Daggmask

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Daggmaskar
Stor daggmask (Lumbricus terrestris)
Stor daggmask (Lumbricus terrestris)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Ringmaskar
Annelida
Klass Gördelmaskar
Clitellata
Underklass Fåborstmaskar
Oligochaeta
Ordning Haplotaxida
Familj Daggmaskar
Lumbricidae
Släkte Daggmask
Lumbricus
Vetenskapligt namn
§ Lumbricus
Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Daggmask (Lumbricus) är ett släkte i familjen daggmaskar, som tillhör fåborstmaskarna i klassen ringmaskar.

Släktet omfattar flera arter, exempelvis stor daggmask (Lumbricus terrestris), sydlig lövdaggmask (Lumbricus festivus), och stor lövdaggmask ( Lumbricus rubellus).

Det finns ca 2000 landlevande daggmaskarter, i Sverige finns det ungefär 20 arter, som går att identifiera med en bestämningsnyckel utarbetad av Lofs.[1] Det är ett enkelt schema som tar fasta på detaljer i signalementet, eller beteendet som daggmasken har, art för art. De största är Lumbricus terrestris och Allolobophora longa som blir upp till 30 cm långa och är ljusröda, men även kompostmaskar som Eisenia foetida, som bara blir 10 cm långa och är nötbruna till lila är daggmaskar.

Daggmaskar används ofta som agn vid mete.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Maskar är viktiga i ekosystemet eftersom de dels bryter ned växtdelar genom att de utgör maskens föda och vidare så både syresätter och dränerar maskarna marken genom sina gångar. Daggmaskar har inga käkar utan äter genom att bilda ett tryck i svalget och suga in maten. I krävan bryts maten ner, blandas med saliv och bryts ner till mindre bitar. De äter inte bara löv, utan de äter också animaliskt material som bark, strån, alger, bakteriemattor, svamphyfer och fjädrar. När det gäller löv är de kräsna, det ska vara nedbrutet av svampar och bakterier. Daggmask har även en omrörande effekt på jorden. Att maskarna ofta syns efter regn beror på att de då kan byta vistelseort utan att bli uttorkade.

En Lumbricus terrestris kan väga upp mot 10 gram, den äter ungefär 100-300 gram föda/gram kroppsvikt. Det kan bli 3 löv om dagen eller 750 löv/år. De kan bli över 10 år gamla men i det vilda kanske inte mer än 2 år. I så fall hinner den äta kanske 1000 löv under hela sitt liv, för den är inte fullvuxen hela tiden.

En Eisenia foetida är mycket mindre än Lumbricus terrestris, men den äter mycket ungefär halva kroppsvikten varje dag. Den väger 0,3-0,5 gram och kan äta 1/4 löv per dag eller 62 per år.

Uträkningarna som gjorts är mycket avrundade och full av antaganden, men ger en ungefärlig bild av vilken dimension daggmaskarnas ätande har.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Daggmaskarna är tvåkönade som bildar både ägg och sperma. De parar sig genom att byta sperma med varandra. Säden placeras i ”lagringsfickor” på varandra. Vid äggläggningen avger masken ett slembälte. Masken drar sig baklänges ut ur det och lägger äggen så att de blir befruktade när de passerar förbi spermafickorna. En daggmask kan inte para sig med sig själv.

Arsenikanpassning och stora genetiska förändringar[redigera | redigera wikitext]

I ett före detta gruvområde nära Devon i England, där marken är förorenad med arsenik, lever daggmaskar som har anpassat sig. Deras DNA har förändrats så mycket att den genetiska skillnaden mellan dem och deras icke arsenikanpassade släktingar är större än mellan människor och möss. Detta trots att endast 170 år hade gått från att föroreningen började tills DNA-analysen gjordes.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Den finare taxonomiska indelningen är omdiskuterad. Ibland anses släktet daggmask tillhöra familjen Lumbricidae i ordningen Haplotaxida.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Astrid Lofs-Holmin (1984). ”Daggmasken - en presentation”. http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/semin_vaxtodlingslara/SEV917/SEV917.HTM. 
  2. ^ ”DNA sequence variation and methylation in an arsenic tolerant earthworm population”. http://www.academia.edu/2211358/DNA_sequence_variation_and_methylation_in_an_arsenic_tolerant_earthworm_population. 

Lasse Levemark, Klas Fresk. 1990. Biologiska experiment. Alfabeta bokförlag AB. ISBN 91 7712 812 5.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Naturhistoriska muséet: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/ekosystem/djurenimarken.14844.html