Erik Brate

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erik Brate

Erik Brate, född 13 juni 1857 i Norberg, Västmanlands län, död 1924 i Stockholm, var en svensk språkforskare och runkännare.

Brate blev student i Uppsala 1876, studerade forngermanska språk och sanskrit vid universitetet i Strassburg 1882–1883, promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1884 med avhandlingen Nordische Lehnwörter im Orrmulum och blev samma år docent i forngermanska språk. Sedan han förestått professuren i svenska språket 1885–1887, utnämndes han 1887 till lektor i modersmålet och tyska språket vid Södermalms högre allmänna läroverk i Stockholm, där han blev kvar till 1922. Han utgav samma år Äldre Vestmannalagens ljudlära. Han blev 1904 ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Brate var en av Sveriges produktivaste runologer. Av hans övriga skrifter märks Runverser tillsammans med Sophus Bugge 1887–91, Fyrungastenen (1898), Östergötlands runinskrifter (1918), Södermanlands runinskrifter (1924), samt Svenska runristare (postumt utgiven 1925). Hans dokumentationsarbete resulterade även i manuskriptet till ett generallexikon över Sveriges runinskrifter.

Han gifte sig 1887 med konstnären Fanny Brate (1861–1940). De hade fyra döttrar: 1) Astrid Billström (1888–1929), gift med läkaren Jakob Billström, 2) konstnären Torun Munthe (1891–1993), gift med konstnären Alf Munthe, 3) Ragnhild (1892–1894) och 4) fil mag Ingegärd Langlet (1899–1951), gift med skogsvetaren Olof Langlet.[1][2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rotemannen, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund/Stockholms Stadsarkiv (2012).
  2. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]