Erik Brate

Erik Brate, född 13 juni 1857 i Norberg, Västmanlands län, död 1924 i Stockholm, var en svensk språkforskare och runkännare. Han gifte sig 1887 med målaren Fanny Brate.

Brate blev student i Uppsala 1876, studerade forngermanska språk och sanskrit vid universitetet i Strassburg 1882–1883, promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1884 med avhandlingen Nordische Lehnwörter im Orrmulum och blev samma år docent i forngermanska språk. Sedan han förestått professuren i svenska språket 1885–1887, utnämndes han 1887 till lektor i modersmålet och tyska språket vid Södermalms högre allmänna läroverk i Stockholm, där han blev kvar till 1922. Han utgav samma år Äldre Vestmannalagens ljudlära. Han blev 1904 ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Brate var en av Sveriges produktivaste runologer. Av hans övriga skrifter märks Runverser tillsammans med Sophus Bugge 1887-91, Fyrungastenen (1898), Östergötlands runinskrifter (1918), Södermanlands runinskrifter (1924), samt Svenska runristare (postumt utgiven 1925). Hans dokumentationsarbete resulterade även i manuskriptet till ett generallexikon över Sveriges runinskrifter.

Källor

• Svensk uppslagsbok. Malmö 1939.

Externa länkar

• Wikisource har verk av eller om Erik Brate.
  Originalverk

• Nordische lehnwörter im Orrmulum (1884)
• Erik Brates Sveriges runinskrifter (1928) publicerad hos Projekt Runeberg