Förenta nationernas havsrättskonvention

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Förenta nationernas havsrättskonvention (engelska: United Nations Conference on the Law of the Sea, UNCLOS[1] även Law of the Sea Convention eller Law of the Sea treaty, LOTS), är den internationella konvention som trädde i kraft 1994 och som var resultatet av den havsrättskonferens som pågick mellan 1973 och 1982. Konventionen reglerar nationernas rättigheter och skyldigheter vid dess nyttjande av haven, med riktlinjer för affärer, miljön och havens naturresurser.

Konventionen ersatte fyra överenskommelser från 1958. År 2007 hade 155 länder samt Europeiska unionen skrivit under överenskommelsen.

Förenta nationerna har ingen operativ roll vid tillämpningen av konventionen, men det finns organisationer som spelar en viktig roll, som exempelvis International Maritime Organization, International Whaling Commission och International Seabed Authority, där den sistnämnda bildades då konventionen antogs.

Konventionen[redigera | redigera wikitext]

Havsområden enligt havsrättskonventionen[2]

Synpunkter på olika anspråk på territorialvatten lades fram i FN av Malta 1967 och 1973 påbörjades den tredje havsrättskonferensen inom FN, Third United Nations Conference on the Law of the Sea i New York. För att minska möjligheten att grupper av länder skulle dominera förhandlingarna genomfördes de genom en samverkansprocess snarare än genom omröstning. Fler än 160 länder deltog och konferensen pågick till 1982. Den slutliga konventionen trädde i kraft 16 november 1994, ett år efter att Guyana som 60:e nation hade skrivit under den.

Genom konventionen infördes en rad bestämmelser. De viktigaste var regleringar om gränsdragning, sjöfart, skärgårdar, transporter, exklusiva ekonomiska zoner, kontinentalsocklar, djuphavsborrningar, exploatering, miljöskydd, forskning och lösning av tvister.

Konventionen införde regler om gränsdragningar av olika områden utifrån en definierad baslinje. Normalt följer baslinjen lågvattenlinjen, men när denna går långt in, påverkas av ögrupper eller varierar mycket måste en rät baslinje användas. Norge och Sverige är exempel på länder som använde räta baslinjer så tidigt som före andra världskriget, men metoden blev inte internationellt erkänd förrän 1951.

Havsområden[redigera | redigera wikitext]

Inre vatten[redigera | redigera wikitext]

Inre vatten innefattar allt vatten och farleder mellan land och baslinjen. Inom detta kan landet sätta egna lagar, reglera användningen och utnyttja naturresurserna. Utländska fartyg har ingen generell rätt att trafikera det inre vattnet. Kuststaten kan reglera tillträdet genom exempelvis lotsplikt.

Territorialvatten[redigera | redigera wikitext]

Territorialvattnet (territorialhavet) sträcker sig maximalt 12 nautiska mil (NM) från baslinjen och liksom med det inre vattnet kan landet stifta egna lagar, reglera användning och utnyttja naturresurserna. Utländska fartyg har rätt till oskadlig genomfart[2] genom territorialhav med transitpassage, som ger en friare passagerätt, genom strategiska sund. Oskadlig genomfart definieras av konventionen som att den inte äventyrar kuststatens fred, ordning och säkerhet. Exempel på skadlig genomfart är fiske, förorening, vapenanvändning och spioneri. Det finns länder som har smalare territorialhav än 12 NM men det finns även de som hävdar bredare. Som exempel hävdar Peru 200 NM, något som de flesta andra stater inte accepterar. Sverige utökade 1978 sitt territorialhav till 12 NM.

Tillsammans med det inre vattnet utgör territorialhavet kuststatens sjöterritorium, där landet har full suveränitet.[2]

Angränsande zon[redigera | redigera wikitext]

Området utanför territorialhavet och ut till maximalt 24 NM från baslinjen utgör den angränsande zonen, där en stat kan utöva sina lagar om exempelvis smuggling och illegal invandring. En angränsande zon är inte obligatorisk och det finns länder som inte hävdar en angränsande zon. Sverige hävdar ingen angränsande zon medan Danmark hävdar 4 NM, Finland 2 NM och Norge 10 NM.

Europas indelning av Exklusiv ekonomisk zon

Exklusiv ekonomisk zon (EEZ)[redigera | redigera wikitext]

200 nautiska mil från baslinjen går den exklusiva ekonomiska zonen. Inom detta område har kuststaten exklusiv rätt till exploatering av samtliga naturresurser. Den ekonomiska zonen infördes för att stoppa de alltmer tilltagande konflikterna över fiskerättigheterna, även om oljeutvinningen också var viktig. Utländska fartyg och flygplan har rätt att passera området enligt kuststatens lagar samt anlägga undervattensledningar.

Kontinentalsockel[redigera | redigera wikitext]

Kontinentalsockeln definieras av konventionen som en förlängning under vatten av landets territorium till sockelns yttre gräns, eller 200 nautiska mil från baslinjen.[3] Landets kontinentalsockel kan sträcka sig utanför 200 nautiska mil, men aldrig längre än 350 nautiska mil, eller 100 mil utanför 2 500 meters djup. Stater har exklusiv rätt att utvinna mineraler och icke levande material inom sin kontinentalsockel.

Det fria havet[redigera | redigera wikitext]

Utanför EEZ finns det fria havet. Som namnet antyder är det fritt att nyttjas av alla stater. Det finns sex friheter som nämns i havsrättskonventionen och dessa är: Frihet till sjöfart, fiske, överflygning, utläggande av undervattenskablar och rörledningar, uppförande av konstgjorda öar och andra anläggningar samt vetenskaplig forskning.

Miljöskydd och forskning[redigera | redigera wikitext]

Förutom att reglera de fysiska gränserna innehåller konventionen generella skyldigheter för skydd av den marina miljön och skydd för friheten att forska på öppet hav. Konventionen har även ett regelverk för exploatering av mineraltillgångar i djuphavsområden som ligger utanför ländernas lagstiftning.

Kustlösa länder[redigera | redigera wikitext]

Kustlösa länder har rätt till fri tillgång till havet vid trafikering genom kuststater.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Havsrättens grundprincip formulerades redan på 1600-talet av Hugo Grotius, så som principen om havens frihet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, uppslagsord UNCLOS
  2. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, uppslagsord havsrätt: Havsrättens grunder
  3. ^ Nationalencyklopedin, uppslagsord kontinentalsockel

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]