Bikt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Biktstol

Bikt (lågtyska bîcht(e) ’bekännelse’) är en enskild syndabekännelse[1] inför en präst med åtföljande tillsägande av syndaförlåtelse, avlösning. Prästen är ålagd absolut tystnadsplikt vad gäller det som sägs under bikt eller själavårdande samtal. Det innebär ett undantag från vittnesskyldigheten i domstol.

Bikten räknas i den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan som en del av botens sakrament, men den förekommer även i reformatoriska kyrkor. I Svenska kyrkan benämndes tidigare bikten enskilt skriftermål men står idag benämnd som bikt i Svenska kyrkans kyrkoordning och kyrkohandbok.

För den egna samvetsprövningen före bikten finns det biktböcker, så kallade biktspeglar, ibland i frågeform. Framställningen i de kortfattade biktböckerna bygger på olika tidigare utformningar under de gångna århundradena. I de ortodoxa kyrkorna är bikten ofta kort och formell, ibland i frågeform, men kan kompletteras med själavårdande samtal.

Bikten efterföljs inom de flesta kristna traditioner av ett själavårdande samtal där prästen kan ge råd, uppmuntran och förmaningar, i vissa traditioner benämnt som botgärningar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bikten uppstod i de iriska klostren, där bekännelse av synder inför en präst blev en viktig botgöringen. På 600-talet spreds botgöringsformen över kontinenten och blev vanlig även bland lekmän. Från fjärde Laterankonciliet 1215 kom bikten att bli en av botens sakrament.[2]

Martin Luther såg bekännelsen av synden som en viktig del syndaförlåtelsen, men skiljde inte mellan dödssynder och andra synder. I den protestantiska kyrkan sågs inte heller enskild bekännelse för en präst som central utan bikten kom att ersättas av den allmänna syndabekännelsen i samband med skriftermålet. Från Svenska kyrkans håll har man under 1900-talet försökt återuppliva bikten.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord bot)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]