Douglas MacArthur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Douglas MacArthur
MacArthur Manila.jpg
DMacarthur Signature.svg
MacArthur med sin majspipa i Manila, 1945.
Information
Född 26 januari 1880
Little Rock, Arkansas, USA
Död 5 april 1964 (84 år)
Washington, D.C., USA
Begravningsplats Norfolk, Virginia
I tjänst för USA
Tjänstetid 1903–1951
Grad General of the Army
(USA:s armé)
Fältmarskalk
(Filippinska armén)
Befäl US Army Corps of Engineers
42:a infanteridivisionen
US Military Academy
USA:s arméstabschef
Philippine Department
U.S. Army Forces Far East
Allierad överbefälhavare i Stilla havet
Slag/krig Mexikanska revolutionen

Första världskriget

Andra världskriget

Koreakriget

Utmärkelser Medal of Honor
Distinguished Service Cross (3)
Army Distinguished Service Medal (5)
Navy Distinguished Service Medal
Distinguished Flying Cross
Silver Star (7)
Bronze Star
Purpurhjärtat (2)
Uppgående solens orden
m.m

Douglas MacArthur, född 26 januari 1880 i Little Rock i Arkansas, död 5 april 1964 i Washington D.C., var en amerikansk militär: brigadgeneral 1918, general 1930, arméchef 1930-1935 och en av hittills fem personer som utsetts till femstjärnig general (1944).

Uppväxt och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Han var son till generallöjtnanten Arthur MacArthur, som bland annat stred på Filippinerna under spansk-amerikanska kriget och filippinsk-amerikanska kriget. Douglas MacArthur tjänstgjorde i armén i de tre största krigen under sin livstid: första världskriget, andra världskriget och Koreakriget. Under första världskriget uppnådde han rangen av brigadgeneral och är den hittills yngste amerikanske soldat som nått denna grad.

1930 utsågs MacArthur till arméstabschef. När USA gav Filippinerna något större självstyre 1935, skulle en filippinsk armé sättas upp. MacArthur utsågs till befälhavare och ledde skapandet av armén. 1937 utsågs han till filippinsk fältmarskalk. I juli 1941 återkallade president Franklin D. Roosevelt MacArthur i amerikansk tjänst som en förberedelse för det krig med Japan som verkade troligt. Han blev befälhavare för de amerikanska väpnade styrkorna i Fjärran Östern (USAFFE).

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget deltog MacArthur i striderna i Stilla havet och ledde de amerikanska trupperna vid ett antal segerrika slag och blev därigenom nationalhjälte och tilldelades den femstjärniga graden General of the Army den 18 december 1944.

MacArthurs inledande aktioner vid den japanska invasionen av Filippinerna var tveksamma. Flygvapnet ville anfalla japanska baser på Taiwan men MacArthur betecknade det som ett självmordsuppdrag och förbjöd anfallet. Istället förstördes de flesta planen på marken. Han ledde därefter ett segt försvar på Bataanhalvön och Corregidor, men 8 maj 1942 kapitulerade Corregidor. MacArthur hade redan i mars beordrats därifrån av president Roosevelt. När han kom fram till Australien höll han ett uppmärksammat tal där han sade ”I shall return” (jag kommer att återvända) om Filippinerna. Han ledde de allierade styrkorna som högste befälhavare för de allierade styrkorna i sydvästra stillahavsområdet (Supreme Commander, South West Pacific Area, SWPA). Huvudsakligen hade han australiska trupper till sitt förfogande.

Han kom därefter att bli befälhavare för de amerikanska ockupationsstyrkorna i Japan (Supreme Commander of the Allied Powers) och ledde under den perioden i stor utsträckning återuppbyggnadsarbetet i landet.

Koreakriget[redigera | redigera wikitext]

När Koreakriget utbröt utsågs MacArthur den 8 juli 1950 till befälhavare över FN-styrkorna, men hamnade i onåd hos den politiska ledningen i USA, bland annat på grund av sin uppfattning att Kina skulle anfallas, om nödvändigt med kärnvapen. Han gjorde sig också omtalad för sin egensinniga bångstyrighet och tog ogärna order av president Truman, som fråntog honom befälet i Korea den 11 april 1951.

Återkomst till USA[redigera | redigera wikitext]

MacArthur möttes av omfattande hyllningar när han återvände till USA, vilket ledde till förväntningar om att han skulle försöka bli republikanernas presidentkandidat i valet 1952. Men hans popularitet minskade i och med de senatförhör som hölls angående avskedandet och möjligheten försvann därmed.

En annan möjlighet fanns dock. Senator Robert Taft hade lovat att erbjuda MacArthur vicepresidentposten ifall Taft blev vald till president 1952. Taft var favorit till att bli republikanernas kandidat, men efter mycket tvekan bestämde sig Dwight Eisenhower för att ställa upp och han besegrade Taft. Om inte det hade inträffat och istället Taft blivit republikanernas presidentkandidat och sedermera besegrat demokraternas Adlai Stevenson i presidentvalet, så hade MacArthur i egenskap av vicepresident blivit president när Taft avled i cancer i juli 1953.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Charles P. Summerall
USA:s arméstabschef
1930–1935
Efterträdare:
Malin Craig