Malta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Malta (olika betydelser).
Repubblika ta' Malta
Republic of Malta
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: L-Innu Malti
Huvudstad Valletta (cirka 6 300 invånare)
Största stad Birkirkara (cirka 26 000 invånare)
Officiella språk maltesiska, engelska
Statsskick republik
 -  president Marie Louise Coleiro Preca
 -  premiärminister Joseph Muscat
Självständighet från Storbritannien 
 -  Erkänd 21 september 1964 
Area
 -  Totalt 316 km2 (186:e)
Befolkning
 -   års uppskattning 417 608 (166:e)
 -  Befolkningstäthet 1 306,8/km2 (4:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $3 870 milj (127:e)
HDI (2012) 0,847[1] (32:e)
Valuta Euro ()
Tidszon CET (UTC+1)
Topografi
 -  Högsta punkt Ta'Dmejrek (Dingli Cliffs), 253 m ö.h.
 -  Största sjö Sjöar saknas
 -  Längsta flod Floder saknas
Nationaldag 21 september
Nationalitetsmärke M
Landskod MT, MLT
Landsnummer 356

Malta, formellt Republiken Malta, är en östat i mellersta Medelhavet, som ligger mellan Libyen i söder och Italien i norr (ca 93 km söder om den italienska ön Sicilien). Landet som ligger närmast i väster är Tunisien och i rak östlig riktning är det Grekland med ön Kreta.

Malta är Europas sydligaste stat och en av Europas mikrostater. Dess yta är 316 kvadratkilometer, motsvarande mindre än en fjärdedel av Ölands yta. Landet har ungefär 400 000 invånare och är medlem i EU.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Äldre historia (f. Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Malta har varit bebott sedan ungefär 5200 år f. Kr. Den vanligaste teorin är att de grupper av människor, som invandrade vid denna tidpunkt kom från Sicilien. En annan är att det var en västmediteransk primitivkultur från Nordafrika. Trots de begränsade resurser som fanns på öarna blomstrade denna kultur, och man reste ett flertal megalitiska monument av kalksten, som det finns gott om på ön. Dessa härstammar från tiden 3 000—2 500 f. Kr och är ofta byggda parvis. Sju av dessa monument har förklarats som världsarv av Unesco; bland dessa finns det mest välbevarade, Tarxien. Lämningar av antika stentempel finns även i Hagar Qim, Mnajdra och på ön Gozo samt det unika Necropolis (de dödas stad), Hal Saflieni Hypogeum, som ligger underjordiskt i Vallettas förort Paola.Man har där påträffat över 7 000 gravar. En rad av dessa monument samt själva huvudstaden har tagits upp på Unescos världsarvlista 1980).[2] En del av de äldsta lämningarna är äldre än de egyptiska pyramiderna i Giza.

Den megalitiska tempelkulturen avlöstes av en bronsålderskultur.

Omkring år 1000 f. Kr. blev ön koloniserad av fenicier, som använde ögruppen som en utpost när man utökade sin handel i Medelhavet. Efter dem finns fornminnen i form av gravkamrar med lersarkofager i människogestalt, vattencisterner och lämningar av verkstäder.

År 736 f. Kr. koloniserades den av greker, som kallade sin nya koloni "Melita" efter det grekiska ordet för honung, meli. Anledningen till namnet är den honungsgula kalksten, som är mycket vanlig där, och sedan länge är det huvudsakliga byggnadsmaterialet på ön. Gozo kallades i äldsta tid Ogygia, vilket ibland har ansetts vara den ö som enligt Odyséen beboddes av nymfen Kalypso. Senare har ön benämnts Gaudos.

Öarna hamnade under karthagiskt styre omkring år 400 f. Kr.

Vid andra puniska kriget 218 f. Kr. erövrade romarna Malta och förenade det med provinsen Sicilien. Malta blomstrade under romartiden, då det erhöll status municipium. Romarna anlade också en fästning på öns centrala del med utsikt över hela landet. Denna erhöll vid tidpunkten samma namn som ön, alltså Melita.

År 1-1500[redigera | redigera wikitext]

På 400-talet e. Kr. besattes ögruppen av vandalerna, som senare följdes av östgoterna. Vid romarrikets sönderfall tillföll Malta den östromerska delen, sedermera Bysans, och förlorade betydelse.

Ögruppen ingick i Bysantinska riket från 533 fram till 870, då den erövrades av Abbasidiska kalifatet. De nya arabiska herrarna utvecklade öns bomullsindustri och genomförde en allmän upprustning av huvudstaden, som nu bytte namn till Mdina. En förstad med ett traditionellt arabiskt namn, Rabat, anlades. Öbornas eget språk maltesiska, är det enda semitiska språk som skrivs med latinska bokstäver.

I samband med att den normandiske riddaren, greven av Sicilien, Roger I (Ruggero), övertog styret i södra Italien (och lade grunden till Kungariket Sicilien) drev han också ut araberna från Malta år 1091. Han ägnade dock inte så mycket tid åt sin nya besittning, vilket gjorde att landet föll sönder och delades upp mellan lokala aristokrater. I ett par hundra år bestod dock den arabiska karaktären på öarna. Aristokraterna utökade även bebyggelsen i Mdina med sina egna palats. Under denna period byggdes också många av de äldsta kyrkorna på ön, ofta på platser där det funnits kyrkor redan före arabernas invasion. På 1240-talet utvisades den muslimska befolkningen, och därmed upphörde den arabiska karaktären på Malta.

1280—1479 ingick Malta i konungariket Aragonien som senare förenades med Kastilien, varmed Malta hamnade under spansk hegemoni.

År 1500-1900[redigera | redigera wikitext]

Karl V (tysk-romersk numrering, identisk med Karl I enligt spanska imperiets numrering) befarade en muslimsk inryckning till Europa via Malta. Som en broms mot detta förlänade han 1530 Malta till Johanniterorden, som var på flykt sedan Süleyman den Store från Osmanska riket hade jagat bort dem 1522 från deras bas Rhodos. Som motprestation för gåvan skulle johanniterna till Karl V årligen överlämna en jaktfalk som symbolisk avgift.[3]

Det var nu öns ekonomi började blomstra, mycket tack vare det sjöröveri som Johanniterorden ägnade sig åt. Turkarna gjorde ett misslyckat anfall 1551 i ett försök att krossa Johanniterna. Orden var dock fortfarande en nagel i ögat på den osmanske sultanen, och 1565 försökte han på nytt genom att skicka en styrka på 40 000 man för att erövra ön. Landstigningen ägde rum vid Marsaxlokk. Trots svårt underläge för Johanniterna, vars styrkor uppgick till bara 6 000 man, misslyckades anfallet till följd av slug taktik från ordens dåvarande stormästare Jean de la Valette. Båda sidor led svåra förluster. Mellan 25 000 och 30 000 osmaner stupade, och malteserriddarna förlorade 2 500. Dessutom dödades omkring 7 000 personer ur den civila befolkningen.

Malteserriddarna, som johanniterna börjat kalla sig, hade genom kriget insett att landet var svårförsvarat, och man började bygga en ny befäst stad, Valletta, för sitt högkvarter i stället för det dittillsvarande Birgu. Den första grundstenen lades den 28 mars 1566. Samma år som Jean de la Valette dog stod den nya staden klar.

1798 var emellertid malteserriddarna illa förberedda när Napoleon I Bonaparte ockuperade ön, och de gav upp utan motstånd. Detta kom att markera slutet på malteserriddarnas välde. Det innebar bland annat att slavhandeln avskaffades och att fängslade turkar släpptes fria.

Det franska styret varade dock inte längre än Napoleon själv. Fransmännen var hårda herrar och maltesarna gjorde uppror. På maltesisk begäran kom britterna till hjälp genom en flottstyrka ledd av Lord Nelson. 1800 kapitulerade den franska garnisonen.

Vid Freden i Amiens 1802 bestämdes att Johanniterorden skulle få tillbaka Malta, men maltesarna motsatte sig detta och begärde åter hjälp från Storbritannien. Det hela slutade med att Malta genom Parisfreden 1814 blev brittisk kronkoloni.

I och med att handelstrafiken genom Medelhavet växte efter det att Suezkanalen hade öppnats 1869, inleddes en ny blomstringstid för ön. Efter hand började maltesarna glida ur den brittiska överhögheten.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

1921 fick Malta ett begränsat självstyre.

Efter andra världskriget upplevde Malta en turbulent period. Genom en författningsändring 1947 fick man ökad befogenhet att bestämma i inrikesfrågor. 1956 anordnades en folkomröstning angående ett förslag att knyta Malta fastare till det brittiska imperiet, vilket skulle ge Malta plats i det brittiska parlamentet. Majoriteten av de röstande svarade ja till förslaget, men eftersom valdeltagandet till följd av bojkott från Nationalistpartiet var lågt, så innebar det att ja-rösterna representerade en minoritet av de röstberättigade. Förslaget genomfördes inte.

Nationalistpartiet fick majoritet vid valet 1962 och drev med visst stöd från Arbetarepartiet igenom fullständig självständighet från 1964, men man ingick samtidigt i en försvarsallians med Storbritannien och kom därmed att fortfarande vara en del av det brittiska samväldet. Efter nytt maktskifte sades försvarsavtalet upp, och 1974 förklarade sig Malta vara en autonom republik. År 1979 stängdes den brittiska militärbasen i enlighet med det avtal som förhandlats fram 1972.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

År 2004 blev Malta medlem i Europeiska unionen.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkig karta över Malta

Malta är beläget cirka 93 kilometer söder om Sicilien och 333 kilometer nordost om närmaste punkt på det afrikanska fastlandet (i Tunisien)[4]. Malta består av en ögrupp med sju öar varav endast de tre största är befolkade:

  • Malta, 246 kvadratkilometer, där huvudstaden Valletta ligger och med Benghisa Point som den sydligaste udden.
  • Gozo (Għawdex), 14 · 6 kilometer (67 kvadratkilometer).
  • Comino (Kemmuna, Cominotto), 3 kvadratkilometer. Ön har fått sitt namn av kummin, som växer där. Ön var länge obebodd, men har på senare tid exploaterats för turism. Den bofasta befolkningen är fortfarande liten. Ön skiljs i norr från Gozo av Norra Cominokanalen och i söder mot huvudön av Södra Cominokanalen. Comino är berömt för Den blå lagunen med alldeles klart vatten, lämpligt för dykning.
  • Filfola, även kallad Filfia och Filfla, söder om huvudön. Den är i dag obebodd, men lär ha haft ett kapell i en grotta, byggt 1343. Det förstördes av en jordbävning på 1800-talet. Under andra världskriget använde The Royal Air Force (RAF) ön som mål för bombövningar. Nu är den ett naturreservat och hyser många unika djur- och växtarter.

Terrängen på huvudön karaktäriseras av trädlösa sand- och kalkstensplatåer på omkring 200 meter över havet, som ofta stupar brant mot havet; mot norr faller höjden mera jämnt. Östkusten är sönderskuren och har gott om naturliga hamnar:

För spannmåls- och vinodlingar har man terrasserat området och belagt det med importerad jord.

Uppgift om höjd på högsta berg på huvudön varierar i olika källor mellan 249 meter och 258 meter. Högsta höjd på Gozo är 194 meter över havet.

Landet saknar sjöar, och har inga floder. Jordbruket är helt beroende av konstbevattning, men färskvatten är en bristvara. Man tar till vara regnvatten, som samlas i stora cisterner. Vattenbristen har drivit fram några arter av de få vilda växterna som tål saltvatten.

Djurliv[redigera | redigera wikitext]

Av vilda däggdjur finns bara småarter, men det är gott om fåglar. Många flyttfåglar tar vägen via Malta,där tusentals rovfåglar skjuts enbart för nöjes skull. Bland kräldjuren märks ödlor och en art landkrabba. För tusentals år sedan fanns dvärgelefanter och dvärgflodhästar.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Klimatet är maritimt av så kallad medelhavstyp: sommartid varmt och med torka; vintrar svala och något regniga. Årsmedelnederbörden är 578 millimeter. Det är ofta blåsigt, och Malta drabbas regelbundet av mistralen, en kall torr vind från nordväst, och den sydliga siroccon, som är mycket varm och torr. Över året varierar vädret enligt följande:

  • Maj till oktober: Medeltemperatur 32 °C, sol 10-11 timmar/dygn
  • November till april: Medeltemperatur 14 °C, sol 6,5 timmar/dygn

Större orter[redigera | redigera wikitext]

Huvudön[redigera | redigera wikitext]

Gozo[redigera | redigera wikitext]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Malta har två officiella språk: maltesiska som ursprungligen stammar från semitiskan och som är starkt påverkat av italienska (i synnerhet sicilianska) som utgör 52% procent av ordförrådet tillsammans med engelska. Även franska har influerat språket. Italienska talas av cirka 66% av folket och har sedan länge varit ett viktigt språk på Malta och var fram tills 1931 officiellt språk på ön. [2]

Invånarna är en blandning av de flesta folkslagen runt Medelhavet.

98 procent av befolkningen är romersk-katolsk.[5] Enligt Maltas konstitution sektion 2 är Romersk-katolska kyrkan statsreligion, men religionsfrihet råder. Kyrkan har rätt att visa medborgarna principerna för vad som är rätt och fel, och kyrkans tro skall läras ut vid landets skolor.[6] Landet har två biskopar, en för huvudön, och en för Gozo.

Malta är ett av det befolkningstätaste länderna i Europa och ett av de mest tätbefolkade länderna i världen med över 1200 invånare per kvadratkilometer. Nativiteten är 1,3 procent (fertilitet 2 procent) och mortaliteten 0,9 procent. Trångboddheten har gjort att många haft svårt att finna sysselsättning, vilket lett till utvandring, främst till Italien, Australien, Nordafrika, Storbritannien och USA, vilket balanserar födelseöverskottet. Nettoresultatet är att befolkningen minskar långsamt.

Läskunnigheten är 87 procent. Skolgången är kostnadsfri och obligatorisk för barn mellan 6 och 16 år. Ett universitet finns för högre utbildning.

Det allmänna välståndet är jämförbart med det rådande i Västeuropa och socialvården är väl utbyggd.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Presidenter
1974—1976 Anthony Mamo
1976—1982 Anton Burttigieg
1982—1987 Agatha Barbara
1987—1989 Paul Xuereb
1989—1994 Ċensu Tabone
1994—1999 Ugo Mifsud Bonnici
1999—2004 Guido de Marco
2004—2009 Edward Fenech Adami
2009— George Abela

Malta är en parlamentarisk republik. Parlamentet har 65–69 ledamöter som väljs för femåriga mandatperioder i proportionella val genom enkel överförbar röst i 13 valkretsar som vardera väljer 5 ledamöter. Sedan 1987 kan valkretsmandaten kompletteras med utjämningsmandat om ett parti som fått en majoritet av rösterna inte fått en majoritet av valkretsmandaten.

Presidenten är statsöverhuvud med fem års mandattid. Presidenten väljs av parlamentet och saknar egentlig makt.

Malta har ett utpräglat tvåpartisystem. De två stora partierna, Partit Laburista (Arbetarpartiet) och Partit Nazzjonalista (Nationalistpartiet) får vardera normalt omkring hälften av rösterna i alla parlamentsval och är sedan 1966 de enda partierna med representation i parlamentet. Valdeltagandet brukar vara mycket högt i maltesiska val.

Arbetarpartiet hade majoritet 1971—1987 med Dom Mintoff som ledare fram till 1984. Mintoff sade upp försvarsavtalet med Storbritannien, balanserade mellan stormaktsblocken, närmade sig Sovjetunionen och inledde samtal med arabstater, bland annat Libyen.

Nationalistpartiet tog makten 1987, marknadsanpassade ekonomin, strävade åter i riktning mot västblocket, men stannade vid ett författningstillägg om alliansfrihet.

Landets neutralitet var ett skäl att man till maltesiska vatten förlade den historiska händelse, då väst mötte öst på ett fartyg i Marsaxlokk Bay, där George H.W. Bush och Michail Gorbatjov gjorde de överenskommelser som ledde till slutet på kalla kriget.

Malta har många intressen gemensamma med övriga Europa, och ansökte 1990 om medlemskap i EU och antogs 2004. Malta godkände enhälligt EU-konstitutionen den 7 juli 2005 och enhälligt Lissabonfördraget den 29 januari 2008.

Malta är det enda EU-land som helt saknar administrativa indelningar ovan kommunnivå. Sedan 1993 är Malta indelat i 68 kommuner.

Diplomatiska förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Svenska medborgare kan sedan år 2007 vistas fritt i landet upp till 3 månader utan krav på visum. Pass behövs inte, om man kan legitimera sig med internationellt giltigt ID-kort.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1800-talet hade Malta få industrier, bortsett från bomulls-, tobaks- och varvsindustrier. Varven användes så småningom av britterna för militära ändamål. Under krigstider blomstrade Maltas ekonomi på grund av dess strategiska läge.

Öppnandet av Suezkanalen 1869 gynnade Maltas ekonomi ordentligt till följd av ett starkt ökat antal handelsfartyg som besökte hamnen. Vid slutet av 1800-talet började dock ekonomin gå neråt, och på 1940-talet var den i allvarlig kris på grund av att fartyg nu kunde färdas längre utan att behöva stanna så ofta för att fylla på förråden.

Jordbruket är begränsat på grund av brist på färskvattentillgångar och odlingsbar mark, men man är i stort sett självförsörjande vad avser spannmål, potatis, grönsaker, citrusfrukter och vin. Jordbruket sysselsätter 2 procent av befolkningen.

Fiskerinäringen är dåligt utvecklad och säsongbetonad. Den svarar bara för en ringa del av värdet av jordbruksproduktionen.

Malta saknar egna energikällor. Ekonomin är beroende av utländsk handel (landet fungerar som en knutpunkt för frakt). Man har en välutvecklad lätt industri inom elektronik-, plast- och textiltillverkning samt inom livsmedelsområdet. Denna sysselsätter 25 procent av befolkningen och svarar för 17 procent av BNP (2010)[7]. Varvsindustrin har haft en viss nedgång, sedan brittisk militär enligt avtal drog sig tillbaka, men är fortfarande betydelsefull.

Grand Harbour i Valletta besöks årligen av 3 000 fartyg.

Exporten avser huvudsakligen industriprodukter, men handelsbalansen har slagsida eftersom man måste importera dubbelt så mycket som man exporterar. Största handelspartner är Italien, Storbritannien och Tyskland.

Turismen, med mer än 1 miljon besökare om året, är numera landets största inkomstkälla, som jämte andra delar inom tjänstesektorn sysselsätter 74 procent av befolkningen (2011).

Efter Maltas anslutning till EU den 1 maj 2004 har handeln blivit friare genom att många tidigare statligt styrda företag har privatiserats. Euro infördes den 1 januari 2008 istället för den dåvarande maltesiska liran. Från början av 2008 har Malta deltagit i Schengensamarbetet som en del av EU-medlemskapet.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Den maltesiska försvarsmakten, "Armed Forces of Malta" (AMF), är ett enhetsförsvar utan uppdelning i försvarsgrenar. Den består av knappt 2 000 yrkessoldater. Malta har aldrig haft värnplikt.

Organisation

  • 1st Regiment, AFM (1 skyttebataljon)
  • 2nd Regiment, AFM (lätt transportflyg, helikoptrar, 7 patrullbåtar, luftvärn)
  • 3rd Regiment, AFM (underhålls- och bastjänst)

Materielen är blandad med ursprung från både öst- och västvärlden.

Det finns även ett hemvärn, "Emergency Volunteers Reserve Force" (EVRF).

Försvarsbudgeten är 1,1 procent av BNP.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Malta utgjorde under andra världskriget en viktig flygbas för britterna, och därmed blev den också ett viktigt mål för axelmakternas bombningar. 1942 fälldes fler bomber över Malta än över London under den så kallade Blitzen. Bland annat inträffade "miraklet i Mosta", då tre bomber släpptes på stadens stora kyrka, men ingen detonerade. I dag finns en replika av en av blindgångarna utställd i kyrkan.

Som erkänsla för den uthållighet och heroiska kamp som malteserna visade under kriget förlänades nationen Malta år 1942 Sankt Georgs-orden, den allra högsta engelska civila utmärkelsen. Till minne därav inlemmades 1964 Sankt Georgskorset som symbol i landets flagga.

I äldre folkmusik förekommer ett slags säckpipa, som kallas zaqq, friktionstrumman rabbaba och tamburin. I nutida populärmusik förekommer mest mässingsblåsinstrument och gitarr.

Malta är ett mycket schlagerintresserat land. Man debuterade i Eurovision Song Contest 1971 och har kommit tvåa två gånger och trea två gånger. När Fabrizio Faniello med låten I Do placerade sig sist i 2006 års Eurovisionsfinal blev många malteser mycket besvikna, och intresset för Faniello slocknade snabbt.[källa behövs]

Landets nationalrätt är Stuffat Tal-Fenek: kanin i rödvinssås.

Kevin Borg, vinnare av Idol 2008, kommer från Malta men bor nu i Arvidsjaur.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

En buss från Malta.

Malta har vänstertrafik, ett minne från den brittiska tiden. Kollektivtrafiken i form av bussar är väl utbyggd. Bussarna var fram till 2011 i sig en turistattraktion, då de till stor del var utrangerade engelska bussar från 1950- och 1960-tal. På bussen förväntades man betala kontant och med jämna pengar; att kräva växel tillbaka var inte populärt. 2011 ersattes det gamla privata bussystemet med ett bolag som bedriver all busstrafik i landet. Trots kollektivtrafiken och att ön är liten är det ändå förhållandevis många som har egen bil.

Järnvägar saknas.

Malta har en stor hamn i Valletta och stora anläggningar för fartygsunderhåll. Mellan huvudön Malta och Gozo går färjor i regelbunden trafik. Även till Sicilien går färjor dagligen.

5 kilometer sydväst om Valletta ligger öns enda flygplats, Maltas internationella flygplats. Landet har ett eget flygbolag, Air Malta, som ägs av staten.

Man har haft ljudrundradio sedan 1935 och TV sedan 1961; till en början privatfinansierat, men förstatligat sedan 1975. Så kallad privatradio blev tillåtet 1991.

Maltabolag[redigera | redigera wikitext]

Maltabolag, "Malta Ltd", är idag en växande bolagsform inom EU/EES. Det som gör denna bolagsform attraktiv är den låga skatten som erbjuds utländska ägare. Malta har en bolagsskatt på 35 procent men som utlänning får man en skattekredit på upp till 6/7 (cirka 30 procentenheter), vilket betyder att bolag innanför EU/EES kan bedriva sin verksamhet från Malta och endast betala 5 procent i bolagsskatt. Detta kan man sen överföra till ett annat land inom EU/EES skattefritt tack vare "moder-dotterbolagsdirektivet", som är ett EU-direktiv tänkt att harmonisera handel innanför EU/EES. Maltabolag kostar ungefär lika mycket som ett aktiebolag (AB) men man får ut betydlig mer av det och underhållskostnaderna är i de flesta fall lägre än ett aktiebolag. Aktiekapitalet i ett maltabolag är 1 200 euro men endast 20 procent av kapitalet behöver betalas in vid etableringen. Krav vid etablering är direktör, bolagssekreterare, revisor samt maltesisk kontorsadress. En annan sak som är positivt med maltabolag är att man nödvändigtvis inte behöver äga bolaget själv, utan man kan använda sig av en så kallad bare trust, vilket är en juridisk person som är kontrollerad av de maltesiska myndigheterna och har funktionen att äga aktierna på "The ultimate beneficial owner" vägnar (den faktiska ägaren av bolaget).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  2. ^ [a b] ”World Heritage Sites in Malta” (på en). http://www.thesalmons.org/lynn/wh-malta.html. Läst 6 november 2009. 
  3. ^ Nationalencyklopedin. Höganäs: Bra Böcker. 1994. ISBN 91-7024-620-3 
  4. ^ Maltesiska informationsdepartementet, läst den 9 januari 2012
  5. ^ ”The World Factbook” (på en). CIA. https://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/mt.html. Läst 6 november 2009. 
  6. ^ ”Malta - Constitution” (på en). http://www.servat.unibe.ch/law/icl/mt00000_.html. Läst 6 november 2009. ][död länk]
  7. ^ ”The World Factbook” (på en). CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/mt.html. Läst 10 augusti 2013. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]