Bikt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Biktstol

Bikt (lågtyska bîcht(e) ’bekännelse’) är en individuell syndabekännelse inför en präst med åtföljande tillsägande av syndaförlåtelse, avlösning. Prästen är ålagd absolut tystnadsplikt vad gäller det som sägs under bikt eller själavårdande samtal. Det innebär ett undantag från vittnesskyldigheten i domstol.

Bikten räknas i den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan som en del av botens sakrament, men den förekommer även i reformatoriska kyrkor. I Svenska kyrkan benämndes tidigare bikten enskilt skriftermål men står idag benämnd som bikt i Svenska kyrkans kyrkoordning och kyrkohandbok.

För den egna samvetsprövningen före bikten finns det biktböcker, så kallade biktspeglar, ibland i frågeform. Framställningen i de kortfattade biktböckerna bygger på olika tidigare utformningar under de gångna århundradena. I de ortodoxa kyrkorna är bikten ofta kort och formell, ibland i frågeform, men kan kompletteras med själavårdande samtal.

Bikten efterföljs inom de flesta kristna traditioner av ett själavårdande samtal där prästen kan ge råd, uppmuntran och förmaningar, i vissa traditioner benämnt som botgärningar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bikten uppstod i de iriska klostren, där bekännelse av synder inför en präst blev en viktig botgöringen. På 600-talet spreds botgöringsformen över kontinenten och blev vanlig även bland lekmän. Från fjärde Laterankonciliet 1215 kom bikten att bli en av botens sakrament.[1]

Martin Luther såg bekännelsen av synden som en viktig del syndaförlåtelsen, men skiljde inte mellan dödssynder och andra synder. I den protestaniska kyrkan sågs inte heller enskild bekännelse för en präst som central utan bikten kom att ersättas av den allmäna syndabekännelsen i samband med skriftermålet. Från Svenska kyrkans håll har man under 1900-talet försökt återuppliva bikten.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord bot)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]