Amerikas konfedererade stater

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amerikas konfedererade stater
(icke erkänd stat)

1861–1865
Flagga Amerikas konfedererade staters sigill
Valspråk: Deo Vindice  (Latin)
"God Will Vindicate"[1]
Nationalsång: God Save the South (inofficiell)
Dixie, Daniel D Emmet (inofficiell)
The Bonnie Blue Flag (populär bland folket)(inofficiell)
Karta över landet. Rosa områden är sådana som man inte hade kontroll över men ansåg som sina.Observera att på denna karta ses Indianterritoriet som en del av landet.
Karta över landet. Rosa områden är sådana som man inte hade kontroll över men ansåg som sina.Observera att på denna karta ses Indianterritoriet som en del av landet.
Huvudstad Montgomery, Alabama (4 februari 1861 - 29 maj 1861)
Richmond, Virginia (29 maj 1861 - 2 april 1865)
Danville, Virginia (3 april 1865 - 10 april 1865.
Största stad New Orleans, Louisiana ca 168 000
Språk Engelska (de facto)


Bildades 4 februari 1861


Upphörde 5 maj 1865
 – upphörde genom Jefferson Davis samlar kongressen och officiellt upplöser Amerikas konfedererade stater.
Areal 1 995 392 km²
Folkmängd 9 103 332 inkl. slavar (1860)
Valuta CSA dollar ($)

Amerikas konfedererade stater (engelska: Confederate States of America, CSA), var en kortvarig amerikansk statsbildning 1861-1865. Den utgjordes av sydstaterna South Carolina (lämnade USA december 1860), Mississippi (februari 1861), Florida (februari 1861), Alabama (februari 1861), Georgia (februari 1861), Louisiana (februari 1861), Texas (februari 1861), Virginia (april-maj 1861), Tennessee (april-maj 1861), Arkansas (april-maj 1861), och North Carolina (april-maj 1861). Territoriet Arizona bildades 1861 av Konfederationen men upplöstes efter kriget.

Orsaken till dessa staters avhopp från var att Abraham Lincoln i november 1860 vunnit presidentvalet, och tillträdde som Förenta staternas president i januari 1861. Han hade lovat att avskaffa slaveriet i alla stater, vilket var mycket utbrett i Syd. Även andra frågor bidrog till sydstaternas avhopp från unionen, men slaverifrågan var den avgörande.

De kvarvarande staterna (öster om Mississippi) kallas allmänt för Nordstaterna och Konfederationens stater kallas allmänt för Sydstaterna under Amerikanska inbördeskriget, den militära konflikt som återförde CSA till USA.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Den ende presidenten i Amerikas konfedererade stater var Jefferson Davis med Alexander Stephens som vicepresident. Presidenten skulle väljas i allmänna val för en sexårsperiod utan möjlighet till omval, med en kongress bestående av ett representanthus och en senat med varierande respektive två ledamöter från varje delstat. De flesta val som skulle hållas sköts emellertid på grund av inbördeskriget upp, och i åtskilliga valkretsar framhölls bara en kandidat. Konfederationens kortvariga politiska liv dominerades helt av Demokratiska partiet.

Konfederationen bildades - i strid mot regeringen i Washingtons vilja - den 9 februari 1861 i Montgomery, Alabama och man antog den demokratiske politikern och plantageägaren Jefferson Davis till provisorisk president. Så småningom utsågs Richmond, Virginia till konfederationens huvudstad.

Många politiker var för slaveriet av helt ekonomiska skäl. Utan slavarna skulle landets ekonomi falla och ekonomiskt kaos skulle uppstå. Men även andra skäl fanns, exempelvis religiösa. Kyrkan predikade att en vit var mer värd än en svart och man påstod att det fanns stöd för detta i Bibeln. Vidare predikade man också för rasåtskillnad, man var emot kontakter som kunde leda till barn av blandad härkomst. Kyrkan hade stor makt i södern, både politiskt och socialt.

Rättsamhälle[redigera | redigera wikitext]

Konstitutionen utsåg "Supreme Court of the Confederate States" (Högsta domstolen) som högsta dömande organ och den som skulle tolka konstitutionen vid tvister. Den fanns dock aldrig i verkligheten, då kriget bröt ut innan man hann välja några domare. I South Carolina, Arkansas, Alabama, Florida, Georgia, Louisiana, North Carolina, Tennessee, Texas och Virginia fanns det dock delstatsdomstolar. I de stater där man inte hade sådana domstolar hade man endast lokala domstolar och lokala lagar. Eftersom det inte fanns någon högsta domstol blev också tolkningen av lagarna väldigt olika i delstaterna då det inte finns några prejudikat att gå efter. Under kriget utfärdades särskilda lagar som innebar att människor som ansågs stödja USA kunde bli satta i särskilda läger. 1 600 personer kom under kriget att dömas till internering.

Diplomati[redigera | redigera wikitext]

Davis försökte få Frankrikes och Storbritanniens stöd under kriget. Förhandlingar hölls under hela kriget med britternas utrikesminister Lord Russell, premiärminister Lord Palmerston och Frankrikes Napoleon III. Davis hade stor tilltro till att de skulle ge CSA stöd då de köpte konfedererationens bomull. I början var man positiv till att stödja södern, och Storbritannien erkände det som en krigförande makt, men då krigslyckan vände försvann stödet. När USA:s president Abraham Lincoln år 1862 beslutade att slavarna skulle släppas fria i de delstater och städer som erövrades under kriget, vågade Storbritannien och Frankrike inte längre stödja konfederationen. USA hotade dessutom dessa länder med handelsblockad.

Trots att landets invånare i stor utsträckning var protestanter försökte man få diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten och påven Pius IX, utan någon större framgång. USA och CSA hade diplomatiska kontakter under kriget för att diskutera vapenvila samt ordna med utväxling av fångar. Båda sidor hjälpte varandras civila att fly striderna genom tillfälliga vapenvilor och genom att föra skadade i säkerhet. Större delen av förhandlingarna gjordes inte av politiker utan av generaler på båda sidorna före och efter slag. Konfederationen såg det som ett krig mellan två självständiga stater medan USA såg det som ett inbördeskrig där rebeller försökte störta en folkvald regering.

Ekonomi/näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Konfederationens 100-dollarsedel.

Konfederationens ekonomi stödde sig i stort sett på plantagenäringen, där man på de stora godsen använde sig av slavar som arbetskraft.

När kriget bröt ut blockerades hamnarna av USA, vilket gjorde att man bröt denna viktiga livsnerv för ekonomin. Några få hamnar var öppna och blev en livlina. Dessa hamnar låg vid Mexikanska golfen dit USA:s krigsfartyg hade svårt nå, då de hade för långt till någon hemmahamn, där de kunde bunkra. Detta gällde bland annat deras största och viktigaste hamn i New Orleans, Louisiana. 1 maj 1862 kapitulerade New Orleans och USA tog kontroll över hamnen. Efter detta tappade Konfederationen en stor del av ryggraden i sin ekonomi och var i praktiken isolerat.

Pengar politisk hade Konfederationen problem hela kriget. Politikerna ville inte höja skatterna för de var rädda att de skulle minska stridsmoralen, så de tryckte pengar för att finansiera kriget. Effekten blev en hög inflation i landet.

Indianerna[redigera | redigera wikitext]

Indianstammarna cherokee, chickasaw och choctaw ansågs som civiliserade av de vita för att de hade tillägnat sig många av vitas seder, bland annat att hålla slavar och äga plantager. De hade samma rättigheter som de vita enligt lagen och stammarna hade representanter i kongressen. Indianer fick också vara med i armén, och även tjänstgöra som officerare. Det mest iögonfallande exemplet härpå torde vara brigadgeneral Stand Watie, vilken var den siste sydstatsgeneralen som kapitulerade inför USA.

Stammarnas representanter i kongressen:

Amerikanska inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

  Slavstater som utträdde ur unionen före Fort Sumter
  Slavstater som utträdde ur unionen efter Fort Sumter
  Slavstater som förblev i unionen
  Fria Union stater
  Ej kontrollerade Territorier

1861-1865 utkämpades det amerikanska inbördeskriget mellan konfederationen (CSA) och unionen (USA). Trots inledande framgångar under bland annat general Robert E. Lee tvingades sydstaterna slutligen till kapitulation 1865. Vid krigsslutet var sydstaterna utarmade och krigshärjade till det yttersta.

Krigsorganisation[redigera | redigera wikitext]

Krigsorganisationen var uppdelad i tre vapengrenar; armén, flottan och marinkåren. Många av officerarna hade gått på United States Military Academy i West Point tillsammans med sina nyblivna fiender och även slagits sida vid sida med dem. De meniga soldaterna var oftast vita pojkar och män mellan 16-28 år, men svarta hade en roll som icke krigförande som till exempel kockar, djurskötare och liknande.1862 infördes värnplikt för vita män mellan 18-30 år. Undantag gjordes för personer som hade civilt jobb som var viktigt för samhället skulle fungera ex läkare. Undantagsregeln fick kritik för de var de rika som hade högavlönade jobb som inte behövde kriga. "Rich Man's War and a Poor Man's Fight" (Rikemans krig men fattigmans strid) blev protestslogan.

Armén[redigera | redigera wikitext]

Robert E. Lee (general och sedermera överbefälhavare).

I konfederationens armé ingick många soldater och officerare som slagits för USA under Mexikanska kriget. De lämnade USA:s armé, en del för att slåss för sitt lands frihet, andra för att försvara sin hemstat, såsom Robert E. Lee (general och sedermera överbefälhavare) som i krigets inledning blev erbjuden posten som överbefälhavare för nordstatsarmén. Han kunde dock inte tänka sig att strida mot sin hemstat Virginia utan avböjde och blev istället militärrådgivare åt Jefferson Davis, CSA:s president. Armén var tvungen att börja utbilda egna officerare och bildade därför Virginia Military Institute. Indianer fanns också i armén och hade egna kompanier.

I slutet av kriget (våren 1865) började man, på grund av de stora förlusterna i döda, sårade och desertörer, acceptera svarta soldater men dessa hann aldrig sättas in i strid. I början var stridsviljan stor och det var en hög moral i armén men i slutet av kriget började armén ha svårt att hålla ihop förbanden, då många soldater bara ville försvara sin egen delstat när USA erövrade allt fler av de konfedererade staterna och soldaterna fick desperata brev från sina familjer om städer som plundrades och eldhärjades.

Flottan[redigera | redigera wikitext]

Flottan kunde aldrig komma upp i samma kvalitet som USA:s flotta. I början av kriget hade man bara 13 krigsskepp men vid slutet av kriget uppskattas den konfedererade flottan ha 101 skepp, de flesta hade dock sänkts eller blivit tillfångatagna. Teknologiskt låg man efter fienden vilket ledde till betydligt större förluster. För att i någon mån kompensera använde man sjöminor samt landbaserade kanoner för att attackera USA:s skepp. Konfederationen lyckades aldrig häva USA:s flottas blockad.

Hamnen i Norfolk var konfederationens viktigaste militära hamn. Då USA gav upp hamnen den 20 april 1861 fick konfederationen fartyget USS Merrimack som låg i hamn där. USS Merrimack (då med namnet CSS Virginia) kom senare att vara med i det berömda sjöslaget vid Hampton Roads.

Största hamnen var New Orleans där man hade sitt största skeppsvarv. När staden föll 1862 fick man stora problem med att konstruera nya fartyg eftersom det inte fanns någon annan större hamn förutom den i Norfolk, som även den hade erövrats. Andra städer kunde reparera och underhålla fartyg men hade föga konstruktionsmöjligheter. För att utöka sin svaga flotta försökte man starta fler varv men detta var svårt på grund av den blockad som USA upprättat mot konfederationens hamnar, vilket resulterade i att man hade svårt att få in det nödvändiga materialet för att kunna få igång en fungerande varvsindustri.

Marinkåren[redigera | redigera wikitext]

Marinkårens uppgift var att skydda hamnar och fartyg, 1864 hade marinkåren 596 officerare. De mest kända slagen marinkåren var inblandade i var slaget vid Hampton Roads den 8 till 9 mars 1862 samt Slaget vid Sayler's Creek den 6 april 1865.

Konfederationens flaggor[redigera | redigera wikitext]

Regering[redigera | redigera wikitext]

Befattning Namn Mandatperiod
President Jefferson Davis 1861–1865
Vicepresident Alexander Stephens 1861–1865
Utrikesminister Robert Toombs 1861
  Robert M.T. Hunter 1861–1862
  Judah P. Benjamin 1862–1865
Finansminister Christopher Memminger 1861–1864
  George Trenholm 1864–1865
  John H. Reagan 1865
Krigsminister Leroy Pope Walker 1861
  Judah P. Benjamin 1861–1862
  George W. Randolph 1862
  James Seddon 1862–1865
  John C. Breckinridge 1865
Marinminister Stephen Mallory 1861–1865
Postmästare John H. Reagan 1861–1865
Justitiekansler Judah P. Benjamin 1861
  Thomas Bragg 1861–1862
  Thomas H. Watts 1862–1863
  George Davis 1864–1865

Största städer[redigera | redigera wikitext]

# Stad 1860 antal invånare
1. New Orleans, Louisiana 168 675
2. Charleston, South Carolina 40 522
3. Richmond, Virginia 37 910
4. Mobile, Alabama 29 258
5. Memphis, Tennessee 22 623
6. Savannah, Georgia 22 292
7. Petersburg, Virginia 18 266
8. Nashville, Tennessee 16 620
9. Norfolk, Virginia 14 620
10. Augusta, Georgia 12 493
11. Columbus, Georgia 9 621
12. Atlanta, Georgia 9 554
13. Wilmington, North Carolina 9 553

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sedore, Timothy (2011). An Illustrated Guide to Virginia's Confederate Monuments. Carbondale: Southern Illinois University Press. Sid. 289. ISBN 9780809330324 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]