Norra ishavet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta

Norra ishavet, Arktiska havet eller Arktiska oceanen är världens nordligaste hav. Det omfattar Nordpolen och ligger mellan Norge, Ryssland, Kanada, Grönland och Alaska. Eftersom det omfamnas av så mycket land räknas det ibland som ett medelhav.

Norra ishavet är det minsta av världshaven, oceanerna, och täcker ungefär tre procent av jordens yta.[2] [3] Norra ishavet har förbindelse med Atlanten via Grönlandshavet och med Stilla havet via Berings sund. Av de fem världshaven är Norra ishavet det grundaste med ett medeldjup på 1 050 meter.[2]

Stora delar av Norra ishavet är täckt av packis. Under vintern täcker isen det mesta av Norra ishavets yta. På sommaren krymper isytan till halva sin vinterstorlek.[2] Mellan packisen i norr och det ryska fastlandet i söder finns en remsa av farbart vatten som benämnts nordostpassagen. Denna led har aldrig fått ekonomisk betydelse men är känd på grund av djärva utforskningsresor.

Norra ishavet fick stor militär betydelse under kalla kriget på grund av att atomubåten utvecklades. En atomubåt kan ligga gömd under polarisen och garantera andra-slags-förmåga efter en attack med kärnvapen.

I eller vid Norra ishavet finns större mängder naturtillgångar som petroleum, naturgas, mangannodul samt sand och grus.[4] Det är anledningen för pågående dispyter mellan dessa stater som ligger vid havet som tänker utnyttja dessa ämnen om klimatet blir ännu varmare.

Havsdelar[redigera | redigera wikitext]

Bredvid den centrala zonen kring Nordpolen räknas några randhav som bildas av större bukter. Dessa är från Nordkap österut räknat Barents hav, Karahavet, Laptevhavet (även kallat Nordenskiölds hav). Östsibiriska havet och Tjuktjerhavet norr om Ryssland samt Beauforthavet norr om Nordamerika. Ibland räknas Grönlandshavet, som ligger mellan Grönland, Jan Mayen och Svalbard, samt Norska havet till Norra ishavet men de kan även räknas till Atlanten.

Floder som rinner ut i Norra ishavet[redigera | redigera wikitext]

Många stora norrgående floder mynnar ut i Norra ishavet, framför allt i Sibirien.

Ryssland[redigera | redigera wikitext]

  • Jenisej är cirka 4 100 kilometer lång och farbar större delen av sträckan.
  • Lena är den tionde längsta floden i världen och har det nionde största avrinningsområdet. Den är 4 400 kilometer lång.
  • Ob
  • Kolyma
  • Petjora är 1 809 kilometer lång.
  • Chatanga

Kanada[redigera | redigera wikitext]

  • Mackenziefloden är Nordamerikas näst längsta flod, 4 090 kilometer lång.

Ögrupper och öar[redigera | redigera wikitext]

Det finns en rad ögrupper och öar utspridda över Norra Ishavet. De flesta finns bland Kanadas arktiska öar och Rysslands arktiska öar. Bland de större öarna finns först och främst världens största ö Grönland och Island och Svalbard.

Se vidare Lista över öar i Norra ishavet.

Större städer och hamnar[redigera | redigera wikitext]

Fauna och flora[redigera | redigera wikitext]

Vid Norra ishavet ruvar ungefär 50 arter havsfåglar, bland annat alkor, stormfåglar, måsar, skarvar, tärnor och vissa rovfåglar. Flera av dessa bildar mellan juni och juli stora kolonier på klippor eller vid kustlinjen. Fåglarna hittar sin föda i vattnet. Av sälar finns åtta arter i regionen och hos några av dessa sker födelsen direkt på drivisen. Den största sälarten i Norra ishavet är valrossen som blir upp till fyra meter lång och ett ton tung (hannar). Sälarnas naturliga fiende är isbjörnen som vistas på isen. Den jagar främst mindre sälarter och i undantagsfall sjuka eller unga individer av valross. Kända valarter från regionen är grönlandsval, narval och vitval, men även andra valar befinner sig under sommaren i området.

Norra ishavets växtliv är koncentrerat i havets fytoplankton. Av dessa organismer finns en stor mängd i regionen. Fytoplankton får sina näringsämnen från floder som mynnar i havet samt från havsströmmar som kommer från Atlanten och Stilla havet.[5]

Klimatet[redigera | redigera wikitext]

Vintern kännetecknas av en fullständig mörk period (polarnatt) med kalla, klara och stabila väderförhållanden. Under sommaren finns däremot en tid med permanent dagsljus (midnattssol), dimmigt väder och svaga stormar med regn eller snöfall.

Havet har vid ytan en nästan konstant temperatur lite under fryspunkten för havsvatten, alltså ungefär vid −2 °C. Även när oceanen är täckt av is har den ett utjämnande inflytande på luftens temperatur och därför finns här inte lika stora temperaturskillnader som i Antarktis.

Klimatet ändrade sig betydande under de senaste 55 miljoner åren. Mellan paleocen och eocen låg den genomsnittliga temperaturen för havets övre vattenskikt mellan 10 och 20 °C.[6][7] Därför hade tropiska livsformer möjlighet att vistas i havet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 26 november 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ International Bathymetric Chart of the Arctic Ocean (IBCAO)
  2. ^ [a b c] PhysicalGeography.net - Michael Pidwirny: Introduction to the Oceans
  3. ^ Tomczak, Matthias; Godfrey, J. Stuart (2003), Regional Oceanography: an Introduction (2), Delhi: Daya Publishing House, ISBN 81-7035-306-8, http://www.es.flinders.edu.au/~mattom/regoc/ 
  4. ^ Arctic Ocean CIA World Factbook. 30 november 2006. Besökt 7 december 2006.
  5. ^ Physical Nutrients and Primary Productivity Professor Terry Whiteledge. National Oceanic and Atmospheric Administration. Besökt 7 december 2006.
  6. ^ Shellito, C.J.; Sloan, L.C.; Huber, M. (2003). ”Climate model sensitivity to atmospheric CO2 levels in the Early-Middle Paleogene”. Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 193 (1): 113–123.
  7. ^ Sluijs, A.; Schouten, S.; Pagani, M.; Woltering, M.; Brinkhuis, H.; Damsté, J.S.S.; Dickens, G.R.; Huber, M.; Reichart, G.J.; Stein, R.; Others, (2006). ”Subtropical Arctic Ocean temperatures during the Palaeocene/Eocene thermal maximum”. Nature 441 (7093): 610–613.