Reformationen i Sverige
| Äldre vasatiden Sveriges historia 1523-1611 |
|---|
|
Föregås av Gustav Vasa 1523-1560
Erik XIV 1560-68 Johan III 1568-92 Sigismund 1592-99 Karl IX 1599-1611
|
Reformationen i Sverige påbörjades när Gustav Vasas styrde på 1500-talet, och innebar att de formella banden mellan kyrkan i Sverige och den Romersk-katolska kyrkan bröts samt att den svenska kyrkligheten antog en luthersk bekännelse. En konsekvens blev att ett nytt nationellt trossamfund, sedermera Svenska kyrkan, bildades av vad som varit Uppsala kyrkoprovins. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige. Sverige blev genom reformationen protestantiskt. Reformationen hade flera orsaker: bland andra organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom den katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov.
Även om det fanns en teologisk väckelse bakom reformationen i Sverige kan den politiskt initierad med Gustav Vasa som främste pådrivare.[1]
I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel och Se Wsi Testamenti, vilka var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska respektive den första översättningen av Nya Testamentet till finska. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för vardera språkets utveckling.
Innehåll |
Gustav Vasa och Olaus Petri [redigera]
Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat Laurentius Andreæ och börjat närma sig den protestantiska läran[2], och redan 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom.[1] Redan fanns troligen Gustav Vasas plan på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna Olaus Petri och 1524 förflyttades han till Stockholm, gjordes till sekreterare stadens råd och prost i Storkyrkan. Olaus Petri kom att bli den ledande teologen bland reformatorerna i Sverige. Redan år 1525 tog han steget att gifta sig, och år 1526 utgav han Nya testamentet på svenska. Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle mellan de båda lärorna. Peder Galle vägrade att delta, då han inte ansåg kyrkans läror öppna för disputation och inte menade sig kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse, något som av kungen tog som en intäkt för att kunna utan vidare dialog kunna fortsätta sina planer.[2]
Vid riksdagen i Västerås 1527 gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar och kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Vidare så underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och det rena Guds ord skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer.[3] En utveckling mot reformkatolska ideal hade sedan tidigare möjliggjort lutherska teologers verksamhet i Sverige. Ett avgörande steg blev Örebro koncilium år 1528, där man beslutade om en försiktig reformation av kyrkan. År 1529 publicerades en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. 1531 publicerade han Den svenska mässan.
Relationen till kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala utan påvlig bekräftelse. Laurentius Petri biskopsvigdes av en tidigare biskop, något som inte skedde i Danmark. Frågan om apostolisk succession är omdebatterad, och har senare kommit att betyda mycket för relationen med anglikanerna i Borgågemenskapen. Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven när den kanoniska rätten avskaffades 1536. Den befintliga kyrkoprovinsen, med dess stift och församlingar omvandlades till ett självständigt trossamfund, vars kyrkobyggnader och egendomar förblev i stiftens och församlingarnas ägo. Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av Conrad von Pyhy, och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. Från och med 1544 gynnade kungen åter en av bröderna Petri präglad inhemsk utveckling. Gustav Vasas privata teologiska hemmahörighet har av Carl-Gustaf Andrén karaktäriserats som "bibliskt förankrad lekmannafromhet" snarare än "luthersk", och under hans regeringstid behöll Svenska Kyrkan en stor bredd bland prästerskapet. Hans söner skulle orientera sig i riktningar som kyrkan i längden inte skulle acceptera.
Efter Gustav Vasa [redigera]
På kontinenten fick kalvinismen inflytande på 1560-talet, och påverkade bland annat Erik XIV och hans yngre bror hertig Karl, men avvisades av Svenska Kyrkan vid ett kyrkomöte som hölls i Stockholm 1565. En inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning sammanställdes av Laurentius Petri 1571, och antogs vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572: Den Svenska Kyrkoordningen.
Johan III föredrog reformkatolicismen, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den Svenska Kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, kommunion under båda gestalterna, samt en teologi baserad på kyrkofäderna snarare än på Tridentinska mötet. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till Den Svenska Kyrkoordningen, den sk Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den sk Röda boken 1576. I hertig Karls hertigdöme kom dessa böcker inte i bruk. Prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland, avvisade katolicismer i Örebro artiklar. Vid Uppsala möte 1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära, och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls. Svenska Kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet.
Under 1600-talet präglades Svenska kyrkan av luthersk ortodoxi, och från och med 1680-talet allt starkare band till statsmakten. Diakonvigningar föll ur bruk på 1660-talet, och samtidigt föll biskopens konfirmation av katekesungdomen ur bruk. Till bekännelseskrifterna lade man Luthers lilla katekes och senare även Konkordieboken. 1686 års kyrkolag bestämde kyrkans verksamhet till 1993. Under början av 1700-talet kom pietismen till Sverige, och även om rörelsen som sådan motarbetades och på sikt dog ut, fick en mer känslosam och andlig kristendomsupplevelse under 1700-talets lopp ett allt större inflytande. Under tidigt 1800-tal hade kyrkan långsamt utvecklats mot en mer andlig profil. Under första hälften av 1800-talet får frikyrkliga rörelser, oftast knutna till baptismen allt starkare spridning i Sverige. 1858 upphävdes konventikelplakatet, och andra kyrkor än Svenska kyrkan tillåts verka i landet. Genom lagar 1860 och 1873 (Dissenterlagarna) gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna statskyrkan under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund.[1] 1951 års religionsfrihetslag gav svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan.[2] Det tidigare kravet att man måste gå med i ett annat godkänt samfund togs bort.[1]. Den 1 januari år 2000 skiljdes Svenska kyrkan och Svenska staten slutligen åt.
