Storskarv

Storskarv Status i världen: Livskraftig (lc)
Adult ej häckande storskarv (P. c. novaehollandiae) i Tasmanien.
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Pelikanfåglar se text Pelecaniformes/ Suliformes
Familj	Skarvar Phalacrocoracidae
Släkte	Phalacrocorax
Art	Storskarv P. carbo
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax carbo
Auktor	Linné, 1758
Juvenil storskarv.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Storskarv (Phalacrocorax carbo) är en fågel inom familjen skarvar. Skarvarnas närmsta släktingar utgörs av fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar. Storskarven förekommer på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika och förekommer både vid kusten och i inlandet. Vissa populationer, främst de nordligaste är flyttfåglar, andra populationer drar sig bara undan is och hårt väder medan vissa är stannfåglar. Storskarven är en stor, ganska långhalsad fågel som i adult dräkt är svartglänsande. Den har en rak näbb och vid näbbroten en liten fjäderlös hakpåse. Storskarven delar ett antal karaktäristiska drag med andra arter inom familjen. Bland annat är dess fjäderdräkt inte helt vattenavstötande vilket underlättare när den dyker och den är en utmärkt simmare som kan stanna under vatten långa stunder för att födosöka. För att torka sätter den sig med utbredda vingar och stödjer kroppen på den styva stjärten.

Storskarven lever både vid salt, bräckt och sött vatten. Den lever till största delen av fisk men tar även kräftdjur, groddjur, blötdjur och fågelungar. Den födosöker främst utmed botten, ibland på djupare vatten, men oftast i grundare vatten. Storskarven häckar oftast i kolonier, inte sällan tillsammans med andra fågelarter. Boet byggs av tång och pinnar och placeras på branta klippavsatser eller i träd. Den lägger i genomsnitt 4-5 ägg per år och ruvning och uppfödning sköts gemensamt av de båda föräldrarna. Skarvarnas spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarvkollonier tar därför ofta helt över små öar vilket lokalt kan få stora konsekvenser. Dessa öar utmärks av döda träd och brist på annan växtlighet. Om skarvarna försvinner omvandlas dock ammoniaken till nitrat vilket fungerar som gödsel och ön återfår snabbt sin växtlighet.

Den globala populationen av storskarv är inte hotad. Den har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. På vissa platser har den varit en illa ansedd fågel eftersom den ansetts vara ett skadedjur, en konkurrent om fisken, att den förstör öar och fiskeredskap, och har ett obehagligt utseende. Studier har dock visat att arten har liten effekt på fiskbestånd och minskade fiskpopulationer har inte har kunnat observeras där storskarvar nyetablerat sig. Arten har på flera platser systematiskt förföljts och exempelvis utrotades den från Sverige i slutet av 1800-talet. Men arten har återhämtat sig och under senare delen av 1990-talet ökade skarvpopulationen i Sverige och Danmark mycket snabbt men denna utveckling har nu stannat av.

Utseende och läte

Mellanskarv (P. c. sinensis) i häckningsdräkt i Faridabad, Haryana, Indien.

Den adulta storskarven är cirka 80-95 centimeter lång, har ett vingspann på 130-160 centimeter och väger ungefär 2,5 kilo. Hanen är något större än honan. Den har en lång grå näbb, som är gul längst in vid näbbroten och vars överdel är nedböjd i en hake över underdelens spets. Under näbben har den ett fjäderlöst hudparti‚ som i de flesta dräkter är gulaktig. Detta är en mycket liten hakpåse som alla pelikanfåglar har, men som är mycket mer framträdande hos pelikaner och tropikfåglar. Storskarven har vidare proportionerligt korta vingar och en mycket styv avrundad stjärt. Den har korta ben som sitter långt bak på kroppen och de mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tår. Bakklon är lång och vänd inåt. Mellanklon har på insidan små tänder som sitter uppradade som på en kam, och ytterklon är längre än mellantån.

Den adulta storskarven i häckningsdräkt är svart med blåaktig glans. Den har en bred distinkt vit fläck på strupen, vitgrå i nacken, har långa nackfjädrar och en vit fläck på låret. De adulta ickehäckande fåglarna saknar den vita lårfläcken, har inte lika blåaktig glans, är mörk i nacken och har mindre nackfjädrar. De juvenila fåglarna är brunsvarta och har vitt bröst.

Den sitter ganska upprätt och stödjer sig då med hjälp av den styva stjärten, som fungerar som ett tredje ben.

Storskarven är en tyst fågel förutom vid häckning i sina kolonier då den har olika gutturala läten.

Morfologiska skillnader mellan underarter

De adulta fåglarna av underarterna P. c. maroccanus har ett distinkt helvitt bröst och den australiska underarten P. c. novaehollandiae har i häckningsdräkt en tydligare tofs på huvudet.

Skillnaderna mellan nominatformen P. c. carbo och P. c. sinensis är subtila. Trots att den senare kallas för mellanskarv är storleksskillnaden inte så pass tydliga att denna karaktär kan användas i fält, då de största sinensis-hanarna överlappar i storlek med de minsta carbo-honorna. En studie av Newson et al. från 2004 visar att en distinkt biometrisk skillnad mellan underarterna är den vinkel som bildas av hakpåsen, det vill säga det nakna hudparti som finns under näbben, där carbo har en mindre vinkel medan sinensis har en större. Storskarvar med en vinkel mindre eller lika med 65° kan med säkerhet bestämmas som carbo medan individer med en vinkel lika med, eller större än 73° med säkerhet kan bestämmas som sinensis. De individer som har en vinkel emellan dessa grader kan inte utifrån denna karaktär med säkerhet underartsbestämmas. Hos carbo minskar vinkeln klinalt med latitud, medan vinkeln hos sinensis ökar allt längre österut i artens utbredningsområde.

Utbredning och taxonomi

Juvenil storskarv i vinterdräkt torkar fjädrarna.

Storskarven är en vitt spridd art och vanlig i på många platser i sitt utbredningsområde. Den häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Delar av världspopulationen är stannfåglar, men lokalt kan de sprida sig inåt land under höst och vinter, medan de nordliga populationerna är utpräglade flyttfåglar.

Taxonomi

Skarvarnas taxonomi är mycket omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men denna grupp kanske är närmre besläktad med pelikanerna och/eller pingvinerna än några andra av dagens fåglar.. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.. Förslagsvis har därför skarvarna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.

Olika auktoriteter delar upp storskarven i olika många underarter. Exempelvis behandlas ibland vitbröstad skarv (Phalacrocorax lucidus), som lever i Afrika söder om Sahara‚ som en underart P. c. lucidus till storskarven, medan andra kategoriserar den som en god art. Underarterna delas ofta in i de två huvudgrupperna carbo och novaehollandiae och vissa menar att den senare gruppen ska ses som en egen art. Vanligen delas storskarven upp i sex underarter:

carbo-gruppen

• Phalacrocorax carbo carbo - häckar i östra Kanada, på Grönland och i Västeuropa.
• Phalacrocorax carbo sinensis - häckar från norra Centraleuropa, kring Östersjön och österut till Kina och Indien. Kallas ibland mellanskarv.
• Phalacrocorax carbo hanedae - häckar i Japan.
• Phalacrocorax carbo maroccanus - häckar i nordvästra Afrika.

novaehollandiae-gruppen

• Phalacrocorax carbo novaehollandiae - häckar i Australien.
• Phalacrocorax carbo steadi - häckar på Nya Zeeland och Chathamöarna.

Nominatformen, P. c. carbo, förekommer främst i anslutning till Atlantens kuster och närliggande områden i inlandet. Den häckar vid Västeuropas kuster och söderut till Norra Afrika, på de brittiska öarna, Färöarna, Island och Grönland. I Nordamerika förekommer den enbart på östkusten, men häckar enbart i dess allra nordligaste utbredningsområde, i Kustprovinserna i Kanada.

Flyttning

Flock med flyttande storskarv i typisk plogformation.

Storskarven är stannfågel, partiell flyttfågel eller flyttfågel beroende på population. Den kusthäckande nominatformen P. c. carbo i Irland och Storbritannien flyttar utmed den västra Atlantkusten, så långt söderut som till norra Portugal. Det holländska beståndet av underarten P. c. sinensis är partiella flyttfåglar medan de östligare populationerna av denna underart är flyttfåglar och övervintrar i Sydostasien och Indonesien. I Centraleuropa flyttar merparten i oktober och november och dessa fåglar övervintrar i Storbritannien, Nordafrika och i östra Medelhavet. På våren besätts häckningskolonierna i Nederländerna redan i januari eller februari, och längre österut först i mars och april.

Förekomst i Sverige

Det förekommer två underarter av storskarv i Sverige. Den fågel som till allra största del häckar i Sverige, både utmed kusten och i inlandet, är P. c. sinensis som ibland kallas mellanskarv. Den häckar utmed västkusten, södra Sveriges kust och uppför östkusten och norrlandskusten. Den häckar även i inlandet vid sjöar och våtmarker. En stor del av det svenska häckningsbeståndet av C. c. sinensis är flyttfåglar och övervintrar längre söderut i Europa till Medelhavet, men ett ökande antal har börjat övervintra i södra Sverige. Den andra underarten som förekommer i Sverige, är nominatformen P. c. carbo, vilken huvudsakligen är en vintergäst och då förekommer både längs västkusten och i Östersjön. Den anländer sina vinterkvarter i Sverige under hösten och stannar tills mars–april. Dessa övervintrande storskarvar har sina häckningsplatser i Norge och nordvästra Ryssland. Det är dock osäkert om den inte också förekommer som sällsynt häckfågel i Bohuslän. Fynd av subfossila ben i bosättningar i Sverige av denna underart‚ indikerar att den tidigare har varit en häckfågel i Sverige.

"Kinesisk skarv"

2008 publicerade Christer Olburs en avhandling som lägger fram idén att alla mellanskarvar (C. c. sinensis) som förekommer i Europa härstammar från fåglar som importerades från Kina under 1500-talet. Skriften menar att mellanskarven därför är en introducerad invasiv art. Denna slutsats är dock felaktig. Mellanskarven har förekommit i Europa under mycket lång tid och den europeiska beståndet utgör den västligaste delen av underartens utbredningsområde. Det finns fynd av subfossila ben av mellanskarv, cirka 3000 år gamla från Belgien. Man har också funnit skarvben i tidiga bosättningar runt om i Europa men flertalet är inte underartsbestämda eftersom möjligheten att underartsbestämma dessa arter utifrån ben är en ganska ny kunskap. Uppfattningen att mellanskarven härstammar från Kina har lett till att den i vissa kretsar kallas "kinesisk skarv" eller "kinesisk mellanskarv".

Ekologi

För att torka sin fjäderdräkt breder storskarven ut sina vingar på ett karaktäristiskt sätt.

Skarven rör sig dåligt på marken och är inte heller någon skicklig flygare. Däremot simmar den bra och är en skicklig fiskare. På sommaren brukar storskarven ses på klippor och skär nära kusten.

Gruppen skarvar har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten. Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka. För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig därför storskarven med utbredda vingar. Det har även lagts fram teorier om att skarven sitter och värmer sig med utbredda vingar för att värma upp den kalla fisken som den ätit, men en forskningsstudie motbevisar detta. Dock breder storskarven ibland ut sina vingar även när de inte är blöta, vilket tyder på att de utbredda vingarna även kan ha andra funktioner.

I dessa fåglars beteende kan så kallade överslagshandlingar förekomma, vilket innebär att de ser ut att göra en omotiverad handling, när den normala metoden är hindrad. Ett exempel är när två revirstridande hanar hotar varandra och inte vågar angripa. Då kan en av dem börja putsa fjädrarna, bygga på sitt bo eller bete sig sexuellt.^{[källa behövs]}

Biotop

Storskarven förekommer både utmed kusten och på inlandslokaler. Ute vid kusten uppträder de vid skyddade områden som exempelvis flodmynningar, mangroveträsk, deltaområden och vikar. För häckning utmed kusten är den beroende av klippiga kuststräckor och öar. Vid kusten undviker de vanligtvis områden med djupare vatten. I inlandet förekommer de exempelvis vid bräckt vatten, salthaltiga våtmarker, sjöar, större floder och träskmarker med öppna vattenytor. I inlandet är den beroende av träd, buskmarker och vassområden för häckningen. I inlandet undviker de överväxta, mindre vattensamlingar, mycket grunda, eller mycket djupa vatten.

Föda

Storskarven fångar sitt byte från botten, ibland på djupare vatten, men oftast i grundare vatten. Dess föda består främst av en stor mängd olika fiskar. Studier från slutet av 1980-talet av den svenska populationen visar att födan då främst bestod av tånglake, abborre, mört och rötsimpa. Utöver detta äter de även kräftdjur, groddjur, blötdjur och fågelungar. Den flyger ofta långa sträckor, gärna i större flockar, för att söka föda och kan även födosöka i flock. Studier har visat att storskarvens syn inte alls är speciellt bra under vatten utan jämförs med människans möjlighet att se under vatten och att de bara kan urskilja enskilda byten på mindre än en meters avstånd. Däremot anses storskarvens möjlighet att snabbt skjuta ut huvudet och näbben med hjälp av sin långa hals utgöra en av orsakerna till att den är en så pass skicklig fiskare.

Häckning

Skarvkoloni med sitt typiska ödsliga utseende.

Den häckar i kolonier, ofta med andra fågelarter. Kolonierna omfattar oftast mellan 10-500 par och i extremfall uppemot 1000 par. Bona, som består av tång och pinnar, placeras på branta klippavsatser eller i träd. Skarven lägger i genomsnitt 4-5 ägg, men kullar med 2-6 förekommer. Äggen är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. Båda föräldrarna ruvar äggen, vilket tar 27-31 dagar, och tar sedan tillsammans hand om ungarna som blir flygga efter ytterligare 50 dagar. I genomsnittet uppnår två ungar vuxen ålder per skarvpar och år.^{[källa behövs]}

Skarvarnas spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet. Ofta finns det dock små skyddade områden på öarna som lite vegetation kan finnas kvar i. Om kolonin splittras på grund av störning och skarvarna flyttar, omvandlas ammoniaken till bland annat nitrat. Nitrat är en form av kväve som fungerar som växtnäring, så ganska snart grönskar ön igen.

I Sverige är havsörnen en naturlig predator av skarven och går på vissa håll hårt åt skarvungarna. Örnarna angriper främst bon som lagts på marken, och som ligger helt öppet när föräldrarna är borta och födosöker. Störningar av örn eller människor är huvudorsakerna till att skarvar överger sina kolonier.^{[källa behövs]}

Storskarven och människan

Skarvfiske i Suzhou, Kina.

Som fiskeredskap

Historiskt har man använt skarvar som fiskeredskap och i vissa delar av Asien, främst Kina och Japan, nyttjas de på detta sätt än idag. Man har då en lina om fågelns hals som hindrar den från att svälja den fisk den fångar och som istället tas om hand av fiskaren. Under 1500-talet introducerades denna fiskemetod av sjömän i Europa och det finns källor som beskriver att bra fiskeskarvar skattades högt.

Status och hot

Storskarven har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. Detta gör att den som art inte är hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).

Fiskare har tidigare gått hårt åt skarvens boplatser, för att man uppfattade fågeln som en konkurrent och ett skadedjur. Skarven plockar ibland fisk ur nät och fiskodlingar, skadar fiskeredskap och lämnar bitmärken på fisk som därmed blir svårsåld. Det brukar även påstås att den är en så pass effektiv fiskare att den skulle reducera bestånd av småfisk i sådan grad att den konkurrerar ut större fiskar. Forskning visar dock att storskarvens predation har liten effekt på fiskbestånd och minskade fiskpopulationer inte har kunnat observeras där storskarvar nyetablerat sig. En annan orsak till dess impopularitet är skarvöarnas kusliga utseende och föreställningen att öarna förstörs för all framtid, vilket inte heller stämmer. Storskarven är idag skyddad av EU:s fågeldirektiv.

Storskarvens populationsutveckling i Sverige och Danmark

Den första kända skriftliga beviset på storskarv i Sverige är från 1500-talet av Olaus Magnus. Vid arkeologiska utgrävningar av 900-talets Birka fann man benfynd av juvenil storskarv vilket tyder på att arten häckade där då. Under 1800-talet häckade arten troligtvis enbart i Skåne och Blekinge. På grund av förföljelse utrotades den i Sverige i slutet av 1800-talet eller möjligen något senare. Kring 1940-talet hade arten återetablerat sig, och det fanns då en koloni i Kalmarsund som långsamt ökade i storlek. 1985 häckade där 1670 par. Från slutet av 1980-talet spred sig arten till andra delar av sydsödra Sverige och 1989 fanns det tio kolonier med 4800 par samtidigt som storskarven även ökade stort i Danmark. Under 1990-talet ökade så storskarven stort i Sverige och 2004 fanns det 190 kolonier med sammanlagt 35000 par i Sverige. I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994 på ön Grän utanför Utö. Numera förekommer skarvkolonier även i innerskärgårdarna och i de norrländska älvarnas nedre lopp. I Danmark nåddes kulmen för populationsökningen under 1990-talet och därefter har häckningsantalet minskat. Kulmen för populationsökningen i Sverige verkar ha skett kring mitten av 2000-talet och 2009 observerades 43100 häckande par i hela landet, vilket var 500 par färre än 2006.

Storskarven i Finland

I Finland är storskarven fredad året om från och med början av 2000-talet. Den har dock förökat sig snabbt längs kusterna, vilket har lett till olaglig förstörelse av storskarvars bon. Enligt ett nytt direktiv från finska miljöministeriet ska det bli lättare att få undantagslov för till exempel jakt på arten. I början av häckningsperioden 2009 fanns det omkring 43 000 storskarvar längs Finlands kuster.

Namn

Storskarven kallas också än idag för ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr har den även kallats för hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.

Referenser

Källor

• Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (utgåva första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
• Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (utgåva första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren 
• Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
• White, Craig.; Martin, Graham.; Butler, Partick (2008) Wingspreading, wing-drying and food-warming in great cormorants Phalacorocorax carbo., Journal of Avian Biology, vol.39, sid:576-578

Externa länkar

• Sveriges ornitologiska förening
• Svenska jägareförbundet
• Dansk ornitologisk forening

• Wikimedia Commons har media som rör Storskarv
  Bilder & media
• Wiktionary har ett uppslag om storskarv.
  Ordbok