Tove Jansson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tove Jansson
Tove Jansson, 1967.
Tove Jansson, 1967.
Pseudonym Vera Haij
Född Tove Marika Jansson
9 augusti 1914
Helsingfors, Storfurstendömet Finland, Tsarryssland
Död 27 juni 2001 (86 år)
Helsingfors, Finland
Yrke Författare, konstnär, serieskapare
Nationalitet Finland finländsk
Språk Svenska
Verksam 1928[a]–1998
Framstående verk Mumintrollen
Framstående priser Nils Holgersson-plaketten, Elsa Beskow-plaketten, H.C. Andersen-medaljen, Pro Finlandia-medaljen, Svenska Akademiens stora pris
Partner Sam Vanni (ca 1935–38),
Tapio Tapiovaara (ca 1939–42),
Atos Wirtanen,
Tuulikki Pietilä (1956–)
Släktingar Signe Hammarsten-Jansson (mor),
Viktor Jansson (far),
Per Olov Jansson (bror),
Lars Jansson (bror)
Namnteckning
ToveJanssonSignature.jpg

Tove Marika Jansson, född 9 augusti 1914 i Helsingfors, död 27 juni 2001 i Helsingfors, var en finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och serieskapare. För sitt författarskap inom barnlitteraturen erhöll hon 1966 den prestigefyllda H.C. Andersen-medaljen.

Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948, som gjorde henne berömd.

Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors; hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson.[1] Mellan åren 1930 och 1938 studerade hon konst i Stockholm, Helsingfors och Paris. 1943 höll hon sin första konstutställning och samtidigt skrev hon romaner och artiklar och illustrerade bokomslag. Hon fortsatte att arbeta som bildkonstnär – vid sidan av sitt författarskap – under resten av sitt liv.

Hennes första vuxenroman, Bildhuggarens dotter, utgavs 1968. Därefter skrev hon ytterligare sex romaner och fem novellsamlingar för vuxna. Utöver sina egna böcker har hon bland annat målat tavlor och även illustrerat J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. En känd sångtext finns också bland hennes alster, "Höstvisa" som är tonsatt av Erna Tauro. Tove Janssons böcker har översatts till 45 språk.[2]

100-årsminnet av Tove Janssons födelse uppmärksammas i både Finland och Sverige. Den 9 augusti 2014 gavs Skatuddsparken i Helsingfors det nya namnet Tove Janssons park.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och tidiga verk[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson växte upp som äldsta syskon av tre i ett konstnärshem på Skatudden,[3] i centrala Helsingfors. Hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, var konstnär från Sverige och hennes far, Viktor Jansson, kallad Faffan, en finländsk skulptör. Hennes bror Lars Jansson blev också tecknare, medan hennes andra bror Per Olov Jansson blev fotograf. Under hennes uppväxt tillbringade familjen vintrarna i en ateljé och somrarna på Blidö i Stockholms skärgård. Blidö kom också att utgöra förebilden för Mumindalen i Tove Janssons böcker om mumintrollen.

Tove Janssons föräldrahem låg på Skatudden i Helsingfors. Parken runt Uspenskijkatedralen i bildens mitt bytte 2014 namn från Skatuddsparken till Tove Janssons park.
Tove Jansson 1923, fotograferad av sin far.

Som sextonåring reste Tove Jansson till Sverige för att studera teckning vid Konstfack i Stockholm. Då hade hon redan flera gånger blivit publicerad. 1928 syntes verser och illustrationer i Allas Krönika och samma år illustrationer i Julen. Hon tillverkade även egna tidningar som hon sålde, förutom att hon skrev på de ännu inte publicerade berättelserna "Osynliga makter" och "Matilda och konsten". Året efter publicerades Tove Janssons tecknade serie Prickinas och Fabians äventyr som följetong i den finlandssvenska barntidningen Lunkentus, signerade som "Tove".[b] 1929 syntes också hennes första teckningar i Garm.[5] Tove Jansson hade god hjälp av att vara dotter till en tecknare, och till många av de här tidningarna bidrog samtidigt signaturen "Ham" (efter Hammarsten-Jansson).

Bokdebut och resor[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson återvände 1933 till Helsingfors, där hon samma år debuterade som författare, med Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar (skriven under pseudonymen Vera Haij).[6] Därefter påbörjade hon studier vid Finska Konstföreningens Ritskola i Helsingfors, som vanligtvis kallas Ateneum. Där skulle hon vara kvar fram till våren 1937, med återkommande avhopp från studierna – Tove Jansson kände tvivel inför undervisningen och var inte riktigt bekväm i skolan. Efter de fyra åren hade hon ändå etablerat sig som konstnär, hon blev medlem i konstnärsföreningar och valdes in i både Tecknarsamfundet och Konstnärsgillet.[7]

Efter studierna reste hon runt i Europa, bland annat till Tyskland, Italien och Paris. 1934 tillbringade hon i Tyskland, där hon bland annat fäste ett tidigt mumintroll på akvarell.[8] Senvåren 1939 reste hon ensam till Italien, genom ett Centraleuropa redan präglat av krigsstämningarna. På sin väg mot regionen Kampanien passerade hon konsthistoriska sevärdheter från Verona och söderöver. I resebrev till sin mor beskrev hon hur hon till sist dränkte yllebyxorna (som hon fått från modern) i Lago di Garda, snarlikt hur Mumintrollet i Kometjakten slänger de yllebyxor han fått från sin mor i krokodilernas käftar.[9]

Efter återkomsten till Finland slog hon sig ned i Helsingfors, där hon blev tecknare för den politiska skämttidningen Garm. I de karikatyrer hon publicerade i Garm protesterade hon mot Hitler och Finlands samarbete med Nazityskland. Satirteckningarna i Garm väckte starka reaktioner från Toves tyskvänlige far Viktor (som under finska inbördeskriget slagits på de vitas sida). Tove Jansson inledde 1935 en flerårig relation med den några år äldre Ateneum-studenten Sam Vanni, och när den relationen senare avslöjades föll den inte i god jord; Toves far var avogt inställt till judar. Men den självständiga unga konstnärinnan Jansson lät sig inte hindras, utan de två fortsatte att träffas.[10]

Sammanlagt tecknade Tove Jansson cirka 100 omslag till Garm, förutom ett 500-tal skämt-/satirteckningar och illustrationer. Hon var mest aktiv under 1940-talet, då hon sågs som "Finlands obestritt främste skämttecknare".[11] Garm hade en viss opinionsbildande betydelse och kritiserade – inte minst genom Tove Janssons alla vassa skämtteckningar – Nazityskland och Finlands eftergiftspolitik.[12] Samtidigt kritiserade Jansson och Garm Stalins Sovjet med samma skärpa.

Mumintrollen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Mumintrollen och Muminserien

Den första boken om mumintrollen, Småtrollen och den stora översvämningen, utkom 1945. Den var dock skriven flera år tidigare, som en motvikt mot kriget omkring henne. Mumintrollet var ursprungligen en liten arg signaturfigur från hennes skämtteckningar i Garm, men i böckerna hamnade han nu i huvudrollen.[13]

Tove Jansson med muminfigurer, 1956.

Mumins genombrott kom med den tredje boken Trollkarlens hatt (1948).[14] Boken översattes till engelska och ledde till att böckerna fick internationell spridning. Samtidigt banade de väg för den tecknade serien om Mumin, som hon började teckna 1954 och som 1959 togs över av hennes yngre bror Lars.[13]

Böckerna om mumintrollen är Janssons mest kända. De målar upp en sagovärld utan människor men med figurer med väldigt utpräglade personligheter. Huvudpersonen i muminberättelserna är oftast det nyfikna Mumintrollet självt. Bland figurerna finns bland andra den träiga Hemulen, den ångestfyllda Filifjonkan, den självupptagne Muminpappan, den kompromisslösa Lilla My, den rastlöse Snusmumriken och den räddhågsne Sniff.

Ofta strävar mumintrollen efter att finna en mening, kanske inte med livet men med tillvaron som den ser ut just för stunden. Andra återkommande teman är det konstnärliga skapandets vedermödor och de ständigt hotande katastroferna. Liknande teman går igen även i hennes vuxenlitteratur, skriven på 1970- och 1980-talen. Finlands umbäranden under och efter andra världskriget ligger till grund för de ständigt annalkande katastroferna[15].

Jansson hämtade ofta inspiration till historierna och gestalterna från händelser och människor i sin egen närhet; Muminmamman har många drag gemensamma med hennes egen mor och Too-ticki är ett porträtt av livskamraten Tuulikki Pietilä. Huvudpersonerna i Sommarboken, en liten flicka och hennes farmor, är modellerade efter Janssons brorsdotter och mor. Handlingen är ofta förlagd till Helsingfors eller den finländska skärgården.

Övriga böcker och Pietilä[redigera | redigera wikitext]

1968 kom Bildhuggarens dotter, en självbiografi där Tove Jansson beskrev sin barndomsmiljö.

Från 1956 levde hon till stor del tillsammans med den kvinnliga illustratören Tuulikki Pietilä.[16] De skaffade också lägenheter/ateljéer i samma kvarter.[17] De tillbringade från 1965[18] 25 somrar ihop på Klovharun, en två hektar stor holme vid Pellinge i Borgå skärgård. På ön kom Tove Jansson att tillbringa somrarna precis som hon tillbringade barndomens somrar på Blidö.

Efter det att Tove Janssons mor avlidit 1970 gav sig Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ut på en lång resa. Under den resan började Tove Jansson skriva för vuxna i stället för barn. Det började 1971 med novellsamlingen Lyssnerskan. Året därpå kom Sommarboken, en historia om Sophia, hennes pappa och farmor och deras somrar på en ö ute i havet. Inspirationen från verklighetens Sophia Jansson, som tillbringat många somrar med sin far Lars och sin farmor Signe Hammarsten-Jansson, var inte svår att urskilja.

1974 publicerades Tove Janssons första roman. Solstaden hade en för henne ovanlig miljö, där den utspelade sig bland pensionärer i Florida. Efter novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser (1978) följde de två romanerna Den ärliga bedragaren (1982) och Stenåkern, där miljön återigen var den finska. Den ärliga bedragaren är en berättelse om den suddiga gränsen mellan gott och ont, medan Stenåkern har själva skapandet som motiv.

1976–77 skrev Jansson för omväxlings skull en hel del dramatik. Verken hade titlar som Gymnastiklärarens död, Dottern och Tio före fyra.[5]

Tove Janssons sista kreativa år skrev hon mest noveller. Dessa samlades i Resa med lätt bagage (1987), Brev från Klara och andra berättelser (1990) och Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (1998). Tove Janssons sista roman var 1989 års Rent spel, där hon skildrade den nära vänskapen mellan två konstnärligt arbetande kvinnor.

De sista åren och rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson var aktiv ända fram till 1990-talet. Hennes sista egna bok var Meddelande. Noveller i urval 1971–1997, en novellsamling som gavs ut 1998. Decenniet präglades i viss mån av att hennes Mumin med Janssons godkännande lanserades som japansk animerad TV-serie. Denna följdes därefter upp med en ny serieversion, producerad med olika nordiska serieskapare. Annars syntes hon mest vid olika utställningar av hennes verk eller när hon mottog priser eller utmärkelser. 1994 tilldelades hon Svenska Akademiens Stora pris och året därpå fick hon professors namn.[5]

På skärgårdsön Klovharun finns stugan där Tove Jansson och Tuulikki Pietilä tillbringade minst 25 somrar.

Tillsammans med Tuulikki Pietilä gav hon 1996 ut Anteckningar från en ö, och tre år senare hade dokumentärfilmen Haru – de ensammas ö premiär. Sista stora resan ihop hade Jansson och Pietilä gjort 1993, med Paris som mål.[5]

26 juni 2001 avled Tove Jansson efter en längre tids sjukdom (hjärnblödning).[3] Hon ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Tuulikki Pietilä avled 2009.

Rättigheterna till Tove Janssons figurer förvaltas av Moomin Characters. Bolaget ägs av ättlingarna till hennes bröder Lars och Per Olov Jansson samt Tuulikki Pietilä[förtydliga].[19] Det hade 2010 fem anställda och leds av Sophia Jansson, Lars Janssons dotter, tillsammans med Roleff Kråkström.[20]

Konsten och kärleken[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson hade sin ungdomskärlek i Sam Vanni, kamrat på Ateneum. Senare, när Vanni flyttat utomlands till Paris och London, förälskade hon sig i konstnären Tapio Tapiovaara. Även honom hade hon mött på Ateneum, och de var ett par fram till våren 1942. Krigsåren präglade Tove Jansson, där hon såg effekterna av "männens krig" omkring sig. Hennes komplicerade relation till sin tyskvänlige far spädde på Tove Janssons olust inför att gifta sig och få barn.[21]

Jag ser vad det blir av mitt yrke om jag gifter mig. För det hjälper inte; jag har alla dessa kvinnans instinkter att trösta, beundra, underkasta sig, ge upp sig själv. Jag skulle antingen bli en dålig målare eller en dålig fru. Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen.
— Tove Jansson, oktober 1941[22]

Istället utvecklade hon en feministisk livssyn, där hon satte friheten som kvinna och konstnär högst. Denna inställning fanns kvar under Tove Janssons senare relation med tidningsmannen Atos Wirtanen,[23] liksom under åren med Tuulikki Pietilä (från 1956).

Vivica Bandler och Tove Jansson hade en flerårig kärleksrelation. Den inspirerade till de två Muminfigurerna Tofslan och Vifslan.

1946 blev hon bekant med Vivica Bandler, blivande regissör, och de blev häftigt förälskade i varandra. Men detta var en tid då relationer mellan kvinnor inte var tillåtna, så de fick lov att vara försiktiga. Muminfigurerna Tofslan och Vifslan var kodord för Tove och Vivica, och symbolen för hotet mot deras kärlek blev Mårran. Samtidigt var Bandler gift med Kurt Bandler och Jansson hade sin relation med Atos Wirtanen.[24]

I sitt senare författarskap inkluderade Tove Jansson också (homo)sexuella inslag och teman. De dyker upp i romanen Solstaden (mellan två män och mellan män och kvinnor), samt i novellerna "Brev till en idol" och "Den stora resan" (mellan två kvinnor). 1992 medverkade hon – och livskamraten Tuulikki Pietilä – med råd och upplysningar till Barbro K. Gustafsson, som det året lade fram sin tvärvetenskapliga doktorsavhandling "Erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur".[25] Homosexualitet avkriminaliserades i Finland först 1971 (27 år efter Sverige) och var klassad som sjukdom fram till 1981. Fram till 1999 fanns i Finland en censur mot spridning av skrifter med homosexuellt innehåll.[26]

Astrid Lindgren och Tove Jansson (foto från 1958) blev två av den svenskspråkiga barnlitteraturens största namn.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson ses ofta som en av 1900-talets största svenskspråkiga barnboksförfattare. Hon räknas också som en av de internationellt mest kända finländska konstnärerna[27] och en av de mest kända svenskspråkiga författarna.[28]

Under hela 2014 firas Tove Janssons 100 år. På minnesportalen Tove 100[29] presenteras olika sidor av Tove Janssons konst och liv, kompletterat genom den separata Tove Janssons virtuella museum.[30]

I juni 2014 – 100 år efter Tove Janssons födelse – gav finländska Myntverket ut ett nytt tvåeuros specialmynt med Tove Jansson-motiv. Myntverket har tidigare gett ut två jubileumsmynt i silver till Tove Janssons ära.[31]

9 augusti 2014, när Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, bytte Skatuddsparken i Helsingfors namn till Tove Janssons park. Parken omger Uspenskijkatedralen och ligger nära Tove Janssons föräldrahem. Invigningen arrangerades av Skatuddssällskapet.[32]

Tove Jansson-priset[redigera | redigera wikitext]

2002 instiftades Tove Jansson-priset, som ungefär vart tredje år – till minne av Tove Jansson – skulle utdelas till en person som förtjänstfullt verkat för barn- och ungdomskultur i Finland.[33] Prissumman var 10 000 euro, och instiftare var Moomin Characters, Schildts förlag och Svenska Folkskolans Vänner. Priset hann dock bara delas ut två gånger, då det avskaffades i samband med 2012 års sammanslagning av Schildts och Söderströms förlag.[34]

Temapark och museum[redigera | redigera wikitext]

1993 öppnades temaparken Muminvärlden i Nådendal. I Tammerfors finns den permamenta konstutställningen "Mumindalen", bestående av över 2 000 konstverk som Tove Jansson donerade till Tammerfors Konstmuseum mellan 1986 och 1997.

Mumintrollen är Tove Janssons mest kända skapelse. Här syns de på ett specialmålat Finnair-plan.
Lasse Pöysti spelade rollen som Mumintrollet vid många tillfällen, som här i samband med en skivutgivning 1960.
Tove Janssons grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Muminböckerna[redigera | redigera wikitext]

Bilderböcker[redigera | redigera wikitext]

Övriga böcker[redigera | redigera wikitext]

Som illustratör[redigera | redigera wikitext]

Priser och hederstitlar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Tove Jansson vann ett stort antal priser, medaljer och plaketter:

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Första publiceringen av verser och teckningar.
  2. ^ Den sju sidor långa berättelsen är i sin helhet återtryckt i boken Vid min svans.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Tove Jansson". NE.se. Läst 16 juni 2014.
  2. ^ Hällsten, Annika: Boksuccé efterlyses. Hufvudstadsbladet 22.1.2014, s. 21.
  3. ^ [a b] Nilsson, Kerstin (2001-06-26): "Farväl, lilla Muminmamman". Aftonbladet.se. Läst 9 augusti 2014.
  4. ^ Tolvanen 2000, s. 16ff
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Westin 2007, s. 517ff
  6. ^ Westin 2007, s. 71
  7. ^ Westin 2007, s. 85f
  8. ^ Westin 2007, s. 127
  9. ^ Westin 2007, s. 105
  10. ^ Westin 2007, s. 91
  11. ^ Westin 2007, s. 112
  12. ^ Westin 2007, s. 110
  13. ^ [a b] "Janson, Tove"., Schildts.fi. Läst 10 augusti 2014.
  14. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Tove Jansson)
  15. ^ Witt-Brattström, Ebba (2012):"Motståndets utopi". Nordicwimensliterature.net. Läst 1 juli 2014.
  16. ^ Westin 2007, s. 313
  17. ^ Westin 2007, s. 312
  18. ^ Teir, Philip (2012-09-17): "Bortom Mumindalen". Hbl.fi. Läst 10 augusti 2014.
  19. ^ Mosse Wallén (17 oktober 2005). ”Mumins nya mamma trollar fram miljarder”. Dagens Industri. http://www.di.se/artiklar/2005/10/17/mumins-nya-mamma-trollar-fram-miljarder/. Läst 8 augusti 2014. 
  20. ^ Marten, Peter (2010-04): "Moomin Characters Ltd keeps a national treasure in the family". Finland.fi. Läst 11 augusti 2014. (engelska)
  21. ^ Westin 2007, s. 125
  22. ^ Westin 2007, s. 126
  23. ^ Westin 2007, s. 126f
  24. ^ Westin 2007, s. 204f
  25. ^ Voss, Jon (1992/2001-06-27): "Att vara välsignad av kärlek". QX.se. Läst 10 augusti 2014.
  26. ^ Olle Stålström/Jussi Nissinen: "Uppkomsten av den finska rörelsen för bögar och lesbiska (SETA) - dess mål och verksamheter". Finnqueer.fi, 2005-10-01. Läst 10 augusti 2014.
  27. ^ "Jubileumsåret". Tove100.se. Läst 16 juni 2014.
  28. ^ Voss, Jon (2001-06-27): "Tove Jansson avled i morse". QX.se. Läst 10 augusti 2014.
  29. ^ "Tove 100 – Celebrating the art and life of Tove Jansson". Tove100.se. Läst 8 augusti 2014.
  30. ^ "Tove Janssons virtuella museum".. Tovejansson.fi. Läst 8 augusti 2014
  31. ^ "Ett nytt två euros mynt med Tove Jansson-motiv ges ut i juni.". Yle.fi, 2014-05-16. Läst 16 juni 2014.
  32. ^ Annola, Suvi (2014-08-07): "Tove Janssons park invigs". Helmet.fi. Läst 8 augusti 2014
  33. ^ " Tove Jansson-pris instiftat". Svd.se, 2002-03-25. Läst 16 juni 2014.
  34. ^ [a b] "Tove Jansson -priset". Akateeminen.com. Läst 16 juni 2014.
  35. ^ " Tove Jansson-priset". Boksampo.fi. Läst 16 juni 2014.
  36. ^ "Anni Swan-medaljen". Akateeminen.com. Läst 10 augusti 2014.
  37. ^ "Expressens Heffaklump". Svenska barnboksinstitutet. Läst 9 augusti 2014.
  38. ^ "Tollanderska priset". Boksampo.fi. Läst 10 augusti 2014.
  39. ^ "Svenska Akademiens Finlandspris". Uppslagsverket Finland. Läst 10 augusti 2014.
  40. ^ "Finlandspriset". Boksampo.fi. Läst 10 augusti 2014.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]