AC/DC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
AC/DC
ACDC-Hughes-long ago.jpg
Bon Scott (t.h.) och Angus Young (t.v.) live i Belfast 1979.
Bakgrund Australien Sydney, Australien
Genre(r) Hårdrock, bluesrock, rock'n'roll
År som aktiva 1973-
Skivbolag Albert Productions, EMI, Columbia, Epic, Atlantic, Atco, Elektra, East West
Artistsamarbeten Geordie, The Easybeats, Fraternity, The Valentines, Marcus Hook Roll Band, Rhino Bucket
Webbplats Officiell webbplats
Medlemmar
Angus Young
Cliff Williams
Phil Rudd
Brian Johnson
Stevie Young
Tidigare medlemmar
Dave Evans
Larry Van Kriedt
Colin Burgess
Bon Scott
Mark Evans
Simon Wright
Chris Slade
Peter Clack
Neil Smith
Malcolm Young
Logotyp
Acdc logo band.svg

AC/DC är ett hårdrocksband från Sydney i Australien som bildades i slutet av 1973 av Malcolm Young. Namnet är en förkortning av engelskans alternating current/direct current (växelström/likström). I Australien, varifrån flera av bandmedlemmarna kommer, kallas bandet för "Acca Dacca". Vissa menar att AC/DC var pionjärer inom hårdrocken, medan andra menar att musiken snarare bör klassas som rock 'n' roll. Deras album har sålt över 200 miljoner exemplar, med låtar som "Hells Bells", "Back in Black", "Highway to Hell", "T.N.T." och "Thunderstruck".

Gruppens historia brukar delas upp i två eror: Bon Scott-eran (1974-1980) och Brian Johnson-eran (1980-nutid). Eventuellt räknar man även med en tredje era, Dave Evans-eran (1973-1974), för att beskriva bandet innan Bon Scott fick sångarrollen.

År 2003 blev gruppen invald i Rock and Roll Hall of Fame.[1]

Gitarristen Angus Young är en stor rockikon i dag och har fortfarande som kännetecken att alltid bära skoluniform på scen. Utmärkande drag i hans spelstil är de relativt enkla dur-ackorden med större fokus på taktkänsla och träffsäkerhet i de riff som de flesta låtarna byggts upp runt i klassiker som till exempel "T.N.T.", "You Shook Me All Night Long", "Highway to Hell", "For Those About to Rock We Salute You", "Thunderstruck" med flera.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bröderna Malcolm (f. 1953) och Angus Young (f. 1955) flyttade till Australien från Skottland 1963 eftersom fadern hade svårt att få jobb. Malcolm bildade AC/DC 1973 tillsammans med brodern Angus, som då var 18 år. Angus bar skoluniform på scen, vilket senare blev ett signum för gruppen.

Gruppens första sångare var Dave Evans, som ersattes av Bon Scott i oktober 1974. Scott hade varit gruppens chaufför och trummis och fick hoppa in som sångare då Evans vid ett tillfälle vägrade att uppträda på scen. Scott hade sedan tidigare erfarenhet från andra australiska band (till exempel The Valentines).

Gruppens två första studioalbum gavs bara ut i Australien. Dessa två album, High Voltage och T.N.T. slogs sedan ihop för en amerikansk och brittisk utgåva, High Voltage.

Gruppens Sverige-premiär ägde rum den 16 juli 1976. Bandet var pausunderhållning till dansbandet Jigs i dansrotundan Cortina i Vinberg i Halland.[2]

På hösten 1976 släpptes nästa album, Dirty Deeds Done Dirt Cheap, och året efter släpptes Let There Be Rock. Därefter lämnade basisten Mark Evans gruppen för att ersättas av Cliff Williams, en engelsman som de stött på under en turné. 1978 släpptes Powerage och samma år släppte man även livealbumet If You Want Blood You've Got It.

AC/DC slog igenom rejält då man släppte Highway To Hell 1979. Albumet blev en stor framgång både i Storbritannien och USA, och det blev även deras första miljonsäljare. Albumet hyllade ett vilt liv med supande och galenskaper, så det var en dyster ironi att sångaren Bon Scott skulle avlida efter en blöt kväll (kvävd av sina egna spyor i en bil) ett halvår efter att albumet släppts. Man hade precis börjat fila på ett nytt album när detta inträffade och man rekryterade en ny sångare vid namn Brian Johnson från bandet Geordie. Detta album, Back in Black, släppt 1980, blev gruppens största försäljningssuccé och inom hårdrocken räknas det som en milstolpe. Inom ett år hade skivan sålts i tolv miljoner exemplar.

1981 släpptes ännu ett album, For Those About to Rock We Salute You, vilket innebar fortsatt succé. Titelspåret på albumet har sedan det släpptes avslutat i stort sett varje turnékonsert[3] och många menar att det är bandets hyllning till sina fans.

1983 lämnade trummisen Phil Rudd (som varit med i stort sett sedan bandet startades) bandet och ersattes av Simon Wright. Nu var Malcolm och Angus Young de enda originalmedlemmarna som var kvar. Albumet Flick of the Switch hann inte bli färdigt innan Rudd lämnade, så några av låtarna spelades in med en studiotrummis. 1984 släpptes en skiva med fem låtar som spelats in 1974, överblivet material från de australiska utgåvorna av High Voltage och T.N.T. '74 Jailbreak namngavs den nya skivan till. Året efter släpptes albumet Fly on the Wall och året efter det släpptes Who Made Who, som var soundtrack till filmen Maximum Overdrive. Det sista albumet på 1980-talet var Blow Up Your Video, som släpptes 1988.

1990 släpptes The Razors Edge med den nya trummisen Chris Slade. Albumet innehöll bland annat låten "Thunderstruck", som blev gruppens största hit på många år. Världsturnén som följde på albumet dokumenterades på livealbumet AC/DC Live, som släpptes 1992. Vid det här laget började studioalbumen ges ut med längre tidsintervall och nästa, Ballbreaker, gavs inte ut förrän 1995. På detta album gjorde den tidigare trummisen Phil Rudd comeback. 1997 släpptes samlingsboxen Bonfire, som innehöll en konsert i New York från 1977, en konsert i Paris från 1979 och en skiva med tidigare outgivet material.

AC/DC gick in i 2000-talet genom att släppa albumet Stiff Upper Lip år 2000. Därefter dröjde det ända till 2008 innan nästa album släpptes, Black Ice. Året efter släpptes en ny samlingsbox, Backtracks, som innehöll låtar som tidigare varit svåra att få tag i, såsom låtar som bara funnits med på de australiska utgåvorna av vissa album eller varit b-sidor på singlar, samt olika liveinspelningar. 2010 släpptes soundtracket till filmen Iron Man 2 med musik av AC/DC. Världsturnén efter Black Ice varade i flera år och resulterade i livealbumet Live at River Plate 2012.

I april 2014 tillkännagav AC/DC att Malcolm Young skulle ta en paus från gruppen på grund av en ospecificerad sjukdom. Samtidigt försäkrade man att man kommer att fortsätta att göra musik.[4] Enligt Brian Johnson tänkte man trots Malcolms sjukdom ändå gå in i en studio och försöka spela in nytt material.[5]. I september 2014 tillkännagav bandet att Malcolm inte skulle återvända. På kompgitarr tillsattes i stället brorsonen Stevie Young.[6]

Fotogalleri: Madrid 2009[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Tidigare medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Under inspelningen av det första albumet, High Voltage (1974), hade gruppen ingen fast trummis så Peter Clack och John Proud fick dela på inspelningen. 1975 började Phil Rudd som trummis.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

EP[redigera | redigera wikitext]

Soundtrack[redigera | redigera wikitext]

Samlingsbox[redigera | redigera wikitext]

DVD/Blu-ray[redigera | redigera wikitext]

Konsert DVD/Blu-ray[redigera | redigera wikitext]

  • AC/DC - Live 1977 (konsert från London 1977)
  • AC/DC - Let There Be Rock (konsert från Paris den 9 december 1979)
  • AC/DC - Rocks Detroit (konsert från Detroit 1990)
  • AC/DC - Live at Donington (konsert från Donington den 17 augusti 1991)
  • AC/DC - No Bull (konsert från Madrid 1996)
  • AC/DC - Stiff Upper Lip Live (konsert från München den 14 juni 2001)
  • AC/DC - Live at River Plate (konsert från Buenos Aires i december 2009)

Dokumentär DVD/Blu-ray[redigera | redigera wikitext]

  • AC/DC - Dirty Deeds
  • AC/DC - Backtracks
  • AC/DC - Ride On Bon
  • AC/DC - Plug Me In
  • AC/DC - Family Jewels
  • AC/DC - Back in Black
  • AC/DC - It's a Long Way to the Top
  • AC/DC - And Then There Was Rock
  • AC/DC - Rough & Tough

Filmreferenser[redigera | redigera wikitext]

Spelreferenser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”AC/DC” (på engelska). Rock and Roll Hall of Fame. http://www.rockhall.com/inductees/ac-dc. Läst 2 maj 2014. 
  2. ^ ”När AC/DC kom till byn”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=2945949. Läst 2 maj 2014. 
  3. ^ ”Tour” (på engelska). AC/DC. http://www.acdc.com/us/tour. Läst 2 maj 2014. 
  4. ^ ”A message from AC/DC” (på engelska). AC/DC. 16 april 2014. http://www.acdc.com/us/news/message-acdc. Läst 2 maj 2014. 
  5. ^ Manger, Warren (18 april 2014). ”"Malcolm's ill and it's horrible. I don't know what happens next": AC/DC Brian Johnson on band's crisis” (på engelska). Daily Mirror. http://www.mirror.co.uk/lifestyle/going-out/music/malcolm-young-illness-acdcs-brian-3425970. Läst 2 maj 2014. 
  6. ^ Fel: |titel= (titel) måste specificeras vid användandet av {{webbref}}”. AC/DC. http://www.acdc.com/us/news/new-album-out-december-2. Läst 24 september 2014. 
  7. ^ ”Former AC/DC Bassist Neil Smith Dies” (på engelska). AC-DC.net. http://www.ac-dc.net/news/news.php?news_id=373. Läst 17 april 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]