Amerikanska inbördeskriget
| Amerikanska inbördeskriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Slaget vid Gettysburg | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Amerikas förenta stater
|
 Amerikas konfedererade stater
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Abraham Lincoln
|
Jefferson Davis
| ||||||
| Styrka | |||||||
| 2 100 000 | 1 064 000 | ||||||
| Förluster | |||||||
| 140 414 döda i strid[1] ~365 000 döda totalt[1] 275 200 skadade |
72 524 döda i strid[1] ~260 000 döda totalt 137 000 skadade | ||||||
Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865. Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 stater i södern, hos vilka slaveri fortfarande var lagligt, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”). De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”) stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen. Problemen som ledde till kriget löstes delvis i rekonstruktionseran som följde.
Inbördeskriget påstås ofta vara en fråga om slavhandeln men det är dock inte hela sanningen; historiker har ofta pekat på de tullar som belastades främst sydstaterna, som en orsak till att dessa bröt sig ur unionen. Det ena samhället i södern var ett avancerat jordbrukssamhälle och det i norr var ett industrialiserat samhälle, vilket gjorde sydstaterna mer vänliga till handel med omvärlden, medan nordstaterna stod för en protektionistisk politik [källa saknas, omdiskuterade uppgifter].
Bakgrund
När Abraham Lincoln från republikanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydstaterna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildades Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades i huvudsak som ett krig för frigörelse från unionen respektive återställande av densamma, men under kriget kom även slaverifrågan in i bilden; de mer industrialiserade Nordstaterna erkände slavarnas frigivning i stater som kämpade mot unionen, men godkände fortsatt slaveri i de unionsstater som hade slaveri. Sydstaterna baserade sin ekonomi på upprätthållande av slaveriet. Majoriteten av sydstaterna menade att slaveriet inte kunde avskaffas i syd för då skulle en ekonomisk kollaps ske. Vidare var många fattiga vita i sydstaterna mot slaveriet, då detta pressade deras ekonomiska situation och försvårade möjligheterna att få arbete. En del fiendskap uppstod när det Demokratiska partiet, som ville bevara slaveriet, splittrades i två partier på just denna fråga och följaktligen förlorade valet på grund av just det.
Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.[2]
Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med nio miljoner invånare inklusive fyra miljoner slavar, mot 21 nordstater med 28 miljoner invånare.
Händelseförlopp
I presidentvalet 1860 hade det republikanska partiet, lett av Abraham Lincoln, en kampanj mot utökandet av slaveriet bortom de delstater där det redan existerade. Republikanerna förespråkade nationalism och i deras valprogram 1860 fördömde de hot om splittring som bekännelse för förräderi. Efter en republikansk seger, men innan den nya regeringen tillträdde den 4 mars 1861, förklarade sju delstater sin utbrytning och gick ihop och bildade Amerikas konfedererade stater. Både president James Buchanans avgående regering och den tillträdande regeringen bestred utträdets lagenlighet och betraktade det som uppror. De övriga åtta slavstaterna avvisade samtal om utbrytning vid denna tidpunkt. Inget land i världen erkände konfederationen.
Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat som skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av ytterligare fyra slavstater. Båda sidor rustade upp arméstyrkor allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–62 var resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hämmade britterna från att ingripa.[3] Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.[4]
År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster, fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg och splittrade därmed konfederationen i två delar och förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väst, gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864 och organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaterna fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler befälet över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade dock sina planer på grun av våldsamt motstånd och ledde belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resten av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta och marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckades, retirerade den konfedererade armén men förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.
Det amerikanska inbördeskriget var ett av de tidigaste sanna industriella krigen. Järnvägar, telegrafen, ångbåtar och massproducerade vapen användes i stor omfattning. Bruket av total krigföring, som utvecklats av Sherman i Georgia, och skyttegravskriget i närheten av Petersburg, förebådade första världskriget i Europa. Det är fortfarande det blodigaste kriget i amerikansk historia med 620 000 döda soldater och okänt antal civila offer. Historikern John Huddleston uppskattar dödssiffran till tio procent av alla män 20–45 år i nordstaterna och 30 procent av alla vita män i åldern 18–40 i södern.[5] Nordstaternas seger innebar slutet på konfederationen och slaveriet i USA och stärkte den federala regeringens roll. De sociala, politiska och ekonomiska frågorna samt rasfrågorna i kriget formade rekonstruktionstiden på ett avgörande sätt som varade till 1877.
Striderna
| Slavstater som utträdde ur unionen före slaget vid Fort Sumter |
| Slavstater som utträdde ur unionen efter slaget vid Fort Sumter |
| Slavstater som förblev i unionen |
| Fria Unionsstater |
| Ej kontrollerade Territorier |
Striderna inleddes den 12 april 1861 med att sydstaterna intog Fort Sumter i South Carolina och mot alla förväntningar besegrade de även den reguljära unionsarmén i det första slaget vid Bull Run 21 juli 1861. År 1862 blev general Robert E. Lee ledare för konfederationens Virginiaarmé och utkämpade med den ett oavgjort fältslag vid Antietam i september. Lees militära skicklighet bidrog därefter starkt till sydstaternas krigsinsats och han visade sig vara den största faktorn till att de industriellt underlägsna sydstaterna kunde hålla ut så länge.
Redan från början av kriget etablerade nordstaterna en sjöblockad mot sydstaterna i syfte att hindra sydstaterna från att exportera bomull till Europa. Den 8–9 mars 1862 ägde världshistoriens första strid mellan bepansrade fartyg rum i slaget vid Hampton Roads. Det nordstatsbyggda USS Monitor (konstruerat av den svenskfödde John Ericsson) avgick med en knapp seger efter en lång duell mot sydstaternas CSS Virginia (som innan ombyggnaden hette Merrimac). Under tiden opererade nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant längre västerut och besegrade sydstatsarmen i slaget vid Shiloh 1862. Därefter ryckte han vidare söderut längs Mississippifloden, i syfte att skära konfederationen i två delar. Under perioden maj-juni 1862 föll både Memphis och New Orleans i unionens händer med hjälp av unionens flottstyrkor. Den 4 juli 1863 intog nordstatstrupperna sålunda Vicksburg (se Slaget vid Vicksburg). Lee besegrade nordstatsarméerna i slagen vid Fredericksburg, Chancellorsville och Fredericksburg (andra) och ledde därefter Virginiaarmén in i Maryland. Krigets avgörande slag, och vändpunkt, kom i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1–3 juli 1863, där Lee besegrades av general George Gordon Meade. Samtidigt blev en nordstatsarmé, som försökt invadera Virginia, besegrad i slagen vid Chickamauga, ehuru det blev en blodig seger för sydstaterna (Chickamauga var det enda större slaget där sydstaterna var numerärt överlägsna).
År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades trots upprepade segrar tillbaka. Efter slaget vid Chattanooga kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade general William Tecumseh Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även Sherman Atlanta i Georgia (efter slaget vid Atlanta), varpå marschen gick österut, mot havet; Shermans marsch mot havet är ett klassiskt ”snitt med skäran” i militärhistorien. Sherman intog Savannah närmare kusten lagom till jul och skickade ett telegram till Lincoln med följande innebörd: ”I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah.” Sherman fortsatte senare norrut och intog Columbia, South Carolina. År 1865 retirerade Lee från Petersburg där en blodig belägring 15 juni 1864–2 april 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox, varefter Lee kapitulerade med hela sin armé inför general Grant vid Appomattox tingshus den 9 april. Den siste sydstatsgeneralen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, vars kapitulation den 23 juni 1865 kan sägas ha varit det definitiva slutet på inbördeskriget.
Följder
Fem dagar efter Lees kapitulation blev Abraham Lincoln mördad av John Wilkes Booth. Det amerikanska inbördeskriget krävde cirka 630 000 militära dödsoffer och är således den blodigaste konflikten i amerikansk historia. De viktigaste resultaten av kriget var att slaveriet hävdes i och med emancipationen den 1 januari 1863 och att unionen bevarades. Dessutom stärktes det federala styret i hela USA. Krigsförlusten, tillsammans med slaveriets avskaffande, innebar ett ekonomiskt och kulturellt bakslag för sydstaterna.
År 1869 beslutade president Andrew Johnson om allmän amnesti för nordstatsdesertörer och sydstatssoldater för brott begångna under inbördeskriget.
Tiden närmast efter kriget är känd som rekonstruktionstiden. Nordstatstrupper ockuperade sydstaterna ända fram till 1877. Legal rasdiskriminering fortsatte länge i USA, även på federal nivå, bland annat var den amerikanska krigsmakten segregerad ända till slutet av 1940-talet. Ku Klux Klan bildades i Tennessee den 24 december 1865. Den afroamerikanska befolkningen hade medborgerliga och politiska rättigheter i Södern så länge nordstatstrupperna var närvarande, medan de sydstatare som hade slagits på de konfedererades sida förlorade sina medborgerliga rättigheter. När trupperna drog sig tillbaka berövades i praktiken de svarta rösträtt och utsattes för en konsekvent rasåtskillnadspolitik genom så kallade Jim Crow-lagar. Den amerikanska högsta domstolen godkände segregationen genom en doktrin som kallades ”separate but equal” (åtskilda men jämlika). Det var först genom medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen som de svarta fick fulla medborgerliga rättigheter.
Lincoln var republikan, men det kom att dröja länge innan republikanerna kunde få något större stöd i de förutvarande sydstaterna. Demokraterna kom att dominiera politiken i dessa delar av USA fram till cirka 1970-talet.
Se även
Referenser
Noter
- ^ [a b c] Chambers, II, John W. (red.) (1999) (på engelska). The Oxford Companion to American Military History. Oxford University Press. sid. 849. ISBN 0-19-507198-0
- ^ Allt om Historia (nr 3). 2005.
- ^ Jones, Howard (1999) (på engelska). Abraham Lincoln and a New Birth of Freedom: The Union and Slavery in the Diplomacy of the Civil War. sid. 154
- ^ Williams, Frank J. (2006). ”Doing Less and Doing More: The President and the Proclamation—Legally, Militarily and Politically”. i Holzer, Harold (på engelska). The Emancipation Proclamation. sid. 74–5
- ^ Huddleston, John (2002) (på engelska). Killing ground: photographs of the Civil War and the changing American landscape. Johns Hopkins University Press. ISBN 978-0-8018-6773-6. http://books.google.com/books?id=YpAuHGkuIe0C&pg=PA&dq&hl=en#v=onepage&q=&f=false
Tryckta källor
- Katcher, Philip (2000) (på engelska). The American Civil War. ISBN 0-600-59804-7
- Davis, William C. (2001) (på engelska). The illustrated encyclopedia of the Civil War: the soldiers, generals, weapons and battles. ISBN 1-58574-376-3
Webbkällor
- http://www.amerikanskainbordeskriget.com Amerikanska Inbördeskriget på svenska
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Amerikanska inbördeskriget.
| |||||
|