Det osynliga barnet
| Det osynliga barnet | |
| Författare | Tove Jansson |
|---|---|
| Originaltitel | Det osynliga barnet och andra berättelser |
| Originalspråk | Svenska |
| Illustratör | Tove Jansson |
| Land | Finland |
| Förlag för förstautgåvan | Schildts |
| Utgivningsår | 1962 |
| Del i serie | |
| Ingår i serie | Mumintrollen |
| Del | 7 |
| Föregås av | Trollvinter |
| Efterföljs av | Pappan och havet |
Det osynliga barnet (originaltitel: Det osynliga barnet och andra berättelser) är en novellsamling med nio korta berättelser av Tove Jansson och den sjunde boken i serien om Mumintrollen. Boken utkom första gången 1962.
Noveller i Det osynliga barnet
Vårvisan
Vårvisan är en dialog mellan Snusmumriken och ett litet kryp. Berättelsen tar upp olikheten mellan personer som behöver få ha sitt privatliv ifred (Snusmumriken) och personer som är mer öppna och känslosamma (Krypet och Mumintrollet).
Snusmumriken är på väg norrut tillbaka till Mumindalen efter sin långa vintervandring. Medan han sitter ner vid elden och spelar en ny visa på sin munharmonika kommer ett litet blygt kryp fram till honom. Krypet har hört talas om Snusmumriken och ser verkligen upp till honom (något som Snusmumriken blir lite oroad av att höra, eftersom han ibland behöver få vara ifred). Snusmumriken försöker förklara för honom, att man inte kan bli fri om man beundrar någon för mycket. När Snusmumriken frågar vad krypet heter, då svarar han att han är så liten att han inte har något namn och att ingen tidigare har frågat. Snusmumriken gav honom namnet Ti-ti-oo (en glad början och många sorgsna o:n på slutet).
- Novellen ligger till grund för ett avsnitt i TV:s julkalender från 1973; Jul i Mumindalen, och har även filmatiserats i den animerade TV-serien I Mumindalen i en scen ur avsnitt 24, "Var dröjer Snusmumriken?".
En hemsk historia
Homsan har en väldigt livlig fantasi och under en lek med sin lillebror påstår Homsan att brodern blivit anfallen av en så kallad dyorm. Föräldrarna tar Homsans rop efter hjälp på allvar men när de får se att brodern är helt oskadd blir de arga på honom. Pappan säger att det är fult att narras och han får ingen middag som bestraffning. Homsan blir sur eftersom dyormar är lika verkliga för honom som gräset han går på. Under natten rymmer han till ett hus som visar sig vara Lilla Mys argsinta mormors. På vägen dit spelar hans fantasi honom ett spratt och han blir rädd att dyormar jagar honom. Det blir inte bättre av att också Lilla My skrämmer upp honom genom att säga att levande svampar är på väg in genom dörren. När det faktiskt knackar på dörren blir Homsan livrädd. Dock var det bara Homsans pappa som hade kommit för att hämta honom. Den här gången är det Homsan som säger att "det är fult att narras".
Filifjonkan som trodde på katastrofer
Filifjonkan är ute en solig dag för att tvätta sin trasmatta i havet medan hon anar en stor katastrof i luften. Till skillnad från andra filifjonkor trivs hon inte i sitt hus; möblemanget och prydnaderna inuti som borde få henne att känna sig trygg tilltalar henne inte alls, de passar inte ihop tycker hon. När Gafsan (Filifjonkans enda vän) kommer på besök lite senare försöker Filifjonkan göra allt för att inte börja prata om det otäcka hon upplever. Efter ett tag brister det och hon frågar desperat om inte hon också känner samma sak; "Det här lugnet är inte naturligt". Gafsan ignorerar hennes varningar och fortsätter att prata om inredningen och de goda tekakorna, vilket irriterar Filifjonkan och stämningen blir minst sagt konstig när Gafsan efter en stund beger sig hemåt. Under natten kommer den stora stormen som Filifjonkan förutspådde vilket resulterar i att hela hennes hus flyger iväg i en stor tromb. Tanken på att alla saker som hela tiden hade gjort henne olycklig helt plötsligt var borta gör henne lycklig. När Gafsan kommer tillbaka är hon lika oroad som Filifjonkan hade varit dagen före och kan inte förstå varför Filifjonkan blivit så glad över att hennes hus förstörts.
Historien om den sista draken i världen
I en grop med brunt vatten bredvid Muminpappans hängmatta letar Mumintrollet en dag efter så kallade kribblor, men hittar till sin förvåning istället en liten drakunge. Han tar den med sig hem i en glasburk som han ställer på sitt skrivbord. Han upptäcker snart att draken tycker om att äta flugor. Efter att Lilla My blivit nyfiken när hon såg honom springa hem med burken blev Mumintrollet arg över att han inte får ha sina hemligheter ifred. Han bestämmer sig för att först visa den för Snusmumriken varpå resten av familjen får se den nere i köket. Av någon anledning verkar det bara vara Snusmumriken som drakungen tycker om. När Mumintrollet bestämmer sig för att släppa ut draken genom fönstret, flyger den ner till Snusmumriken vid ån där han sitter och metar. Snusmumriken får se en yngre hemul ro över ån och säger åt honom att han ska få fem mörtar om han tar draken med sig så långt han kan och släpper ut den på en trevlig plats med många flugor.
- Berättelsen har filmatiserats i TV:s julkalender från 1973; Jul i Mumindalen ("draken" har dock här ersatts av "förfadern") och i den animerade TV-serien I Mumindalen i avsnitt 13, "Den sista draken i världen".
Hemulen som älskade tystnad
En hemul vantrivs med sitt jobb på ett nöjesfält där han får stå och klippa biljetter. Han längtar till sin pension då han får göra det han vill i lugn och ro, nämligen att bygga ett stort dockskåp. En dag kom ett stort regnfall som förstörde hela nöjesfältet. De andra hemulerna som jobbade där föreslog att göra om fältet till en skridskobana till vintern när vattnet frusit till is. Hemulerna erbjuder hemulen samma jobb han haft vid nöjesfältet, i tron om att han alltid tyckt om sitt jobb. Hemulen tackar nej och berättar om sin dröm som de andra skrattar åt. Hemulen, som inte längre kunde behålla sin sönderskrattade dröm, går bort till sin farmors igenvuxna park som numera var hans egen. Efter ett tag får han besök av barnen som ofta besökte nöjesparken. De hade samlat ihop alla delar de kunde hitta från husen och karusellerna. Hemulen försöker i sin trivsamma tystnad att bygga upp allt, vilket inte ser ut som det gjorde och resulterar i en underlig stämning när de sedan placeras i hemulens nya park.
Berättelsen om det osynliga barnet
Titelnovellen handlar om en liten flicka som har så dåligt självförtroende att hon blivit helt osynlig. Muminmammans stora kärlek och omsorg får dock flickan att steg för steg bli mer synlig. Denna novell, liksom några av de andra från samlingen, finns också som tecknad film i ett avsnitt av den japanska tecknade serien om Mumintrollen, och ligger även till grund för ett par avsnitt i TV:s julkalender från 1973; Jul i Mumindalen.
Hattifnattarnas hemlighet
Cedric
Granen
Mumintrollen vaknar mitt i sin sköna vintersömn av att alla andra invånare i Mumindalen springer runt och jäktar inför den annalkande Julen. Eftersom mumintrollen aldrig har firat jul förut missförstår de alltihop och tror att det är något hemskt som väntar... Novellen ligger till grund för de två sista episoderna i TV:s julkalender från 1973; Jul i Mumindalen.
Externa länkar
- Svenska Yle Arkivet/Tove Jansson läser ur Det osynliga barnet
- Det osynliga barnet på The Moomin Trove (lista över utgåvor)