Enkammarsystem

Från Wikipedia
Lagstiftande församling
Kammare
Enkammarsystem  · Tvåkammarsystem
Trekammarsystem  · Flerkammarsystem
Överhus (Senat)  · Underhus
Parlament
Parlamentarism  · Parlamentsgrupp
Parlamentsledamot  · Internationella parlament
Parlamentariskt styrelsesätt
Kommitté  · Kvorum  · Motion (Misstroendeförklaring)
Typer
Kongress (Kongressledamot)  · Kommunestyre (Rådman)  · Ståndriksdag (Stånd)
Lagstiftande församlingar i erkända stater
  Länder med tvåkammarsystem
  Länder med enkammarsystem
  Områden utan lagstiftande församlingar
  Länder med enkammarsystem kompletterat med rådgivande råd

Enkammarsystem eller unikameralism är en lagstiftande församling som består av en kammare med ledamöter. Enkammarsystem är den vanligaste typen av lagstiftande församling, och används i cirka tre femtedelar av världens länder.[1][2] En lagstiftande församling med ledamöter som sammanträder i ett överhus och ett underhus är exempel på ett tvåkammarsystem. En lagstiftande församling som utgör parlament och som tillämpar ett enkammarsystem kan även kallas enkammarparlament.

Norden[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag avskaffade tvåkammarsystemet 1971, och är sedan dess ett enkammarparlament.

Danmark reformerade sin Rigsdag 1953 genom att avskaffa Landstinget som var första kammare eller överhus, och den återstående andra kammaren Folketinget är sedan dess ensamt landets lagstiftande församling.

Finland har haft ett enkammarparlament sedan 1906 då ståndslantdagen, med fyra ständer utgörande varsin kammare, genom 1906 års lantdagsordning ersattes av enkammarlantdagen, som sedan 1919 heter Finlands riksdag.

Islands allting är ett enkammarparlament.

Stortinget i Norge avskaffade 2009 den interna uppdelningen i Lagting och Odelsting, och utgör numera ett renodlat enkammarsystem.

I Sverige ersattes den första och andra kammaren i den tidigare tvåkammarriksdagen med en enkammarriksdag genom en ändring av Riksdagsordningen 1971.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk författningspolitik. SNS förlag. 2003. sid. 116. ISBN 978-91-85695-44-7 
  2. ^ ”IPU comparative data on Structure of parliament” (på engelska). New Parline: the IPU’s Open Data Platform (beta). https://data.ipu.org/compare?field=country::field_structure_of_parliament. Läst 7 november 2019. 

Se även[redigera | redigera wikitext]