Reformationen i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Se även: Reformationen
Äldre vasatiden
Sveriges historia 1523-1611

Föregås av
Sverige under Kalmarunionens tid

Gustav Vasa 1523-1560

Erik XIV 1560-1568

Johan III 1568-92

Sigismund 1592-1600

Karl IX 1599-1611


Fortsättning: Stormaktstiden

Reformationen i Sverige avser hur den medeltida katolska kyrkan i Sverige cirka 1527-1600 omvandlades till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, varmed Sveriges majoritetsbefolkning blev protestantisk. Reformationen markerar medeltidens slut och början på vasatiden i Sverige.

Reformation i Sveriges inleddes när kung Gustav Vasa under Västerås riksdag (1527) genom Västerås recess lät förstatliga Uppsalas katolska kyrkoprovins och bryta dess band med påven i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare reformeras i opposition med katolska kyrkan.

Vid Örebro kyrkomöte (1536) avskaffades den kanoniska rätten. Vid Uppsala kyrkomöte (1572) antogs sedan den Svenska kyrkoordningen, vilket kulminerade i den liturgiska striden (1574–1593). Denna avgjordes med det av riksföreståndare hertig Karl inkallade Uppsala kyrkomöte (1593), som antog den lutherska, augsburgska trosbekännelsen. I samband med hertig Karls seger i avsättningskriget mot katolske kung Sigismund (1598-1600) ratificerades Uppsala kyrkomöte, de sista svenska katolska klostren och skolorna inklusive kontakt med Rom upphörde, och den Svenska kyrkan befästes definitivt som en evangelisk-luthersk folkkyrka.

Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Även om teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med Gustav Vasa som främste pådrivare.[1]

I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel och Se Wsi Testamenti, vilka var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska respektive den första översättningen av Nya Testamentet till finska. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för vardera språkets utveckling.

Gustav Vasa och Olaus Petri[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Gustav Vasa och Olaus Petri

Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat Laurentius Andreæ och börjat närma sig den protestantiska läran[2], och 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom.[1] Troligtvis hade Gustav Vasa redan planer på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna Olaus Petri och 1524 förflyttades han till Stockholm, gjordes till sekreterare stadens råd och prost i Storkyrkan. Olaus Petri kom att bli den ledande teologen bland reformatorerna i Sverige. År 1525 tog han steget att gifta sig, och år 1526 utgav han Nya testamentet på svenska. Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle mellan de båda lärorna. Peder Galle vägrade att delta, då han inte ansåg kyrkans läror öppna för disputation och inte menade sig kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse, något som av kungen tog som en intäkt för att kunna utan vidare dialog kunna fortsätta sina planer.[2]

Vid riksdagen i Västerås 1527 gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar och kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Vidare så underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och det rena Guds ord skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer.[3] En utveckling mot reformkatolska ideal hade sedan tidigare möjliggjort lutherska teologers verksamhet i Sverige. Ett avgörande steg blev Örebro koncilium år 1528, där man beslutade om en försiktig reformation av kyrkan. År 1529 publicerades en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. 1531 publicerade han Den svenska mässan.

Relationen till kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala utan påvlig bekräftelse. Laurentius Petri biskopsvigdes av en tidigare biskop, något som inte skedde i Danmark. Frågan om apostolisk succession är omdebatterad, och har senare kommit att betyda mycket för relationen med anglikanerna i Borgågemenskapen. Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven när den kanoniska rätten avskaffades 1536. Den befintliga kyrkoprovinsen, med dess stift och församlingar omvandlades till ett självständigt trossamfund, vars kyrkobyggnader och egendomar förblev i stiftens och församlingarnas ägo. Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av Conrad von Pyhy, och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. Från och med 1544 gynnade kungen åter en av bröderna Petri präglad inhemsk utveckling. Gustav Vasas privata teologiska hemmahörighet har av Carl-Gustaf Andrén karaktäriserats som "bibliskt förankrad lekmannafromhet" snarare än "luthersk", och under hans regeringstid behöll Svenska kyrkan en stor bredd bland prästerskapet. Hans söner skulle orientera sig i riktningar som kyrkan i längden inte skulle acceptera.

Erik XIV[redigera | redigera wikitext]

På kontinenten fick kalvinismen inflytande på 1560-talet, och påverkade bland annat Erik XIV och hans yngre bror hertig Karl, men avvisades av Svenska Kyrkan vid ett kyrkomöte som hölls i Stockholm 1565. En inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning sammanställdes av Laurentius Petri 1571, och antogs vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572: Den Svenska Kyrkoordningen.

Johan III[redigera | redigera wikitext]

Johan III föredrog reformkatolicismen, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den Svenska kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, kommunion under båda gestalterna, samt en teologi baserad på kyrkofäderna snarare än på Tridentinska mötet. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till Den Svenska Kyrkoordningen, den så kallade Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade Röda boken 1576. I hertig Karls hertigdöme kom dessa böcker inte i bruk. Prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland, avvisade katolicismer i Örebro artiklar.

Vid Uppsala möte 1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära, och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls.

Sigismund[redigera | redigera wikitext]

Katolske kung Sigismunds tontillträde 1594 ogillades av hans riksföreståndare hertig Karl, vilket ledde fram till hans avsättningskrig mot Sigismund.

Karl IX[redigera | redigera wikitext]

År 1600 föll de sista med katolske kung Sigismund kungalojala slottsherrarna i Svenska Estland, och hertig Karl tillträdde som kung samma år, med bland annat Linköpings blodbad som följd. Därmed var Avsättningskriget mot Sigismund över och i stället omvandlats till Andra polska kriget, varmed Sverige sedan dess förblev avgjort protestantiskt.

Efter Karl IX[redigera | redigera wikitext]

Den svenska kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet.

Under 1600-talet präglades Svenska kyrkan av luthersk ortodoxi, och från och med 1680-talet allt starkare band till statsmakten. Diakonvigningar föll ur bruk på 1660-talet, och samtidigt föll biskopens konfirmation av katekesungdomen ur bruk. Till bekännelseskrifterna lade man Luthers lilla katekes och senare även Konkordieboken. 1686 års kyrkolag bestämde kyrkans verksamhet till 1993. Under början av 1700-talet kom pietismen till Sverige, och även om rörelsen som sådan motarbetades och på sikt dog ut, fick en mer känslosam och andlig kristendomsupplevelse under 1700-talets lopp ett allt större inflytande. Under tidigt 1800-tal hade kyrkan långsamt utvecklats mot en mer andlig profil. Under första hälften av 1800-talet får frikyrkliga rörelser, oftast knutna till baptismen allt starkare spridning i Sverige. 1858 upphävdes konventikelplakatet, och andra kyrkor än Svenska kyrkan tillåts verka i landet. Genom lagar 1860 och 1873 (Dissenterlagarna) gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna statskyrkan under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund. I början av 1900-talet genomgick Svenska kyrkan stora förändringar, under påverkan från ungkyrkorörelsen och genom visioner som folkkyrkotanken.

1951 års religionsfrihetslag gav svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan. Det tidigare kravet att man måste gå med i ett annat godkänt samfund togs bort. Den 1 januari år 2000 skiljdes Svenska kyrkan och Svenska staten åt. Samtidigt upphävdes religionsfrihetslagen, numera hänvisas frågan till Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter samt Europakonventionen.

En pågående reformation[redigera | redigera wikitext]

År 1995 hade William A. Beckham publicerat The Second Reformation: Reshaping the Church for the 21st Century. Han hävdade att den reformation Luther hade inlett fortfarande pågår och att den nu gått in i en ny fas där grundläggande strukturer nödvändigtvis förändras. Detta har setts som uttryck för en bred internationell rörelse inom kristenheten som vill reformera kyrkan.[4]

Biskopen John Shelby Spong i Episkopala kyrkan i USA publicerade år 2001 boken A New Christianity for a New World: Why Traditional Faith is Dying and How a New Faith Is Being Born.[5]

Frågan blev aktuell i Svenska kyrkan under Kyrkomötet 2004, då kyrkostyrelsen fick frågan om hur de förhåller sig till Spongs uppfattning att kyrkan måste överge sin klassiska teologi för att inte dö. Styrelsens svar gavs av biskopen Claes-Bertil Ytterberg, som deklarerade att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas något som kan kallas "klassisk kristen tro", utan endast "olika tidsbundna försök att fånga upp erfarenheter av Gud".

Behovet av reformation har fått stöd av många teologer i och utanför Sverige. Några som intagit en öppenhet inför förändring är exempelvis William Johnston, Lennart Koskinen, Claes-Bertil Ytterberg och KG Hammar. Andra har uppfattat utvecklingen som ett hot:

Konsekvensen av det här är en växande skara av inflytelserika protestantiska och katolska ledare som liksom gnostikerna under den tidiga kyrkans tid menar sig ha kommit till en djupare insikt (gnosis) om vad kristendom egentligen handlar om och nu försöker omtolka och transformera teologin utifrån denna insikt baserad på en inre upplevelse av gud genom österländska meditationstekniker i kristen förpackning. Det sorgliga är att dessa teologer verkar vara totalt okunniga om innebörden av en evangelisk pånyttfödelse på Bibelns grund. I stället anses företrädare för klassisk kristendom vara naiva barn som ännu befinner sig på ett lägre stadium i utvecklingen.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  2. ^ [a b] Svenska folket genom tiderna band 3, kapitel Religion, kyrka och skola av Hjalmar Holmquist
  3. ^ Chapter 12 The Reformation In Germany And Scandinavia, Renaissance and Reformation by William Gilbert.
  4. ^ Changing Church and The Second Reformation, review 2005.
  5. ^ Utkom i svensk översättning 2005 på Verbum: En ny kristendom för en ny värld. Förordet skrevs av Clas-Bertil Ytterberg, då biskop i Västerås stift.
  6. ^ Mystik och andlig utveckling.