Spansk-amerikanska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Spansk-amerikanska kriget
Del av Filippinska revolutionen, Kubanska frihetskriget, Banankrigen
Charge of the Rough Riders at San Juan Hill.JPG
Charge of the Rough Riders at San Juan Hill, av Frederic Remington.
Ägde rum 25 april – 12 augusti 1898
Plats Kuba och Puerto Rico (Karibien)
Filippinerna och Guam (Asien-Stilla havet)
Resultat Avgörande amerikansk seger
Parisfreden
Filippinsk-amerikanska kriget
Casus belli Kubanska frihetskriget;
Sänkningen av USS Maine;
De Lôme-breven;
Filippinska revolutionen
Territoriella
ändringar
Spanien avstår suveränitet över Kuba, överlåtelse av filippinska öarna, Puerto Rico och Guam till USA för $20 miljoner.
Stridande
 USA
Kuba Kubanska separatister
Puerto Rico Puertoricanska separatister
Flag of the Tagalog people.svg Katipunan
 Spanien
Befälhavare/ledare
USA William McKinley
USA Nelson A. Miles
USA William R. Shafter
USA George Dewey
USA William T. Sampson
Kuba Máximo Gómez
Flag of the Tagalog people.svg Emilio Aguinaldo
Flag of the Tagalog people.svg Apolinario Mabini
Spanien Práxedes Mateo Sagasta
Spanien Patricio Montojo
Spanien Pascual Cervera
Spanien Arsenio Linares y Pombo
Spanien Manuel Macías y Casado
Spanien Ramón Blanco y Erenas
Styrka
Kubanska republiken:
30 000 irreguljära

USA:

300 000 reguljära och frivilliga
Spanska armén:

278 447 reguljära och milismän (Kuba),
10 005 reguljära och milismän (Puerto Rico),
51 331 reguljära och milismän (Filippinerna)

Förluster
Kubanska republiken:
10 665 döda

USA:s armé:

3 045 döda,
1 577 skadade,
2 565 sjuka

USA:s flotta:

16 döda,
68 skadade
Spanska flottan:
560 döda,
300–400 skadade

Spanska armén:

3 000 döda eller skadade, 60.000 döda (50.000 sjuka)[1]
6 700 tillfångatagna,(Filippinerna)
13 000 sjuka (Kuba)

Spansk-amerikanska kriget var ett krig år 1898 mellan Spanska imperiet och USA efter att den senare bestämt sig för att intervenera i det kubanska självständighetskriget. Den amerikanska invasionen av Spanska Filippinerna ledde till USA:s inblandning i filippinska revolutionen som utmynnade i filippinsk-amerikanska kriget.

Efter åratal av spanskfientlig propaganda i USA från exempelvis journalisten Joseph Pulitzer, som ideligen kritiserade det spanska styret på Kuba, pressades president William McKinley slutligen att gå i krig.[2] Spanien erbjöd sig att kompromissa men USA svarade med ett ultimatum där de krävde att spanjorerna helt enkelt överlämnade ön. Från Madrid kom då en krigsförklaring vilken besvarades kort därefter i Washington.[3]

Kriget utvidgades snabbt och krigsskådeplatser fanns både på Filippinerna och i Karibien. I freden i Paris 1898 erhöll USA kolonialstyre över Filippinerna, Puerto Rico och Guam medan Kuba förvandlades till en nominellt självständig stat, i praktiken dock en amerikansk lydstat under ockupation.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden låg delvis i ekonomiska och maktpolitiska strävandena i USA under slutet av 1800-talet, företrädda främst av Henry Cabot Lodge den äldre och Theodore Roosevelt. Sedan 1895 pågick ett uppror på Cuba för att utropa öns självständighet. Upprorets ledare arbetade från USA och hade starkt stöd i amerikansk press. Den direkta krigsorsaken blev dock när det amerikanska pansarskeppet USS Maines förolyckande i Havannas hamn den 15 februari 1898 genom en explosion. Av amerikanerna tillskrevs explosionen en spansk mina, i själva verket rörde sig dock troligen om en olyckshändelse och en av fartygets ångpannor som sprang i luften. USA:s president utfärdade en officiell krigsförklaring den 25 april 1898.[4]

Kriget[redigera | redigera wikitext]

De första krigshändelserna försiggick på den västindiska krigsskådeplatsen. USA:s sjöstridskrafter var vid krigets utbrott redan mobiliserade. En eskader (eller flotta), "North Atlantic squadron", bestående av två slagskepp, fyra pansarkryssare, tre större monitorer samt ett stort antal kanonbåtar och andra mindre fartyg, under befäl av amiral William T. Sampson, vars flaggskepp var pansarkryssaren "New York", låg i örlogshamnen Key West utanför Floridas kust. En annan eskader, "Flying squadron", som bestod av tre slagskepp och två pansarkryssare, låg vid Hampton Roads i Virginia med uppgift att trygga östkusten. Dess chef var commodore Winfield Scott Schley. Vidare fanns två mindre eskadrar i de amerikanska farvattnen, varav en på västkusten, och en större eskader i Kina (se nedan).

Av de spanska sjöstridskrafterna befann sig vid krigsutbrottet ett 60-tal örlogsfartyg - nästan uteslutande kanonbåtar, kanonslupar och så vidare utan egentligt stridsvärde och inte heller sammanförda till eskadrar - i Västindien. Först den 19 maj ankom amiral Pascual Cervera y Topetes eskader, bestående av 4 pansarkryssare och några jagare, från Kap Verde-öarna. Den lyckades obemärkt av Sampson, som med sin eskader gått ut för att uppfånga Cervera, nämnda dag nå den befästa hamnen Santiago de Cuba på öns sydkust. Sampson, som förgäves sökt spanska eskadern vid San Juan (som han bombarderade) på Puerto Ricos kust, lät från 29 maj blockera Santiagos hamn först med Schleys och efter 1 juni även med sin egen eskader (tillsammans 11 större fartyg). Ett försök att spärra det smala hamninloppet genom sänkning av en handelsångare misslyckades. Inte heller lyckades den amerikanska flottan att trots upprepad beskjutning tysta de till hamnens försvar mot sjösidan anlagda gammalmodiga och svagt bestyckade verken och batterierna Castillo del Morro, la Socapa, Estrella m.fl. Som hjälpbas för flottan besatte Sampson i början av juni den kubanska hamnen Guantánamo, 38 sjömil från Santiago.

Emellertid hade en till amerikanska flottans understöd i Tampa i Florida sammandragen landstigningskår på omkr. 15 000 man under general William Rufus Shafter, eskorterad av 15 örlogsfartyg, utan hinder av något slag nått Kuba och 22-25 juni landstigit vid Daiquiri (22 km öster om Santiago). De spanska trupperna på Kuba, en s.k. ockupationsarmé, nominellt över 160 000 man under befäl av marskalk Ramón Blanco, var spridda över hela ön för att bekämpa insurgenternas av Garcia skickligt ledda gerillakrig. Vid Santiago fanns, under befäl av general Linares, endast omkr. 10 000 man, varav vid pass 3 000 utgjorde besättning i själva staden. Omkring 3 000 man hade besatt de till stadens försvar åt landsidan anlagda fältbefästningarna (skyttevärn, kanonbatterier och några blockhus); återstoden utgjorde dels besättning i befästningarna vid inloppet till hamnen, dels en rörlig reserv avsedd att trygga kusten mot landstigningsföretag. Av landfrontens besättning var 500 man, under general Vara del Rey, framskjutna som förpost till den lilla staden El Caney, 6,5 km nordöst om Santiago, och 200 man till gården San Juan, två km söder om Santiago vid vägen från Daiquiri. Styrkan vid El Caney anfölls den 1 juli av en amerikansk division om 6 500 man med ett batteri, under general Lawton, samt nödgades efter segt försvar, som kostade fienden 450 man, dra sig tillbaka mot Santiago.

Samma dag anföll två amerikanska divisioner, tillsammans 8 500 man med tre batterier, under general Kents befäl, den till 300 man med två kanoner förstärkta förposten vid San Juan under general Rubin, och lyckades, dock med en förlust av 900 man, bemäktiga sig ställningen, varvid dåvarande överstelöjtnant Theodore Roosevelt (sedermera president) med sina "rough riders" särskilt utmärkte sig. Följande dag anföll general Shafter med hela sin häravdelning den spanska huvudställningen öster om Santiago, i vilken general Toral då förde befälet. Striden, som varade hela dagen, blev oavgjord, men den 3 juli antog den spanske överbefälhavaren ett erbjudet vapenstillestånd, helst som fullständig panik utbrutit i staden på grund av den amerikanska flottans bombardemang. Sedan Santiago den 10 och 11 juli ånyo bombarderats - denna gång från landsidan -, kapitulerade Toral, varvid staden överlämnades till Shafter och hären gjordes till krigsfångar. Emellertid hade amiral Cervera för att åtminstone söka rädda en del av flottan från att falla i fiendens våld den 3 juli brutit sig ut från Santiago och styrt västvart utefter kusten. De amerikanska fartygen, som gjorde bättre fart, hann dock snart upp de spanska och sköt dem i brand, så att de måste sättas på land. Efter fyra timmar var hela eskadern förintad. De överlevande av besättningarna, omkring 1 700 man, varibland Cervera, blev fångna.

På den östasiatiska krigsskådeplatsen började operationerna därmed, att amerikanska eskadern i de kinesiska farvattnen, fyra pansarkryssare, två opansrade kryssare och några mindre fartyg, under befäl av commodore Dewey, den 27 april avgick från sin tillfälliga operationsbas nära Hongkong till Luzon med ändamål att uppsöka och slå den spanska till Filippinernas skydd avsedda eskadern under amiral Montojo, två bepansrade och fem opansrade kryssare, alla av äldre typ och svagt bestyckade, samt en del kanonbåtar och andra fartyg. Den låg förankrad i Manilabukten utanför marinarsenalen vid Cavite (9 sjömil från Manila), då den amerikanska eskadern den 1 maj på morgonen inlöpte i bukten. Den strid, som nu utspann sig, avgjordes uteslutande genom artillerield och slutade med spanska eskaderns fullständiga förstörelse. Dewey inskränkte sig därefter till att blockera Manila och närliggande kust med Cavite som operationsbas.

Eldupphör, vapenvila och fred[redigera | redigera wikitext]

Den 13 augusti kapitulerade Manila. Redan föregående dag hade fredspreliminärerna undertecknats i Washington. Definitivt fredsavtal slöts i Paris den 10 december 1898, där Spanien avträdde Kuba, Puerto Rico och de övriga Spanska Antillerna, Guam och Filippinerna till USA.[5]

På Filippinerna utbröt genast ett uppror bland frihetskämpar som nu hoppats på självständighet Filippinsk-amerikanska kriget. Kuba blev formellt en självständig stat men i praktiken en amerikansk lydstad. De kubanska självständighetskämparna utmanövrerades. Ön hölls besatt av USA fram till 1902, då man erhöll en egen regering, men tvingades samtidigt skriva under Plattöverenskommelsen, som gav USA rätt att intervenera i Kubas styre. Plattöverenskommelsen kom att vara i kraft fram till 1934.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
  1. ^ Arriba España Twentieth-Century Spain Politics and Society in Spain, 1898-1998, Francisco J. Romero Salvadó, 1999, pg. 19, MacMillan Distribution Ltd, ISBN 0-333-71694-9
  2. ^ Beede 1994, s. 148.
  3. ^ Beede 1994, s. 120.
  4. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord spansk-amerikanska kriget)
  5. ^ ”Military Map, Island of Puerto Rico”. 1898. http://www.wdl.org/en/item/11326/. Läst 2013-10-23. Okänd parameter website
  6. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Cuba - historia)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]