Asbestcement

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hus med tak och fasad klädd med asbestcementplattor av olika slag
Hus med takplattor av eternit, utformade för att likna skifferplattor, Tjeckien.
Omålade eternitplattor på husvägg

Asbestcement kallas ofta vid det mest kända produktnamnet, Eternit. Asbestcement består av asbest som krossas och sedan blandas ihop med cement.

Asbestcement har fördelen att det är väldigt tåligt oavsett temperatur och väderlek och har bland annat använts som väggbeklädnad till hus. Materialet är också brandtåligt eftersom det innehåller asbest. Asbestcement är samtidigt hälsovådligt om man arbetar med materialet då asbestfibrer kan tränga in i andningsorganen och orsaka asbestos. Det har också förmodats vara cancerframkallande. Det är däremot inte farligt om man inte skadar det.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Eternit började tillverkas i Sverige på licens 1907 men först 1930 i samband med Stockholmsutställningen och funktionalismen fick eterniten sitt genombrott. Efter andra världskriget ökade efterfrågan starkt.

Asbestcement tillverkades i stor skala av Skandinaviska Eternit AB i den så kallade Eternitfabriken i Lomma sedan 1906. Under 1970-talet blev det en stor skandal kring denna fabrik, eftersom de anställda blev sjuka i cancer och även en del dödsfall inträffade. Skandalen blev ännu större när det blev känt att fabrikens chefer hade känt till att asbest var farligt men hållit detta hemligt i flera år innan detta blev känt bland allmänheten. Skandalen är inte helt uppklarad och det finns fortfarande en rad frågor som inte är besvarade. Eternitplattor innehållande asbest är sedan 1977 förbjudna i Sverige.

Asbestcementplattor[redigera | redigera wikitext]

Ett vanligt användningsområde, vars spår består i den svenska landsbygden ännu på 2000-talet, är äldre hus som under 1940-talet och 1950-talet kläddes in med asbestcementplattor. Dessa plattor fick många smeknamn som till exempel torparkex och fattiglappar. Mer specifikt så är Eternit ofta synonymt med sidiplattan, den lilla eternitplattan i formatet 400 x 200 mm som tillverkades sedan 1950[2] för gör-det-självaren. Den såldes i en förpackning om tio plattor som passade pakethållaren på en cykel.[3]

De nedlåtande uttrycken "norskt tegel", "torparkex" och "fattiglappar" syftar på asbestcementskivor, särskilt då de används som fasadbeklädnad.[4] I Sverige beräknades 1989 mer än 400 000 ton asbest vara inbyggd i byggnader. Bland annat Torslanda flygtorn, utanför Göteborg, som är Q-märkt vilket innebär "att byggnaden inte får rivas och att fasadens karaktär inte får ändras" därför att "tornet är ett karaktärsfullt landmärke".[3] En annan byggnadsminnesmärkt byggnad, med olikfärgade eternitplattor i rutmönster, är Villa Italienborg i Mölle.

Eternitplattan föddes i slutet av 1800-talet i Österrike. Ludvig Hatschek tillverkade en konstgjord stenplatta som kunde ersätta skiffer för taktäckning. Han gjorde en vattenblandning på 90 procent cement och 10 procent asbest. Massan hälldes i en pappers- och pappmaskin och ut kom tunna plattor. Produktens namn och firmanamnet blev Eternit efter latinets "aeternitas" som betyder evighet. [3]

I Sverige och Norge är eternit synonymt med asbestcementplattor, men i Danmark och övriga Europa kallas även de nya asbestfria fibercementskivorna eternit, eftersom det är ett holländskt varumärke tillhörigt Etex Group (till 1995 Eternit Group) sedan 1905.[5]

Produktnamn[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Byggahus.se: Eternit - byta ut eller bevara
  2. ^ O. Schlyter (2006). Eterniten på väg ut ur skamvrån? Ur Byggnadskultur nr 3/2006
  3. ^ [a b c d e f g h i] Göteborgs-Posten: Byggmaterial: eternit
  4. ^ Bergström, N. (2012) Vår missförstådda eternit. I Gård&Torp - tidningen med inspiration, tips och idéer för dig som älskar gamla hus. Publicerad 2012-01-25
  5. ^ Etex History

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]