Curtiss P-40 Warhawk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Curtiss P-40 Tomahawk, Warhawk, Kittyhawk
Curtiss P-40 Warhawk
Curtiss P-40 Warhawk
Beskrivning
Typ Jakt/attackplan
Besättning 1
Första flygning 14 oktober 1938
Versioner ett 20-tal
Tillverkare Curtiss
Data
Längd 9,66 – 10,16
Spännvidd 11,37
Höjd 3,23
Vingyta 21,92 m²
Tomvikt 2 536 – 2 812 kg
Max. startvikt 3 477 – 5 171 kg
Motor(er) 1 x Allison V-12 (olika varianter)
Dragkraft 775 - 894 kW (1 040 - 1 200 hk)
Prestanda
Max. hastighet 567 km/h
Räckvidd med max. bränsle 1 200 – 1 500 km
Max. flyghöjd 9 400 – 9 900 m
Stigförmåga 6 200 m på ~ 9 min
Dragkraft/vikt: 230 - 300 hk/t
Beväpning
Beväpning 4-6 st fasta 12,7 mm kulsprutor
Bomber Normal last 0 - 680 kg
Ritning
Curtiss P-40 3-view.svg

Curtiss P-40 är ett amerikanskt propellerdrivet jakt/attackflygplan som premiärflög 14 oktober 1938 som XP-40 (benämning på prototypen)[1]. Planet kom senare att byggas i ett stort antal varianter och levererades till såväl amerikanska som brittiska flygvapnet och kom också att finnas med i de amerikanska hjälpsändningarna innehållande krigsmateriel till Sovjetunionen.

P-40 var en vidareutveckling av Curtiss P-36, största skillnaden var att man använde en ny motor, en vätskekyld V-motor (Allison V-1710-19), istället för den luftkylda stjärnmotorn i P-36:an. Prototypen var en P-36A med Allison-motorn. Efter tester modifierades prototypen med en kraftigare motor (Allison V-1710-33), vilken kom att sitta i de senare serietillverkade exemplaren. 26 april 1939 utfärdade amerikanska arméns flygkår ett rekordstort kontrakt hos Curtiss på 524 P-40 för en kostnad av nästan 13 miljoner dollar. Efter att ha experimenterat med prototypen för att öka hastigheten bedömdes flygplanet som klart för tillverkning i december 1939. Den första serietillverkade P-40 tillverkades mars 1940. De första 200 planen började levereras till amerikanska arméns flygkår i juni 1940. Fördelen med P-40 var att den var tillgänglig medan andra mer avancerade modeller som Lockheed P-38 Lightning låg på utformningsstadiet. Tillverkaren Curtiss behövde dessutom inte göra några större omställningar i sina fabriker då P-40 liknande den tidigare P-36 så mycket vilket förkortade leveranstiden.[1]

P-40 är mest berömt som de plan som flögs av de flygande tigrarna, en grupp frivilliga amerikanska piloter som under befäl av Claire Chennault flög till försvar av Kina mot Japan 1941-1942. Trots numerärt underläge lyckades de flygande tigrarna skjuta ner 25 fiendeplan för varje flygplan de själv förlorade i luftstrid. De flygande tigrarna målade karaktäristiska hajtänder på nosen på sina P-40.[2]

P-40 utgjorde tillsamman med P-39 Airacobra hälften av den amerikanska arméns flygvapens jaktflygplan så sent som 1943. När bättre flygplan som P-38, P-47 Thunderbolt och P-51 Mustang nådde fronten förflyttades P-40 snabbt till andra roller, som markunderstöd, istället för luftstrid. Vid krigsslutet var endast en amerikansk division utrustad med P-40.[2]

Flygplanets motor hade optimal prestanda på cirka 4500 meters höjd vilket var mycket lägre än det operativa taket för samtida europeiska och japanska jaktflygplan.[3]

Den sista P-40 lämnade fabriken 30 november 1944, då hade sammanlagt 13738 stycken av flygplanstypen tillverkats.[1]

Under den tidigare delen av andra världskriget uppfyllde det utan tvekan kraven på ett dugligt jaktplan, men det kom senare att framför allt visa sina kvaliteter som attackplan och i understöd av markoperationer.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Molesworth, Carl, P-40 Warhawk Vs Bf 109: MTO 1942-44, Osprey Publishing, ISBN 978-1-84908-469-7, s. 10-16
  2. ^ [a b] Boyne, Walter J., Air Warfare: an International Encyclopedia: A-L, ABC-CLIO (2002) ISBN 1-57607-345-9, s. 160
  3. ^ Molesworth, Carl, P-40 Warhawk Aces of the Cbi Osprey Publishing (2000s), ISBN 1-84176-079-X, . 7