Ellen Fries

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ellen Fries, ur Svenskt biografiskt handlexikon (1906).

Ellen Fries, född 23 september 1855 i Rödslegård i Törnsfall, Kalmar län, död 31 mars 1900 i Stockholm. Hon var dotter till överste Patrik Constantin Fries och Beata Maria Borgström. Ellen Fries blev Sveriges första kvinnliga filosofie doktor 1883.

Utbildning och arbete[redigera | redigera wikitext]

Växte upp i Stockholm på Östermalm och bodde med sina föräldrar hela livet, förutom studietiden i Uppsala. Hon var ofta sjuk och undervisades därför hemma av modern. Elva år gammal reste hon med modern till Schweiz där hon stannade i 14 månader för att kurera sin sjukdom. Började som 14-åring vid högre klasserna på Åhlinska flickskolan i Stockholm. Den 19 maj 1874 tog hon och tre andra kvinnor studentexamen vid Wallinska flickskolan, två år efter Betty Pettersson, Sveriges första kvinnliga student. Ellen reste efter sin examen till Leipzig och senare Paris för att studera språk och besöka museum, teatrar och utställningar. Kom hem till Stockholm under vintrarna och tog lektioner i latin samt undervisade i språk på Wallinska skolan mellan 1875-1877.

1870 hade det blivit tillåtet för kvinnor att studera på universitet och därför kunde hon den 12 oktober 1877 skrivas in på Uppsala universitet. Hennes fars historieintresse och inneboendet hos domprosten och professorn Thorén i Uppsala gjorde att hon specialiserade sig och tog examen i historia, nordiska språk och statskunskap. Under studietiden fick hon Kraemerska stipendiet. Hon blev fil. kand. den 24 maj 1879, fil. lic. den 24 februari 1883, Blev därefter 31 maj 1883 Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Avhandlingen i historia handlade om "Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering".

Kvinnor fick inte tjänster på universitetet, utan hon arbetade som historielärarinna på Wallinska skolan i Stockholm 1884-1886. År 1884 reste hon också för ett statligt stipendium till Frankrike för att studera flickskolor. Undervisade från 1885 i svensk historia vid Åhlinska flickskolan, och 1890 organiserade hon skolans nystartade gymnasiala verksamhet och blev därmed studierektor men höll fortfarande lektioner i historia och språk.

Kvinnorörelsen[redigera | redigera wikitext]

Förutom lärarinnetjänsten och författarskapet gjorde hon även insatser på andra områden. Till exempel var hon en av de sex som undertecknade inbjudan till konstituerande möte till Fredrika-Bremer-förbundet, samt tog initiativ till grundandet av Svenska kvinnors nationalförbund (1896), som hon fick inspiration till efter sitt besök på världsutställningen i Chicago 1893 där "International Council of Women" konstituerades. Hon var även en av de fem kvinnor som inbjöd till bildandet av "Nya Idun" och var föreningens första ordförande.

Sitt intresse för kvinnorörelsen fick hon bland annat av Sophie Adlersparre, som Ellen träffade under studierna i Uppsala. Det gjorde att hon 1881 började skriva artiklar i Tidskrift för hemmet om svenska biografier och kulturhistoriska berättelser med inriktning på kvinnliga insatser och blev medredaktör för tidningens två sista år. Adlersparre ville ha Fries med till nya tidskriften Dagny, men hon föredrog sin arkivforskning. Trots detta publicerade Fries artiklar i "Dagny" åren 1886–95 och också i andra tidskrifter som Framåt 1886, Verdandi 1888, Hemåt 1892, Nya Idun 1891–92, Stockholms Dagblad 1884–85 och Aftonbladet 1885. Åren 1886 och 1899–1900 höll hon historiska föreläsningar om 1600- och 1700-talen vid Pedagogiska lärokursen i Stockholm. Skrev artiklar i Nordisk Familjebok.

I sin forskning i offentliga och privata arkiv vid sidan av sin lärartjänst hittade hon mycket nytt källmaterial, som vid sidan av bokutgivning också resulterade i en uppsats om Gustaf Gabrielsson Oxenstiernas tid som guvernör i Estland och en skildring av Karl X Gustavs politik.

Ellen Fries gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna.

Ellen dog den 31 mars 1900 på Sofiahemmet i blindtarmsinflammation. Begravd på Norra begravningsplatsen, Stockholm.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • "Märkvärdiga qvinnor" 2 vol (1890-1891)
  • "Sverges sista häxprocess i Dalarne 1757-1763" 1893.
  • "Den svenska odlingens stormän" Lefnadsteckningar för skola och hem. (1896-)
  • "Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider" (del 1 1895)

Del två gavs ut efter hennes död av fadern:

  • "Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider" (del 2 1900)
  • "Svenska kvinnor" 1920
  • "Om samskolor" Dagny nr 2 1892
  • "Kvinnan och försvaret. Dagny, nr 8 1892
  • "Flickskolemötet i Lund sommaren 1893" Dagny, nr 6 1893
  • "Några blad ur svenska kvinnans historia under sjuttonhundratalet" Dagny nr 4-5 1895
  • "Kvinnliga elementärundervisningen i Frankrike" (reseberättelse) 1885

Externa sidor[redigera | redigera wikitext]

  • Svenskt Biografiskt Lexikon

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Dagny nr 7 1900
  • Skeptron
  • Maria Cederschiöld, En banbryterska. Skildringar från Ellens Fries studieår i Uppsala. Stockholm 1913
  • Bengt Hildebrand, "Ellen Fries" Svensk biografiskt lexikon 16.
  • Ann-Sofie Ohlander, "Ellen Fries - 'Den djupaste tillfredsställelse jag har känt har varit vid skrivandet av historia' " I boken Promotionsfesten i Uppsala den 29 maj 2009.