men detta är betydelsefullt även utifrån andra aspekter. Många fåglar fjäderdräktsmönster i ultraviolett som är osynliga för människans öga. Vissa fåglar vars kön förefaller likadana för en människas öga åtskiljs av närvaron av fjäderpartier som reflekterar ultraviolett ljus. Fåglarnas förmåga att uppfatta färgnyanser inom UV-spektrat utnyttjas exempelvis i parningsleken av blåmeshonan när hon väljer en partner. Blåmeshanar har en fläck på hjässan som reflekterar ultraviolett och som visas upp vid parningsleken genom att de poserar och reser sina nackfjädrar.[7] Hannar med en stor UV-färgad fläck på hjässan har större chans att bli utvald. Nyblivna starföräldrar ger mer mat åt de ungar som utsänder den kraftigaste UV-signalen från sina orange näbbkanter, en instinkt som gökungar med sina orangefärgade gap utnyttjar. Ultraviolett ljus används också vid födosök. Rödvingetrasten har nytta av sitt UV-seende när den söker efter bär. Och tornfalkar söker smågnagare genom att avläsa deras UV-reflekterande urinmärken på marken.[8]
Förmåga att uppfatta polariserat ljus och jordens magnetfält
Fåglar verkar, till skillnad från människan, ha en förmåga att uppfatta polariserat ljus. Sådant ljus uppträder i mulet väder och löper i parallella band över himlen, vinkelrätt mot solen. Graden av polarisering varierar med molnligheten samt solens höjd på himlavalvet. Med hjälp av sin inre klocka, som är kopplad till fågelns fysiologiska dygnsrytm, verkar fågeln därmed kunna avgöra i vilket väderstreck solen står. Hur fåglarnas registrering av polariserat ljus går till är dock inte klarlagt.
Fåglar verkar även ha ett magnetsinne (en ”magnetkompass”) som hjälpmedel för att ta ut rätt kurs när de flyttar. Detta magnetsinne verkar sitta i näthinnan och därmed inte kunna aktiveras om natten är alltför mörk. Hur magnetsinnet är uppbyggt är forskarna inte helt ense om, men många menar att inklinationen registreras av specialiserade fotoreceptorer i ögonen.
Övrigt
En fågels ögonlock används inte för att blinka.[9] För att fukta och rengöra hornhinnan har fåglarna en mer eller mindre genomskinlig blinkhinna, som hos dykande fåglar är helt genomskinlig och även fungerar som cyklop, vilket underlättar seendet i vattnet. Blinkhinnan täcker också ögat och fungerar som en kontaktlins hos många vattenfåglar.[3]
Sjöfåglar har speciella flexibla linser, som tillåter ackommodation för att se i luft och vatten.[3] Fåglarnas pupill är oftast rund. Iris är hos juveniler oftast mörk, men bleknar med stigande ålder. Jämfört med människans öga kan ett fågelöga uppfatta snabbare bildväxlingar – upp mot 100 bilder per sekund (Hz), medan vår reaktionstid möjliggör ca 60 Hz. Strutsen är det landdjur som har störst ögon.
Referenser
Noter
- ^ White, Craig R.; Norman Day, Patrick J. Butler, Graham R. Martin (juli 2007). ”Vision and Foraging in Cormorants: More like Herons than Hawks?”. PLoS ONE 2 (7): sid. e639. doi:. PMID 17653266.
- ^ Martin, Graham R.; Gadi Katzir (1999). ”Visual fields in short-toed eagles, Circaetus gallicus (Accipitridae), and the function of binocularity in birds”. Brain, Behaviour and Evolution 53 (2): sid. 55–66. doi:. PMID 9933782.
- ^ [a b c] Gill, Frank (1995). Ornithology. New York: WH Freeman and Co. ISBN 0-7167-2415-4.
- ^ Institutionen för cell- och organismbiologi vid Lunds Universitet
- ^ Wilkie, Susan E.; Peter M. A. M. VISSERS, Debipriya DAS et al. (1998). ”The molecular basis for UV vision in birds: spectral characteristics, cDNA sequence and retinal localization of the UV-sensitive visual pigment of the budgerigar (Melopsittacus undulatus)”. Biochemical Journal 330: sid. 541–47. PMID 9461554.
- ^ Proceedings of the National Academy of Sciences
- ^ Andersson, S. (1998). ”Ultraviolet sexual dimorphism and assortative mating in blue tits”. Proceeding of the Royal Society B 265 (1395): sid. 445–50. doi:.
- ^ Viitala, Jussi; Erkki Korplmäki, Pälvl Palokangas & Minna Koivula (1995). ”Attraction of kestrels to vole scent marks visible in ultraviolet light”. Nature 373 (6513): sid. 425–27. doi:.
- ^ Williams, David L.; Edmund Flach (mars 2003). ”Symblepharon with aberrant protrusion of the nictitating membrane in the snowy owl (Nyctea scandiaca)”. Veterinary Ophthalmology 6 (1): sid. 11–13. doi:. PMID 12641836.
Källor
- Brutus Östling, Susanne Åkesson (2009) Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga., sid:196-197