Ulysses S. Grant

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ulysses S. Grant


Ämbetsperiod
4 mars 1869–4 mars 1877
Vicepresident Schuyler Colfax (1869-1873)
Henry Wilson (1873-1875)
Ingen (1875-1877)
Företrädare Andrew Johnson
Efterträdare Rutherford B. Hayes

Född 27 april 1822
Point Pleasant, Ohio
Död 23 juli 1885 (63 år)
Mount McGregor, New York
Politiskt parti Republikanerna
Maka Julia Dent Grant
Namnteckning Ulysses S. Grants namnteckning

Ulysses Simpson Grant (döpt till Hiram Ulysses Grant), född 27 april 1822 i Point Pleasant, Ohio, död 23 juli 1885 i Mount McGregor, New York, var en amerikansk general och president 1869 – 1877.

Officer[redigera | redigera wikitext]

Grant blev officer 1843, deltog i mexikanska kriget 1845-48 samt tog 1854 avsked som kapten på grund av alkoholproblem. Vid amerikanska inbördeskrigets utbrott inträdde han på nytt i unionens armé och satte upp ett frivilligt kompani och utnämndes till överste. I augusti samma år blev Grant brigadgeneral samt överbefälhavare i sydöstra Missouri och besegrade 7 november general Leonidas Polk i slaget vid Belmont. Under 1862 rensade han västra Kentucky från fiender, befordrades till generalmajor i den frivilliga armén, och erhöll i juli befälet över West-Tennessee.[1] 1862 besegrade han en rebellarmé i slaget vid Shiloh och fortsatte obehindrat sin offensiv i Tennessee. 1863 erövrade han Vicksburg och delade således sydstaterna i två delar. Han deltog också i slaget vid Chattanooga.

Arméchef[redigera | redigera wikitext]

Från och med 1864 var han chef för USA:s armé, och i praktiken också direkt chef för fältarmén i öster, och kämpade där framgångsrikt mot general Robert E. Lee som han tvingade till kapitulation 1865 vid Appomattox vilket innebar att inbördeskriget var avslutat.

Grant från West Point till Appomattox. Bilden visar nio scener ur hans karriär från examen vid West Point 1843 till Lees kapitulation 1865. Medsols från bilden längst ned i vänster hörn: 1) Examen vid West Point 1843 - General Scott delar ut diplom 2) I tornet vid Chapultepec 1847 3) Tränande av sina soldater 1861 4) Fort Donelson 1862 5) Slaget vid Shiloh 1862 6) Belägringen av Vicksburg 1863 7) Slaget vid Chattanooga 1863 8) Överbefälhavare 1864 9) General Lees kapitulation 1865

President[redigera | redigera wikitext]

1869-1877 var han USA:s president. Även om det förekom korruption och skandaler inom hans administration åstadkom Grantadministrationen viktiga administrativa reformer, bland annat inrättades USA:s justitiedepartement och det amerikanska riksåklagarämbetet samt omorganiserandet av finansdepartementet. Grant lyckades också med att reducera statsskulden, stärka USA:s kreditvärdighet, sänka skatterna, stärka handelsbalansen, minska inflationen, strama åt statsutgifter och en stärkt dollar. Grant gjorde som expresident flera resor i Europa och Asien. Efter ett misslyckat försök att nomineras till republikanernas presidentkandidat 1880 som han faktiskt var nära att lyckas med drog han sig tillbaka och författade sina memoarer, en syssla han åtagit sig främst för att råda bot på sin dåliga privatekonomi. Hans familj som var utfattig fick intäkterna av memoarerna och kunde få ett förmöget liv efter Grants död.

På senare tid har amerikanska historiker omvärderat honom för hans vilja att säkra medborgarrätten för de svarta amerikanerna vars rättigheter stärktes av det femtonde författningstillägget som gav de före detta slavarna rösträtt och medborgarrättslagen 1875 som dock förklarades ogiltig av Högsta Domstolen 1883.

Gift den 22 augusti 1848 med Julia Boggs Dent.

Utnämningar till Högsta Domstolen[redigera | redigera wikitext]

  • Edwin M. Stanton, 1869 (insvuren men dog innan att ha tagit sin domarplats)
  • William Strong, 1870
  • Joseph P. Bradley, 1870
  • Ward Hunt, 1873
  • Morrison R. Waite, 1874 (ordförande)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]