Östersjöns utvecklingshistoria

Den postglaciala havsnivåhöjning som, i kombination med landhöjningen, resulterade i en serie sjöar och hav som till slut blev Östersjön.

Mellan det som idag är Sverige och Finland finns en sänka, Östersjösänkan, som omväxlande varit fylld med salt-, brack- eller sötvatten.

Eemhavet 130 000 – 115 000 f.Kr.

Baltiska issjön

Ancylusjön 8 200 f. Kr. De sista resterna av inlandsisen syns i vitt.

Litorinahavet omkring 7 000 år före nutid (5 000 f. Kr.).

Eemhavet kallas det hav som under Eem-interglacialen för 130 000 - 115 000 år sedan antas ha omgivit Skandinavien-Finland som en stor ö. Eemhavet upptog Östersjösänkan med breda förbindelser över Själland till Nordsjön och troligen även över Karelen med Vita havet och Norra ishavet.

Baltiska issjön 12 500 – 9 500 f.Kr.

Baltiska issjön var en stor färskvattensjö och en föregångare till Östersjön. Den skapades då inlandsisen i den senaste skandinaviska istiden, Weichsel, gradvis började att dra sig tillbaka för cirka 15 000 år sedan. I samband med detta bildades en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön var uppdämd dels av de omgivnade landområdena och av inlandsisen. Utloppet gick via väldiga vattenfall i Öresund.

I yngre dryas tid hade isen dragit sig tillbaka mot norr, så att Baltiska issjön var skild från västerhavet endast vid Billingen. Den tappades slutligen ut via Billingen, på bara drygt ett år sjönk vattenytan med 25 meter ner till havsytans nivå.

Yoldiahavet 9 500 – 8 700 f.Kr.

Yoldiahavet är geologernas namn på en fas i Östersjöbassängens historia med brackvatten, som rådde efter att den Baltiska issjön tömts och vattenytan sjunkit till dåvarande havsnivå. Yoldiahavet fanns cirka 9 500–8 700 f.Kr. och övergick sedan i Ancylussjön. Allt vattenutbyte mellan Yoldiahavet och Västerhavet skedde via sund i Mellansverige, först via smala sund i den nordliga delen av Hökensås och senare, i samband med det huvudsakliga saltvatteninflödet, via sund i Närke. Brackvattenförhållanden rådde dock endast under en cirka 150–200 år lång period under Yoldiahavets mellersta del. Under den tiden invandrade saltvattensorganismer till Östersjön, förutom musslan Yoldia arctica (idag Portlandia arctica), som gett Yoldiahavets dess namn, även enstaka arter av foraminiferer som Elphidium excavatum och musselkräftor som Cytheropteron montrosiense.

Ancylussjön 8 700 – 8 000 f.Kr.

Ancylussjön uppstod ungefär 8 700 f. Kr., när det inträffade en landhöjning så förbindelsen mellan Yoldiahavet och Västerhavet blev allt grundare. De salta bottenströmmarna kunde ej tränga in i Östersjöbäckenet och det uppstod en sötvattensjö – Ancylussjön. Ancylussjöns utlopp var genom Göta älv och Steinselva/Otteidsundet. Vänern fanns inte utan var en vik i Ancylussjön. Tidigare teorier att Svea älv har utgjort ett utlopp har visat sig felaktiga. Sjöytan höjdes fram till ungefär 8 300 f. Kr. då den var minst 10 meter högre än Västerhavet. I söder höjdes ytan med 25 meter medan ytan inte höjdes alls i norr eftersom landhöjningen dominerade. I Hanöbukten i Skåne dränktes tallskogar som man fortfarande kan hitta rester av i Östersjön ner till 35 meters djup. Ytan sänktes sedan på mindre än 200 år och var 8 000 f. Kr. nere på samma nivå som havsytan. Inflödet av saltvatten var till en början svaga och sporadiska men så småningom övergick Ancylussjön i Littorinahavet. Övergångsstadiet mellan sötvatten och saltvatten kallas för Mastogloiahavet. Ancylussjön har fått sitt namn av en snäcka, Ancylus fluviatilis som lever i sötvatten.

Littorinahavet 8 000 – 1 000 f.Kr.

Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. Men allt eftersom klimatet blev varmare fortsatte de arktiska isarna att smälta och havsytan steg. Så småningom höjde sig havet så mycket att det trängde in över Öresundsomådet och saltvatten kom in i Östersjöbäckenet. Det nya saltvattenshav som bildades kallas Littorinahavet efter saltvattenssnäckan Littorina littorea. I början var salthalten inte särskilt hög och detta övergångsstadium benämns Mastogloiahavet. Det dröjde flera hundra år innan salthalten nådde sitt maximum. Littorinahavet hade syrefattiga bottnar, vilket visar sig i svarta ränder i sedimenten på grund av döda bottnar.

Limneahavet 1 000 f.Kr. – nutid

När Littorinahavet var som störst var förbindelserna med världshaven betydligt bredare och djupare än nu, salthalten var också högre. Emellertid avtog havsytans stigning men landhöjningen fortsatte. Detta ledde till att förbindelserna blev grundare och smalare och allt mindre saltvatten kom in i Östersjöbäckenet. En långsam minskning av salthalten blev följden. Detta stadium av Östersjön, som fortfarande pågår, brukar kallas Limneahavet efter sötvattensnäckan Limnea ovata.

Källor

• Stockholms Marina Forskningscentrum

Se även

• Postglacial landhöjning
• Strandförskjutning
• Landhöjningen i Stockholm
• Preboreal tid
• Boreal tid
• Atlantisk tid
• Subboreal tid