Austin Maxi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Austin Maxi
Austin Maxi 1980.jpg
Grundinformation
Märke Austin
Tillverkning 1969-1981
Även kallad ADO15
Konstruktion
Klass Mellanbilsklass
Karosseri 5-d halvkombi
Liknande Triumph 1300/1500
Renault 16
Saab 99
Drivlina
Motor 4-cyl radmotor
Drivning Framhjulsdrift
Växellåda 5-vxl manuell
4-stegs automat
Dimensioner
Hjulbas 264 cm
Längd 402 cm
Bredd 163 cm
Höjd 141 cm
Vikt 1000 kg
Kronologi
Föregångare Austin A60
Efterträdare Austin Maestro
Den tvärställda E-motorn.

Austin Maxi är en personbil, tillverkad av den brittiska biltillverkaren Austin mellan 1969 och 1981.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Austin Maxi blev den fjärde och sista versionen av Alec Issigonis revolutionerande Hundkojekoncept och den sista bilen som konstruerades av BMC. BMC:s ledning såg en lucka mellan den lilla 1100- och den stora 1800-modellen, för en bil som även kunde ersätta den gamla A60:n. Från syskonmodellerna ärvde Maxin principen med tvärställd motor och framhjulsdrift, den hydrauliska Hydrolastic-fjädringen och dörrarna från 1800:n. I övrigt var bilen ny från grunden. BMC tog fram en ny motor med överliggande kamaxel, en ny femväxlad växellåda med vajer-styrning mellan växelspak och växellåda och för första gången satsade man på en halvkombi-kaross med stor baklucka.

När British Leyland Motor Corporation bildats 1968 tog den nya ledningen en titt på prototypen och blev förskräckta. Den nya motorn var för svag för den ganska stora bilen, vajer-överföringen till växellådan var undermålig och formgivningen kan väl närmast beskrivas som icke-existerande. Bilen var dock i det närmast klar för produktion och för att få in pengar till vidareutveckling beslutade man att lansera den till våren 1969.

BLMC:s ledning hade även beslutat att rensa bland BMC:s flora av varumärken. Flera gamla märken lämnades att dö, medan namnet Morris bara skulle användas på konventionella bilar. Austin-namnet reserverades för de modernare, framhjulsdrivna bilarna, såsom Maxin.

Maxi[redigera | redigera wikitext]

Trots Austin-namnet tillverkades bilen vid Morris-fabriken i Cowley. Liksom övriga Issigonis-modeller hade den fina vägegenskaper och den var imponerande rymlig för sin storlek. Halvkombiluckan gjorde den extra praktisk. Men både press och kunder klagade på den degiga växellådan och den sterila inredningen.

Hösten 1970 presenterades de förbättringar som ledningen velat införa från början. En större motor gav acceptabla prestanda och vajer-överföringen till växellådan ersattes av stabila stag. Kompletterad med modifierad front och en ny instrumentbräda blev Maxin nu en betydligt bättre bil. 1973 tillkom en starkare tvåförgasarmotor i 1750HL och 1976 infördes den förbättrade Hydragas-fjädringen.

Bilen genomgick en ansiktslyftning 1980 och kallades Maxi II, men tillverkningen lades ned redan året därpå, efter 412 161 exemplar.

Motor[redigera | redigera wikitext]

BMC tog fram en ny motor med överliggande kamaxel till Maxin, kallad E-motorn. Den konstruerades med avsikt att byggas även i en sexcylindrig version. För att få plats på tvären i motorrummet, gjordes motorblocket så kort som möjligt. Cylinderdiametern är ovanligt liten och motorn är långslagig, vilket var mycket ovanligt på sextiotalet. Cylindrarna är borrade parvis, med kylkanaler endast mellan andra och tredje cylindern. Detta gjorde att motorn lätt blev överhettad och dessutom kunde man bara öka cylindervolymen genom att ytterligare öka slaglängden.

Som på övriga Issigonis-konstruktioner sitter växellådan monterad under motorn.

Modell Motor Cylindervolym Effekt Bränslesystem
1500 4-cyl radmotor SOHC 1485 cm³ 74 hk Enkel förgasare
1750 4-cyl radmotor SOHC 1748 cm³ 84 hk Enkel förgasare
1750HL 4-cyl radmotor SOHC 1748 cm³ 95 hk Dubbla förgasare

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]