Erik Abraham Almquist

Wikipedia

Erik Abraham Almquist, teologisk och filosofisk forskare, biskop i Härnösand, född i Gävle 25 maj 1767, död 29 juli 1830. Orator vid den kröningsfest som slutade i Musikprocessen.

Erik Abraham Almquist var son till Eric Jonas Almquist och Hedvig Cecilia Bergman. Han inskrivs som student i Uppsala 1780, tog filosofie doktorsgraden 1794, och blev följande år teologie docent. Han deltog han livligt i 1790-talets studentkonvent, vilkas frisinnade riktning väckte stor förskräckelse hos den skuggrädde Gustaf IV Adolf. År 1797 befordrades han till e.o. teologie adjunkt, och lät prästviga sig samma år, och utnämndes 1800 till e.o. professor.

Den teologiska riktning han omfattade, var i mycket skiljaktig från den hans far (Erik Jonas Almquist) tillhörde. När den, med början av detta århundrade sammanfallande, rika vetenskapliga utvecklingen på det filosofiska området, särskilt i Tyskland, med makt bröt fram och erövrade många ungdomliga sinnen, blev Almquist en bland de första adepterna och erkände sig snart som en av den kritiska filosofiens varmaste anhängare. Han blev en av de första filosoferande teologer i Sverige. Han ståndpunkt var och förblev dock i grunden den supranaturalistiska. Biskop i Härnösand 1814, riksdagsman av stort inflytande, var han 1810 i prästeståndet den ivrigaste förespråkaren för Bernadottes val till tronföljare. Almquist har blivit omtalad för sin ovanliga kvickhet.

Erik Abraham Almquist var gift två gånger. 1800 gifte han sig med Hedvig Ottiliana von Heijne, men blev änkling 1805. Året därpå gifte han om sig med Johanna Elisabeth Merckel.

Företrädare: Garl Gustaf Nordin

Biskop i Härnösands stift 1814–1830

Efterträdare: Frans Michael Franzén