Mexikanska revolutionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mexikanska revolutionen
Collage revolución mexicana.jpg
Kollage över mexikanska revolutionen.
Ägde rum 1910–20
Plats Mexiko
Resultat Porfirio Díaz avsattes från makten och gick i exil i Frankrike. Konventionen i Aguascalientes mellan revolutionära ledare. Mexikanska konstitutionen 1917 antogs. Mordet på viktiga revolutionära ledare Madero, Zapata och Carranza. Grundandet av Nationella revolutionära partiet.
Stridande
Mexiko Kontrarevolutionära styrkor:
Federala trupper ledda av Porfirio Díaz
Styrkor ledda av Bernardo Reyes
Styrkor ledda av Félix Díaz
Victoriano Huertas armé
stödda av:
 USA (till 1918)
 Brittiska imperiet (1916–18)
Mexiko Revolutionära styrkor:
Maderistas
Orozquistas
Villistas
Zapatistas
Carrancistas
Magonistas
Seditionistas
stödda:
 Kejsardömet Tyskland (1917–18)
Befälhavare/ledare
1910–11:
Porfirio Díaz
1911–13:
Pascual Orozco, utkämpade egen revolution efter Díaz störtades och senare ställde sig sida vid sida med Huerta efter Huerta tagit makten
Bernardo Reyes, ledde egen revolution fram till sin död 1913
Félix Díaz, sida vid sida med Reyes och senare Huerta efter Reyes dog 1913
Emiliano Zapata, sida vid sida med Orozco tills Huerta tog makten
Victoriano Huerta, sida vid sida med Reyes fram tills Reyes dog 1913. Efter Reyes dog starta Huerta sin egen revolution och tog makten
1913–14:Victoriano Huerta
Pascual Orozco
1914–19:Venustiano Carranza
Álvaro Obregón
1920:
Venustiano Carranza 
1910–11:
Francisco I. Madero
Pascual Orozco, stred mot Díaz
Bernardo Reyes, stred mot Díaz
Pancho Villa
Emiliano Zapata
Venustiano Carranza
1911–13:
Francisco I. Madero 
Pancho Villa
Venustiano Carranza
1913–14:
Pancho Villa
Emiliano Zapata
Venustiano Carranza
Álvaro Obregón
1914–19:
Pancho Villa
Emiliano Zapata 
1920:
Álvaro Obregón
Förluster
USA 500 döda Kejsardömet Tyskland 2 döda
Mexiko 500 000–2 000 000 totalt mexikanska döda (civila och militära)[1][2][3][4]

Mexikanska revolutionen var en våldsam social och kulturell rörelse i Mexiko, färgad av nationalistiska, socialistiska och anarkistiska tendenser. Revolutionen inleddes 1910, och 1911 tvingades statschefen Porfirio Díaz Mori gå i exil. Revolutionen fortsatte till 1916 och ny konstitution antogs 1917. Oroligheter fortsatte dock till slutet av 1920-talet. År 1929 bildades det politiska partiet "Partido Nacional Revolucionario" (PNR) som senare kom att omvandlas till det nuvarande Partido Revolucionario Institucional (PRI).

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under Porfirio Díazs regering åren 1876-1910, kallad Porfiriatet, genomgår Mexiko en stark ekonomisk utveckling. Denna förbättrar dock inte levnadsvillkoren för de stora massorna som lever i misär; även den etablerade medelklassen ser sin situation försämras. Ämbeten inom regeringen, industrin och handeln ligger i händerna på en liten elit.[källa behövs]

I början av 1900-talet inträffar flera stora strejker som slås ner av militären och ett antal väpnade attacker mot de federala styrkorna utförs av olika revolutionära grupper.

1908 deklarerade Díaz att hans legitime efterträdare bör komma ur en organisation av mexikaner i verkliga politiska partier. Detta uttalande orsakar att flera oppositionspartier skapas, vilka kämpar emot varje försök till återval från Díaz sida.

Francisco I. Madero publicerade år 1909 sin bok ”La sucesión presidencial en México” och postuleras som presidentkandidat av flera grupper i opposition mot Díaz, men fängslas av regeringen. Under valet 1910, där Díaz deklarerar sig som vinnare, är Madero fängslad men lyckas senare fly till USA, där han formulerar en revolutionär strategi. Han lovar stöd till indianer och småbönderna och att man skall granska de fall där de berövats sin jord. Madero vinner ett brett stöd.

Revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Den 20 november 1910 påbörjas den väpnade revolutionen mot Díaz. I Chihuahua formeras stora revolutionära styrkor med Francisco Villa och Pascual Orozco i spetsen. I Morelos gör bönderna uppror under ledning av Emiliano Zapata.

På våren 1911 segrar revolutionärerna och den 21 maj 1911 undertecknas ett fredsfördrag av Díaz regering och Maderos kabinett. Díaz går i exil och Madero blir president efter sin seger i valen i oktober samma år. Madero visar dock en försonlig attityd och i fördraget inkluderas inte löftena till indianer och småbönder angående den jord de berövats. Detta gör att många revolutionärer inte överlämnar sina vapen och zapatisterna kräver en omgående fördelning av jorden.

Efter en överraskande attack mot zapatisterna av Maderos armé gjorde Emiliano Zapata uppror mot Madero under mottot ”Tierra y Libertad”.[källa behövs]

Fler uppror mot Madero följde, av allierade med Porfirio Díaz och av tidigare anhängare till Madero som Pascual Orozco och bröderna Flores Magón. USA, under den republikanske presidenten William Howard Taft, förenar sig med denna opposition mot Madero och utövar påtryckningar för att få fördelar för den amerikanska industrin i landet.

I början av 1913 gör militära styrkor i Mexico City uppror. Under tio dagar, kallade ”la Decena Trágica”, strider man i staden. När chefen för de med Madero lojala styrkorna såras utser Madero generalen Victoriano Huerta till efterträdare. Huerta förråder dock Madero och fängslar honom och vicepresidenten Pino Suárez. Båda mördas två dagar senare.

Konstitutionalisterna[redigera | redigera wikitext]

Ledarna av revolten 1910 poserar efter slaget vid Juárez. På bilden syns José María Pino Suárez, Venustiano Carranza, Francisco I. Madero (och hans far), Pascual Orozco, Pancho Villa, Gustavo Madero, Raul Madero, Abraham Gonzalez och Giuseppe Garibaldi Jr.

Victoriano Huerta blir president den 19 februari 1913, och stöds av högsta domstolen och många delstatsguvernörer men avvisas av en majoritet av revolutionärerna och anhängare till Madero. Huerta når emellertid en uppgörelse med Pascual Orozco, som kontrollerar ett vidsträckt område längs gränsen i norr.

Omedelbart efter Huertas maktövertagande gör guvernören i Coahuila, Venustiano Carranza, uppror och i mars 1913 har fyra arméer revolterat; ”el Liberador del Sur”, zapatista; den i nordost under Pablo González; den i nordväst under Álvaro Obregón och Carranza; och ”la División del Norte”, de Francisco Villa. De får namnet ”konstitutionalisterna”, på grund av deras påstådda syfte att återinföra konstitutionen från 1857.

De tre styrkorna i norr enas om en plan, utser Carranza till chef och förordnar att denne skall överta makten när man intagit Mexico City. Zapata är överens med planen, men undertecknar den inte.[källa behövs]

USA:s ställning till revolutionen[redigera | redigera wikitext]

I USA följs utvecklingen noggrant och den nye presidenten, demokraten Woodrow Wilson börjar stödja konstitutionalisterna mot Huerta men utövar också påtryckningar för att skydda amerikanska intressen. I mars 1914 hade Wilson planer klara för en ockupation av Tampico, Veracruz och Mexico City och en flotta låg redo på mexikanskt vatten. Den 1 april får dock Wilson reda på att det tyska fartyget Ypiranga närmar sig Veracruz med en last av vapen till Huertas armé, och han ger order att Veracruz skall ockuperas omgående för att förhindra att vapnen kommer fram.

Venustiano Carranza kräver att de amerikanska trupperna skall lämna Veracruz, medan Francisco Villa vägrar fördöma invasionen. Senare beslutar Carranza och Villa gemensamt att de inte skall göra något motstånd mot de amerikanska trupperna om dessa inte går in i områden som kontrolleras av revolutionärerna.[källa behövs]

Slutskedet[redigera | redigera wikitext]

I augusti 1914 har konstitutionalisterna segrat och Huerta undertecknar sin ovillkorliga kapitulation.

Konfrontationer uppstår genast mellan de olika grupperna av revolutionärer. De styrande bland konstitutionalisterna avsätter Carranza och Villa; och väljer Eulalio Gutiérrez till president. Motsättningarna växer dock mellan Carranza och regeringen. I slutet av 1914 lämnar Carranza med sina styrkor under Alvaro Obregón huvudstaden. Regering har inga egna militära styrkor men stöds av Zapata och Villa.

Carranza installerar sig i Veracruz och stöds av generalerna Álvaro Obregón och Pablo Gonzalez som börjar en kampanj mot Zapatas och Villas styrkor.

I början av 1915 segrar Obregón i slagen vid Celaya och Aguascalientes över Villas ”la División del Norte”, och i november kommer avgörandet, då Obregóns styrkor med hjälp av USA tillintetgör ”la División del Norte” i Agua Prieta. Villas styrkor splittras och reduceras till en gerilla i delstaten Chihuahua. Därmed har Eulalio Gutiérrez förlorat sitt militära stöd och han förklarar sitt ämbete avsutat. Senare besegrar Obregón också Zapata, och i mitten av 1916 har även dennes styrkor reducerats till en gerilla som inte innebär ett hot mot Obregón och Carranza.

Efter revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Carranza blir president 1915 och erkänns av USA, men lyckas inte med sitt syfte att återinföra konstitutionen från 1857. I september 1916 kallas till val för att välja en konstituerande kongress, vilken påbörjar sina sessioner i slutet av året.

I kongressen konfronteras två tendenser; Carranzas syfte att återinföra konstitutionen från 1857, och revolutionärernas kamp för en lösning av de sociala problemen. De senare triumferar på viktiga punkter. Bland annat ratificeras reformlagarna från 1857 med de begränsningar de innebär för prästerskapet, rätten till jordägande begränsas och nationens äganderrätt till mineral-, olje- och andra fyndigheter återinförs. Carranza väljs till president för en period som slutar i november 1920. Den mexikanska konstitutionen 1917 var bland annat den första konstitutionen i världen som gav arbetare sociala rättigheter.

I mars 1916 attackerar en styrka ur Francisco Villas gerilla (Villa deltog inte personligen) byn Columbus i New Mexico, USA. Villas syfte med attacken var att skapa ett problem för Carranza i hans relationer med USA. USA skickar en straffexpedition under general Pershing, vilken under 10 månader, utan framgång, försöker hitta Villa i bergen i delstaten Chihuahua.

Under revolutionen försiggår intensiva aktiviteter i Mexiko av olika agenter och diplomater för att bevaka USA:s och europeiska länders intressen. Här utmärker sig Tyskland som manövrerar för att skapa ett öppet krig mellan Mexiko och USA för att så hålla USA utanför första världskriget. I januari 1917 skickar Tysklands utrikesminister, Arthur Zimmermann, ett telegram till Carranza (Zimmermanntelegrammet) med ett förslag till en allians som skulle inkludera en gemensam krigsplanering, ett gemensamt fredsfördrag, och ett ”…samtycke från vår sida….” att Mexiko återerövrar de territorier som förlorades till USA 1848. Den mexikanska regeringen avböjer dock denna allians. Telegrammet snappas upp och dechiffreras av Storbritanniens underrättelsetjänst, och blir, tillsammans med sänkningen av Lusitania, det som orsakar att USA går in i Första Världskriget mot Tyskland.

1920 gör en gren av carrancismen uppror mot Carranza. Carranza försöker dra sig tillbaka till Veracruz, men mördas i Tlaxcalantongo. Kongressen utser Adolfo de la Huerta till interimspresident och ersätts senare av Álvaro Obregón.

Andra deltagare i revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal utländska legosoldater, äventyrare och altruister deltar i revolutionen. Bland dem finner man svensken Ivor Thord-Gray som 1913 – 1914 deltar först som artillerist i Fransisco Villas styrkor, och senare som kavalleriofficer i Carranzas armé under Obregón. Thord-Gray deltar i carrancisternas fälttåg tills de intar Mexico City. Senare skriver han verket “Tarahumara-English Diccionary” och andra böcker om mexikansk arkeologi. 1964 publicerar han boken “Gringo bland rebeller”. Han uttrycker i den en stark empati med revolutionärernas sak, och en djup beundran för Tarahumara- och Yaqui-indianerna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Peter Calvert, Mexico, 1973
  2. ^ Wallechinsky: David Wallechinsky's Twentieth Century : History With the Boring Parts Left Out (1995).
  3. ^ Rummel, Rudolph J.: Death By Government (1994)
  4. ^ McCaa, Robert. ”Missing millions: the human cost of the Mexican Revolution” (på engelska). Hist.umn.edu. http://www.hist.umn.edu/~rmccaa/missmill/mxrev.htm. Läst 20 november 2014. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Juan Brom, Esbozo de historia de México (1998), Editorial Grijalbo, ISBN 970-05-0937-0
  • Nueva Historia mínima de México (2004), El Colegio de México, ISBN 968-12-1139-1
  • Thomas Benjamin, La revolución Mexicana; Memoria, mito e historia (2003), Santillana Ediciones Generales, ISBN 968-19-0936-4
  • Friedrich Katz, La guerra secreta en México (1982) Ediciones Era, ISBN 968-411-424-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]