Linolja

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Linolja

Linolja eller linfröolja är olja pressad ur linfrö från växten lin. Linolja används som impregnering, och som bas för traditionell färgtillverkning samt rostskydd med mera. Oljan används även i matlagning men är inte lika vanlig som rapsolja eller olivolja. Kokt linolja oxiderar snabbt och under reaktionen avges värme. Såg- och hyvelspån, trassel och trasor med linolja kan självantända och bör brännas upp, dränkas med vatten eller förvaras lufttätt. Vid linoljebehandling av golv kan linolja rinna ner och orsaka självantändning när det blandas med sågspånet i trossbottnen.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Matlagning[redigera | redigera wikitext]

Linolja avsedd som livsmedel måste tas fram på ett speciellt sätt så att den inte oxiderar i solljus. Oljan måste förvaras kyld och i mörk förpackning. Linolja kan användas för att ersätta fisk, eftersom den innehåller nyttiga fettsyror som Omega 3. En matsked linfröolja innehåller 7,6 g alfa-linolensyra (en av Omega-3-fettsyrorna)[1]. Detta kan jämföras med de så kallade "omega-3-kapslar" som tillverkas av fisk, där den totala mängden omega 3 fettsyror i kapseln varierar mellan 230 mg (Norkrill[2]) och 310 mg (efi[3]). Man ska dock vara medveten om att människokroppen inte kan tillgodogöra sig vegetabiliskt Omega 3 lika effektivt som animaliskt, så man kan inte jämföra mängden rakt av (se även artikeln om Omega 3).

Rötskydd[redigera | redigera wikitext]

Som träskydd tränger linoljan in mycket bra i virket, expanderar under torkningen och hindrar vatteninträngning. Alternativa behandlingar med lack eller plastfärg ger bara ett mer eller mindre långlivat ytskydd - när småskador uppstår finns inget djupskydd mot röta. Under senare år har man börjat använda linolja som ett miljöalternativ till tryckimpregnerat trä. Som jämförelse kan nämnas att "moderna" träskydd ofta har betydligt större molekyler än linolja och därför inte alls tränger in på samma sätt i träet: Alkydolja, cirka 0,001 mm, Latex, cirka 0,5 mm. (uppgifterna från Chalmers Göteborg - Bebyggelsevård).

Rostskydd[redigera | redigera wikitext]

Linolja är också ett bra rostskydd för järn - effektivt också på redan angripet järn. Genom sin krypförmåga tränger den ner till kärnplåten och hindrar vidare rost. Vid behandling av exempelvis chassiplattor, hålrum på bilar skapas en gummiliknande yta som skyddar mot luftens syre.

Historia som byggnadsmaterial i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under 1100-talet införde de som utförde konstnärlig utsmyckning av kyrkor med sig kunskap om linolja som målerimaterial till Sverige. Men först under den industriella revolutionen började linoljan användas i större omfattning inom byggnadsmåleriet. Under senare delen av 1700-talet kläddes timmerhus med hyvlad träpanel som målades med linoljefärg. Målning med linoljefärg på utvändigt snickeri blev allt mer utbrett under 1800-talet och fortsatte fram till 1960-talet, då alkydoljefärgerna tog vid.

År 1765 beskrev Diderot & d'Alembert i "Encyclopédie" en oljekvarn av holländsk typ och liknande kvarnar för utvinning av linolja byggdes under slutet av 1700-talet även i Sverige. De var utrustade med en så kallad kollergång där frömassan maldes och med vedeldade grytor för uppvärmning av frömassan. Pressningen utfördes med kilpressar. Fröet kunde vara inhemskt eller importerat. Fram till andra världskriget importerades linfrö från bland andra de baltiska staterna. Dessa frön ansågs vara av särskilt god kvalitet.

Varmpressad linolja anses ha varit den allmänt kommersiellt tillgängliga produkten för byggnadsmåleriet, medan kallpressad linolja, under 1800-talets första decennier, beskrivs som en medicinsk produkt. Under 1800-talets senare hälft började kallpressad linolja användas inom lack- och fernissaindustrin. Från slutet av 1800-talet infördes automatiska oljepressar där man först pressade en mindre mängd olja som kallpressad linolja. Pressåterstoden maldes, fuktades och värmdes innan den åter pressades, nu med högre tryck, till varmpressad linolja.

Benämningen "kokt linolja" föregicks av uttryck som "kokad ohlya", "oljefernissa", eller helt enkelt "fernissa" eller "firnis". Skriftliga källor antyder att man använt sig av temperaturer omkring 220-250 °C och att "silverglitt", det vill säga blyoxid tillsattes som torkmedel. Denna typ av tidig industriellt kokad linolja förekom så sent som på 1920-talet i Sverige. De höga temperaturer som användes bidrog till att linoljan förpolymeriserade - molekylerna slog sig samman i större aggregat - vilket också medförde att linoljans viskositet ökade under kokningen. Tillsatsen av blyoxid gjorde linoljefilmen mer elastisk och väderbeständig och bidrog till att linoljefilmen torkade snabbare.

Färgtillverkningen utfördes i målarnas verkstäder eller på arbetsplatsen och målningsmaterialen köptes från den lokala handelsboden. Pigmenten levererades i klumpar eller stycken, snarare än i dagens pulverform. Finfördelningen av pigmentet i oljan utfördes ofta på en flat stenhäll där pigmentet revs tillsammans med en liten mängd olja med hjälp av en rivsten.

Metoden gav finkorniga pigmentpastor som var särskilt uppskattade av dekorationsmålare ända in på 1900-talet. Men att riva pigment var en mödosam och ohälsosam procedur, och blyförgiftning var vanligt hos målare.

En fördel med den traditionella, hantverksmässiga tillverkningen av linoljefärger var att egenskaperna hos grund-, slipstryknings-, mellanstryknings- och färdigstrykningsfärger kunde skräddarsys efter underlaget och kraven på beständighet.

Pigmentvalet hade sin egen problematik, särskilt vita pigment, som var nödvändiga för att tillmötesgå tidens smak för ljusa oljefärger. Det vanligaste vita pigmentet, blyvitt, var giftigt och förbjöds för invändiga arbeten redan under andra hälften av 1800-talet. Zinkvitt, som introducerades under denna period, hade en relativt dålig täckkraft, och den inhemska kritan ingen täckkraft alls i linolja. Det vita pigmentet litophon hade täckkraft men var dessvärre inte färgäkta eftersom det svärtade i kontakt med luft, men kunde användas i slipstrykningar och mellanstrykningar inomhus fram till 1940-talet då det ersattes av titandioxid.

Linoljor[redigera | redigera wikitext]

Rå linolja[redigera | redigera wikitext]

Kallpressad rå linolja är ljus till färgen, tunnflytande, har extremt små molekyler (ca: 0,000005 mm = 5 nm) och torkar på ett par veckor. Den gulnar mindre än kokt linolja. Används mest för tillverkning av standolja, oljefärger och kitt. Är helt ofarlig både utvärtes och invärtes (t o m nyttig om den är helt ren). Varmpressning ger mer olja men av lägre kvalitet och varmpressad rå linolja används mest för tillverkning av kokt linolja.

Kokt linolja[redigera | redigera wikitext]

Kokt linolja är numera en rad olika produkter. Gemensamt är att oljan har polymeriserats (molekylerna har kopplats ihop till ca ca: 0,0001 mm = 100 nm storlek), antingen genom upphettning till 150 — 250 grader, eventuellt i kombination med syretillförsel (luftinblåsning) eller genom tillsats av sickativ (t ex järnoxid, mangandioxid), ibland även mögelhämmande tillsatser. Den är tyngre, tjockare och mörkare än rå linolja och bildar, till skillnad från rå linolja, skikt under torkning och får därför en bättre skyddande yta. Den utvidgar sig ca 15 % när den torkar och täpper därför till bra inne i trä. Linoljan oxiderar snabbt under svag värmeutveckling, torktiden är ett eller ett par dygn.

Standolja[redigera | redigera wikitext]

Standolja är linolja som upphettats till ca 300 grader, ibland tillsammans med koldioxid för att öka polymeriseringsgraden. Den är tjock och seg med stora molekyler, torkar med glansig yta till ett hårt vädertåligt ytskydd. Används därför mest för tillverkning av utomhusfärg. En nackdel är att ytan är spröd och lätt krackelerar vid rörelser i underlaget. Därför har man i goda oljefärger för utomhusmålning en väl avvägd kombination av vanlig kokt linolja och standolja.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pettersson, Björn (2001). Vegansk näringslära på vetenskaplig grund. Energica förlag AB. Sid. 45. ISBN 91-85506-79-6 
  2. ^ Norkrill. ”Frågor och svar”. http://norkrill.se/section-5-fr-gor_och_svar.html. Läst 2011-03-16. 
  3. ^ EFI. ”newomega”. http://www.efi.se/product.cfm?id=10&opprkode=11900&gclid=CJq7gbTQ0qcCFUQI3wod0mUT_g. Läst 2011-03-16. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]