North American P-51 Mustang

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
North American P-51 Mustang
[beskrivning]
Mustang
Beskrivning
Typ Jaktplan, Spaningsplan, dykbombare
Besättning 1
Första flygning 26 oktober, 1940
I aktiv tjänst april 1941
Tillverkare North American Aviation
Data
Längd 9,8 meter
Spännvidd 11,3 meter
Höjd 4,17 meter
Vingyta 21,8 m²
Vingprofil NACA 45-100
Sidoförhållande 5,83
Tomvikt 3 465 kg
Max. startvikt 5 490 kg
Motor(er) 1 × Rolls-Royce (Packard) Merlin V-1650-7
Motoreffekt 1 490hk
Propeller 3,4 meters fyrbladig Hamilton Standard
Prestanda
Max. hastighet 703 km/h
Räckvidd med max. bränsle 2 755 km med fälltankar
Transporträckvidd 3 050 km
Max. flyghöjd 12 771 meter
Stigförmåga 1 060 m/min
Motoreffekt/vikt: 300 W/kg
Vingbelastning 192 kg/m²
Beväpning
Beväpning P-51D: 6 × 12,7mm ksp; 400 skott för de två innersta; 270 skott per yttre ksp
Bomber 2 fästen för upp till 907 kg
Raketer 10 × 5" (127mm)
Övrigt tillverkades i 15 684 exemplar

North American P-51 Mustang var ett amerikanskt jaktflygplan som tillverkades av North American Aviation under andra världskriget.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I april 1938 strax efter den tyska annekteringen av Österrike så etablerade Storbritannien en inköpskommitté i USA under ledning av Henry Self. Ett av kommitténs uppdrag var att köpa in amerikanska jaktplan för brittiska flygvapnet. Inga av de amerikanska tillverkarnas flygplansmodeller uppfyllde de brittiska kraven. Curtiss Tomahawk var det enda som kom nära att klara kraven. Då fabriken Curtiss hade nått sitt produktionstak var möjligheten att köpa stora mängder jaktplan därifrån begränsad. North American Aviation levererade redan skolflygplan av typen North American T-6 Texan till brittiska flygvapnet men hade produktionskapacitet över i sina fabriker. North American Aviation erbjöd inköpskommittén att köpa det moderna medeltunga bombplanet North American B-25 Mitchell, men man fick i motfrågan om man istället kunde tillverka Curtiss Tomahawk på licens från Curtiss då behovet av jaktplan var mer akut. VD:n James H. Kindelberger svarade att man kunde ta fram ett nytt och bättre plan med samma motor på samma tid som det skulle ta att sätta upp licensproduktionen. I mars 1940 beställde brittiska Ministry of Aircraft Production (MAP) 320 plan. Den 26 juni 1940 lade MAP en order hos Packard att tillverka Rolls-Royce Merlin-motorer på licens, vilket senare skulle visa sig betydelsefullt.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av den brittiska beställningen startade projekt NA-73X i mars 1940. Utvecklingen präglades, på grund av brådskan, inte av något större nyskapande. Endast på två områden använde man ny och oprövad teknik. Det första var användningen av en vinge konstruerad med laminärflödesvingprofiler som hade utvecklats i samarbete med North American och NACA, tanken med dessa vingprofiler var att minska luftmotståndet i höga farter. Under konstruktionsarbetet så provades både en vinge baserad på en mer traditionell vingprofil ur NACA:s 5-serie och en vinge med den nya NAA/NACA 45-100 vingprofilen i en vindtunnel tillhörande University of Washington. Testen visade på överlägsen prestanda för NAA/NACA 45-100 vingprofilen, dock skulle det visade sig att denna överlägsenhet var mindre under verkliga omständigheter då den ytjämnheten som fanns på vindtunnelmodellerna var svår att uppnå under serieproduktion. Den andra var en ny typ av kylare som utnyttjade Meredith effekten som innebar att den uppvärmda luften som hade passerat genom kylaren fick accelerera genom en dysa och kunde på så sätt lämna ett mindre dragkrafttillskott. I stora drag fungerade kylaren som en ramjetmotor men med skillnade att uppvärmningen av luftflödet genom motorn kom från kolvmotorns kylarelement istället för en förbränning.[1]

Prototypen NA-73X var färdig efter endast 102 dagar och gjorde sin första flygning 26 oktober 1940, endast 149 dagar efter beställning. Prototypen uppvisade goda flygegenskaper och en imponerande bränslelast. Flygkroppen var konstruerad som en självbärande skalkonstruktion i aluminium för att spara vikt. Prototypens beväpning bestod av 4 stycken 7,62 mm Browning M1919 kulsprutor, två monterade i vingarna och två stycken monterade under motorn som sköt genom propellerdisken med hjälp av synkronisering.

Allison-generationen[redigera | redigera wikitext]

Mustang I/P-51/P-51A[redigera | redigera wikitext]

Det visade sig att planets prestanda var utmärkt upp till 4 600 meters höjd men snabbt avtog på högre höjder. Detta berodde i huvudsak på den enkla kompressornAllison V-1710 motorn. Allison hade koncentrerat sig på turbotekniken som ett medel för att bygga bra höghöjdsmotorer, vilket fungerade bra i stora bombplan och P-38:an. Men det fanns inte något utrymme för en så stor turbo i Mustangen; den konstruerades med en kompressormatad motor vars kompressor bara hade en fast inställning avpassad för låghöjd. Trots motorns begränsningar så visade sig Mustagens goda aerodynamiska egenskaper, den var 48 km/h snabbare än den konkurrerande Curtiss P-40 på 3200 meters höjd och 56 km/h snabbare än Spitfire Mk. VC på 4 600 meters höjd trots att denna hade en starkare motor.

Av den första beställningen på 320 NA-73 jaktplan som kom att döpas till Mustang Mk I av britterna, levererades två till US Army Air Corps för utvärdering där de fick beteckningen XP-51. Mustang I hade en blandad beväpning med fyra 7,7 mm Browningkulsprutor i vingarna och två 12,7 mm M2 Browning kulsprutor under motor och ytterligare två stycken i vingarna. Senare följde en andra beställning på 300 plan från britterna. I september 1940 beställdes 150 plan under Lend-leaseprogrammet som fick den amerikanska beteckningen P-51 och kallades Mustang Mk IA av britterna. Den stora skillnaden mot föregående modeller var beväpningen med fyra 20 mm Hispano Mk. II-automatkanoner.

A-36 Apache/Invader[redigera | redigera wikitext]

A-36A Apache med utfällda dykbromsar

För att hålla produktionslinjen öppen för P-51 trots att de beviljade anslagen för inköp av jaktplan redan var förbrukade för budgetåret 1942, så utnyttjade US Army Air Corps icke utnyttjade anslag för attackflygplan och beställde den 16 april 1942 500 plan av en störtbombplans version av P-51. Denna nya version fick beteckningen A-36 Apache och skilde sig genom en förstärkt vinge med dykbromsar och bombfästen. På grund av installationen av dykbromsarna och bombfästen så krävdes en total omkonstruktion av vingen från P-51. Den fasta beväpningen ändrades till två 12,7 mm M2 Browning kulsprutor under motor och ytterligare fyra stycken i vingarna, bomblasten var maximalt totalt 454 kg på två bombfästen. Eftersom US Army Air Corps syftade till att bara använda planet på låghöjd så monterades en Allison V-1710-87 anpassad för låghöjd. Motorn gav 1 325 hk på 914 m och drev en trebladig Curtiss-Electric propeller med en diameter på 3,28 meter. Luftintaget till kylaren konstruerades om till en fast enhet istället för det rörliga luftintaget från tidigare modeller. Den första A-36A rullade ut från fabriken i Inglewood i september 1942 och påbörjade flygprovningen. Den 6 juni 1943 så blev 27th Fighter-Bomber Group det första förbandet att använda A-36 Apache i strid.

Mustang II/P-51A[redigera | redigera wikitext]

Den 10 maj 1942 gjorde Mustangen sin debut i strid. Den 23 juni 1942 lade US Army Air Forces en beställning på 1 200 stycken P-51A, den första jaktplansversionen av Mustangen för amerikanskt bruk. På denna modell som i stort sett var en jaktplansversion av A-36A utan dykbromsar, så byttes den blandade beväpningen på de första modellerna ut mot fyra 12,7 mm M2 Browning i vingarna och bombfästen installerades i vingarna för maximalt två 227 kg bomber. Istället för bomber var det även möjligt att montera fälltankar som rymde 75 eller 150 US gallon (284 eller 568 liter), något som ökade den maximala transporträckvidden till 4 410 km. Ordern minskades senare till 310 stycken, varav 50 stycken exporterades till Storbritannien som använde dem under beteckningen Mustang Mk II.

Merlin-generationen[redigera | redigera wikitext]

P-51B och P-51C[redigera | redigera wikitext]

Efter en utvärdering hos brittiska flygvapnet under april 1942 kom man fram till att Mustangens prestanda på höghöjd som väntat var undermålig, men på grund av den utmärkta prestandan på låghöjd bjöd man in Rolls-Royce att försöka förbättra prestanda på höghöjd. Ingenjörerna på Rolls-Royce modifierade fem stycken Mustang I genom att förse dem med nya motorfästen, en Merlin 61 motor med en tvåstegskompressor med två varvtal och en Rotolpropeller från Spitfire Mk. IX. Dessa modifierade plan fick beteckningen Mustang Mk. X och visade sig ha häpnadsväckande bra prestanda på höghöjd. Två av planen lämnades över till US Army Air Forces för utvärdering.

Efter de goda erfarenheterna började man ta fram seriemässiga prototyper med den nya motorn, under beteckningen XP-51B. Dessa prototyper fick förstärkt flygkropp och nya motorfästen för att klara den tyngre Merlinmotorn, 770 kg jämfört med Allisonmotorns 606 kg. Vidare konstruerades en ny kylare, intercooler och oljekylare. Den nya och större kylaren samt oljekylaren krävde högre luftflöden så kylarluftintaget konstruerades om. Den nya motorn drev en 3,4 meters fyrbladig Hamilton Standard-propeller. Beväpningen kom att bli samma som för P-51A fyra stycken 12,7 mm Browning M2/AN. XP-51B påbörjade provflygningarna i december 1942. Under början av 1943 startade tillverkningen av P-51B i fabriken i Inglewood, Kalifornien och av P-51C i en ny fabrik i Dallas, Texas under sommaren 1943. För att ytterligare utöka räckvidden började man förse planen med en 300-liters bränsletank bakom pilotens säte. Denna tank försköt planets tyngdpunkt farligt mycket bakåt; vid full tank var stabilitetsmarginalen så liten att endast måttliga manövrar kunde tillåtas tills tanken var nästan tom.

De första leveranserna av P-51B och P-51C skedde under augusti till oktober 1943 till jaktförband tillhörande Eighth Air Force och Ninth Air Force baserade i England och till Twelfth Air Force och Fifteenth Air Force i Italien. Ett av de stora klagomålen med Mustangen var den dåliga sikten bakåt från cockpit, detta på grund av den konventionella spröjsade cockpithuven.

P-51D och P-51K[redigera | redigera wikitext]

Från och med P-51D infördes en helt ny huv som gav bättre sikt, samt en modifierad vinge och senare även en framåt förlängd fena. Dessa kom även att användas i viss utsträckning av US Air Force under Koreakriget, då med beteckningen F-51D eller F-51K beroende på vilken typ av propeller som användes.

Den sista militära operatören var Dominikanska Republikens Flygvapen vars sista 10 flygplan (varav nio var före detta svenska J 26) togs ur tjänst 1984.

I dag finns det närmare 300 Mustanger bevarade, varav en bra bit över 100 betraktas vara flygvärdiga. Flera av dessa används i olika former av kommersiellt flyg.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1945 och 1948 köpte Sverige sammanlagt 161 begagnade P51D från de allierade. Dessa tillfogades till två P-51B och två P-51D som nödlandat i Sverige under kriget och då inköpts av Svenska flygvapnet.[2] Sverige gav dem beteckningarna J 26 (jakt) och S 26 (spaning). De första flögs av amerikanska piloter från Liverpool till Bromma flygplats i Stockholm den 10 april 1945.[2] Några av de unga amerikanska piloterna kunde inte motstå frestelsen, utan flög under Västerbron. [3] Tanken var ursprungligen att basera Mustangerna på F 10, som då fortfarande fanns i Bulltofta, men att använda amerikansktillverkade jaktplan för att avvisa amerikanska och brittiska plan ansågs inte passande. Mustangerna hamnade istället på F 16 Uppsala och F 4 Frösön. Senare kom enstaka flygplan i tjänst på F 8 Barkarby och F 21 Luleå. Under 1948 användes S 26 för spaningsuppdrag över sovjetiskt territorium (Baltikum), fluget av Fredrik Lambert-Meuller.[4] 1953 började flygvapnet att ta de totalt 93 flygplanen ur tjänst för att förbereda en försäljning av dem till Israel, Dominikanska republiken och Nicaragua.[2] Under 1960-talet återkom flygplan 26020 som en gåva från Israel och finns nu på Flygvapenmuseum.[5][död länk]

J 26 på Flygvapenmuseum i Linköping.

Replika[redigera | redigera wikitext]

En modern replika av flygplanet i 3/4-storlek är Titan T-51 Mustang.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BECKER, JOHN V.. ”The Ramjet Investigation”. THE HIGH SPEED FRONTIER Case Histories of Four NACA Programs, 1920-1950. NASA. http://www.hq.nasa.gov/pao/History/SP-445/ch5-5.htm. Läst 10 november 2012. 
  2. ^ [a b c] Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek: J 26 1945-1954 Läst 27 mars 2010
  3. ^ silvervingar.se [1] Läst 22 november 2010
  4. ^ Andersson, Lennart & Hellström, Leif (2002). Bortom horisonten - svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952. Stockholm: Stenbom. ISBN 91-7243-015-X 
  5. ^ sunnersberg.com J-26 Mustang Läst 27 mars 2010

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]