Barnadråp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Barnadråp, brott enligt svensk rätt (3 kap. 3 § brottsbalken). Om en kvinna dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, kan hon dömas för barnadråp till fängelse i högst sex år.

Barnadråp kan ses som ett specialfall av mord eller dråp. Lagstiftaren har ansett, att en födsel eller insikten i vad det innebär att man just har blivit mor kan vara en sådan traumatisk upplevelse att det kan vara påkallat att uttryckligen ge domstolen möjligheten att under sådana omständigheter inte behöva bedöma gärningen lika hårt som mord i vanliga fall bedöms.

Förr krävdes enligt svensk rätt att fråga var om oäkta barn, för att detta lagrum skulle vara tillämpligt. Då ansåg man att det abnorma tillstånd, i vilket en ogift barnaföderska var försatt av fruktan för vanära, var det starkaste skälet till rättslig särreglering.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I det hårda levnadsklimatet under järnålden avgjorde fadern huruvida ett nyfött barn skulle uppfostras eller utsättas, det vill säga lämnas åt sitt öde i skogen. Detta framgår av medeltidslagarnas förbud mot detta bruk som att döma av sammanhanget tycks ha varit vanligt vid en tidigare tidpunkt.[källa behövs] För att rädda nyfödda ”oäkta” barn från att dödas fanns i flera kloster ”spädbarnsinkast” där det gavs möjlighet att anonymt lämna den nyfödda. Barnet togs om hand av nunnorna, tills någon frivililligt åtog sig dess uppfostran.

Reformationen medförde en skärpning av straffen för barnamord. Den hårdaste synen på brottet hade lagen under senare delen av 1600-talet, då gamla testamentets syn på sexualbrott blev normgivande. Köttsligt umgänge utanför äktenskapet sågs som ett grovt brott. Prästerna rapporterade till myndigheterna om något olagligt hade pågått.

Även om följden inte alltid innebar dödsstraff, var kyrkans hämnd obönhörlig. Utanför kyrkorna låg stocken där syndarna låstes fast för att bli betittade av kyrkobesökarna. Inuti kyrkan fanns ”horpallen” (se bönpall) där kvinnan satt synlig framför församlingen. Jurister hävdade att skräcken för straffen var en av de största orsakerna till barnamorden. Prästerna stod för en annan åsikt: bekämpande av osedligheten skulle på sikt ge färre mord.

Upplysningstankarna präglade Gustav III:s inställning – inom hovet och bland överklassen hade man sedan länge haft en mycket liberal sexualsyn. Genom barnamordsplakatet ”horplakatet” 1778 fick mödrarna en laglig möjlighet att föda anonymt på okänd ort. Varken moderns eller fadernas namn måste uppges. I första hand var det en reform för de bättre ställda. Verksamheten bekostades inte av staten, utan betalades av föräldrarna. Barnamorden minskade, men fadern kunde i och med lagen slippa ta sitt ansvar för barnet.

1830 skedde den sista avrättningen i Sverige för barnamord, och 1861 avskaffades dödsstraffet för denna typ av brott. I stället dömdes den som begått ett sådant brott till straffarbete.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordisk familjebok
  • Nationalencyklopedin