Daggmask

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Daggmaskar
Stor daggmask (Lumbricus terrestris)
Stor daggmask (Lumbricus terrestris)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Ringmaskar
Annelida
Klass Gördelmaskar
Clitellata
Underklass Fåborstmaskar
Oligochaeta
Ordning Haplotaxida
Familj Daggmaskar
Lumbricidae
Släkte Daggmask
Lumbricus
Vetenskapligt namn
§ Lumbricus
Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Daggmask (Lumbricus) är ett släkte i familjen daggmaskar, som tillhör fåborstmaskarna i klassen ringmaskar.

Släktet omfattar flera arter, exempelvis stor daggmask (Lumbricus terrestris), sydlig lövdaggmask (Lumbricus festivus), och stor lövdaggmask ( Lumbricus rubellus).

Det finns ca 2000 landlevande daggmaskarter, i Sverige finns det ungefär 20 arter, som går att identifiera med en bestämningsnyckel utarbetad av Lofs.[1] Det är ett enkelt schema som tar fasta på detaljer i signalementet, eller beteendet som daggmasken har, art för art. De största är Lumbricus terrestris och Allolobophora longa som blir upp till 30 cm långa och är ljusröda, men även kompostmaskar som Eisenia foetida, som bara blir 10 cm långa och är nötbruna till lila är daggmaskar.

Daggmaskar används ofta som agn vid mete.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Maskar är viktiga i ekosystemet eftersom de dels bryter ned växtdelar genom att de utgör maskens föda och vidare så både syresätter och dränerar maskarna marken genom sina gångar. Daggmaskar har inga käkar utan äter genom att bilda ett tryck i svalget och suga in maten. I krävan bryts maten ner, blandas med saliv och bryts ner till mindre bitar. De äter inte bara löv, utan de äter också animaliskt material som bark, strån, alger, bakteriemattor, svamphyfer och fjädrar. När det gäller löv är de kräsna, det ska vara nedbrutet av svampar och bakterier. Daggmask har även en omrörande effekt på jorden. Att maskarna ofta syns efter regn beror på att de då kan byta vistelseort utan att bli uttorkade.

En Lumbricus terrestris kan väga upp mot 10 gram, den äter ungefär 100-300 gram föda/gram kroppsvikt. Det kan bli 3 löv om dagen eller 750 löv/år. De kan bli över 10 år gamla men i det vilda kanske inte mer än 2 år. I så fall hinner den äta kanske 1000 löv under hela sitt liv, för den är inte fullvuxen hela tiden.

En Eisenia foetida är mycket mindre än Lumbricus terrestris, men den äter mycket ungefär halva kroppsvikten varje dag. Den väger 0,3-0,5 gram och kan äta 1/4 löv per dag eller 62 per år.

Uträkningarna som gjorts är mycket avrundade och full av antaganden, men ger en ungefärlig bild av vilken dimension daggmaskarnas ätande har.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Daggmaskarna är tvåkönade som bildar både ägg och sperma. De parar sig genom att byta sperma med varandra. Säden placeras i ”lagringsfickor” på varandra. Vid äggläggningen avger masken ett slembälte. Masken drar sig baklänges ut ur det och lägger äggen så att de blir befruktade när de passerar förbi spermafickorna. En daggmask kan inte para sig med sig själv.

Arsenikanpassning och stora genetiska förändringar[redigera | redigera wikitext]

I ett före detta gruvområde nära Devon i England, där marken är förorenad med arsenik, lever daggmaskar som har anpassat sig. Deras DNA har förändrats så mycket att den genetiska skillnaden mellan dem och deras icke arsenikanpassade släktingar är större än mellan människor och möss. Detta trots att endast 170 år hade gått från att föroreningen började tills DNA-analysen gjordes.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Den finare taxonomiska indelningen är omdiskuterad. Ibland anses släktet daggmask tillhöra familjen Lumbricidae i ordningen Haplotaxida.

Matsmältningen

Daggmaskens tarmsystem består av ett rakt rör. Detta rör sträcker sig från munnnen på masken till dess anus. Masken är segmenterad och munhålan sträcker sig vanligvis över det första eller de två första segmenten. Efter munhålan kommer svalget, matstrupe, kräva, muskelmage(vanligtvis) och sedan själva tarmen. Svalget fungerar som en sugpump som drar in föda i masken. Svalget utsöndrar även slem. Livsmedlet dras sedan ner i matstrupen där kalcium pumpas in för att upprätthålla korrekt blodkalciumnivåerna. I muskelmagen mals sedan livsmedlet ner och förs vidare till tarmen. Tarmen utsöndrar pepsin som bryter ner proteiner och finfördelar livsmedlet. Daggmaskarnas tarmar är veckade så att tarmens storlek kan öka vid intag av mat. För att få i sig tillräckligt med näring måste en daggmask sätta i sig föda flera gånger sin egen vikt[3].

Andningen

Daggmaskar har inga speciella andningsorgan. Genom maskarnas fuktiga hud och kapillärer utbyts gaserna, där syret tas upp av hemoglobinet löst i blodplasma och koldioxid frigörs. Vatten och såväl som salter, kan också flyttas genom huden, genom aktiv transport.

Blodomloppet

Det finns blodkärl som fungerar som pumpar och när blodet passerar dessa blodkärl fördelas blodet vidare framåt via ett kärl längs ryggsidan. Ringmaskar är uppdelade i segment och därför finns det ringformade kapillärer för att blodet ska kunna fortsätta förflyttas genom kroppen. Alla arter har minst ett bukkärl men de kan även ha fler. Blodet når kapillärerna och sedan fördelas det vidare från ryggkärlet till bukkärlet. Ryggkärlet som pumpade blodet från början får blod från bukkärlet där det rinner ifrån. Hos vissa arter kan även bukkärlen pumpa blod. De som kan pumpa blod utför det med hjälp av kapillärer och fungerar oftast inte som de andra kärlen som pumpar blod. De större arterna har ett mer utvecklat blodförsörjningssystem. Daggmaskar har till exempel klaffar i pumpkärlen för att blodet inte ska ändra cirkulationsriktning i systemet[4].

Fortplantningen

Daggmaskarna parar sig genom att byta sperma med varandra. Daggmaskar har något som kallas lagringsfickor och där hamnar säden. Ett slembälte avges vid äggläggningen av masken. Masken tar sig sedan ut ur det bakvänt och lägger äggen så en befruktning sker via spermafickorna på daggmasken. Slemmet stelnar och kläcks senare ur en kokong efter 1-6 månader. Det tar 1 år ungefär för att kokongen ska utvecklas till fullvuxen mask. Daggmasken är tvåkönad men korsbefruktad och bildar därmed både sperma och ägg men dock kan den inte para sig med sig själv.

Sinnen och nervsystem

Daggmaskar har inga sinnesorgan, istället har den bara sinnesceller och fria ändar av nerver som reagerar på sinnesstimuli. Dessa sinnesceller och nervändar sitter i maskens hud. Dem har bland annat sfäriska sinnesceller som är ljuskänsliga. I framänden på masken finns även sinnesceller som förmodlingen är känsliga för kemiska stimuli och skulle kunna jämföras med smakceller och luktceller. Deras fria nervändar i huden tros också ha liknande funktion som vår “känsel”.

Rörelseapparat

Daggmaskens rörelse startar med att en sammandragning sker närmast huvudet av de inre musklerna, det sätts igång små vågor av kontraktion och expansion och detta gör då att masken drivs genom marken. I varje segment finns även slemhinnor som smörjer masken så att den ska glida lättare genom jorden.

Utsöndringsorganet

Naphridia kallas utsöndringsorganet som ska utsöndra avfall från daggmaskens kropp. Daggmaskens system fungerar ungefär på samma sätt som en njure hos en människan. Systemet består av flera nephridia i varje segment. Dock inte de tre första och sista[5][6].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Astrid Lofs-Holmin (1984). ”Daggmasken - en presentation”. http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/semin_vaxtodlingslara/SEV917/SEV917.HTM. 
  2. ^ ”DNA sequence variation and methylation in an arsenic tolerant earthworm population”. http://www.academia.edu/2211358/DNA_sequence_variation_and_methylation_in_an_arsenic_tolerant_earthworm_population. 
  3. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Earthworm
  4. ^ http://zoologi.wikispaces.com/Cirkulationssystem
  5. ^ http://www.vaxteko.nu/html/sll/forb_org_biol_odl/utan_serietitel_fobo/UST78-1/UST78-1D.HTM
  6. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Earthworm